KALKONER

Allmänt
I likhet med andra fjäderfän, är det numera den allmänna uppfattningen att kalkonskötsel är detsamma som uppfödning av snabbvuxna slaktdjur. Sådana köps vanligen under våren från någon storuppfödare, födes upp under mer eller mindre naturliga förhållanden och slaktas ut på hösten. Till våren köps nya djur etc. Detta är inte vad jag menar med ekologisk husdjursskötsel.

Vita hybrider (raskorsningar) av snabbvuxna kalkonraser uppföds precis som sina olycksbröder inom hönssläktet (broilers) i enorma djurfabriker, där legaliserat djurplågeri tillämpas i jakten på allt billigare kött och ägg

Kalkoner kan med fördel uppfödas på naturligt vis för hushållet och våra närmaste. En eller två kalkonhönor samt tupp utgör en lagom grupp. Hönoma värper rätt många ägg. Plockar man in dem efter hand de värps, fortsätter hon att värpa (precis som de flesta andra fjäderfäslagen) bortåt 100-talet ägg. Äggen kan användas inom hushållet.
En kalkonhöna som får behålla ett tiotal ägg lägger sig nästan alltid att ruva dem. Ruvtiden är ca 28 dagar. Kycklingarna är sedan mycket ömtåliga och känsliga for väta och drag, tills de är befjädrade. Kalkontuppar kan i en del fall bli mordlystna mot nykläckta eller små kycklingar. (se ankor)

Foder
Kalkoner äter i stort sett samma föda som höns.

Raser
Kalkoner har funnits i vårt land ungefär lika länge som andra gamla amerikanska husdjursslag, som kom hit via de europeiska erövrarna på 15- 1600-talet. De första var små svarta tamkalkoner av mexikansk härstamning. Av denna stam torde inget finnas bevarat. Dagens mest lämpliga ras, som företrädesvis hålles i liten skala och på ett fritt och naturligt vis, är den stora, nordamerikanska Broncekalkonen.

Ronny Olsson

Kommentera gärna artikeln