FÅR

Får och get är människans äldsta husdjur om man undantar jägarfolkens hundar. Fåret är ett selekterande betesdjur. I första hand väljer den att äta löv och örtrikt gräs. Om betet tryter, ger de sig på bark och andra träddelar. Hålls betestrycket på en lagom nivå, är de utmärkta landskapsvårdare som kan hålla kulturlandskapet öppet, utan att skada träd och plantor.

Får var länge förskonade från onaturlig uppfödning. Det är sorgligt att behöva konstatera, att onaturlig s k åretrunt-lamning, där lammen tidigt rycks ifrån tackorna, numera förekommer. Normalt föder tackan 2 lamm under våren. Lammen kan vid någon månads ålder tillgodogöra sig grönbete och vara slaktmogna till hösten 6 månader senare. En tackas dräktighetstid är 145 dagar eller något mer, vilket gör det lämpligt att sätta till baggen under oktober månad.

Kött från lamm är en delikatess som många fördomsfulla svenskar dömt ut på förhand. Liksom ren och viltkött behöver man äta det några gånger för att rätt uppskatta smaken. Låter man dessutom lammen på gammalt vis "gå på enebackarna" en tid före slakt, blir köttet ännu smakligare.

Vanligen klipper man sina får en eller två gånger årligen. Ullen kardas och spinnes till garn. Av finullen får man mjuka men ömtåliga garner. Av rya- och gobelängullen fås garn till finare kläder och tyger. Av den grövsta ullen stickas och väves slitstarkare saker som vantar, sockor, vadmalstyg och segelduk.

Foder
Under betesperioden räcker ett gott bete. Under senhösten bör ett tillskott av kraftfoder eller säd ges för att hålla tackorna i gott hull under betäckningsperioden. Detta brukar resultera i fler lamm kommande vår. Under vintern ges hö och kraftfoder, gärna med cirka 10% inblandning av betfor för sockrets skull. Under högdräktigheten och den mest intensiva diperioden krävs i allmänhet en extra kraftfodergiva. Lantraser med extremt god förmåga att omvandla foder, som Gutefåret, klarar lamningen på enbart ett välbärgat hö. Tyngre köttraser och raser som brukar få många lamm kan behöva kilovis med kraftfoder dagligen. Rotfrukter äts med begärlighet, liksom torkade lövruskor och tallris.

Raser
Sådant underhåll - sådant fårslag, är en god regel mot vilken man ej bryter ostraffad - skrev husdjursexperten Hjalmar Nathorst 1894. Detta är visdomsord som är minst lika aktuella idag.

Lantrasfår är över lag små, härdiga och lättfödda. Vid självhushållning och ekologiskt jordbruk krävs husdjur som kan ge ett rimligt utbyte med inhemskt foder. I dagens resursslösande jordbruk platsar inga lantraser. Officiellt räknas 3 raser (1993) som svensk lantras: Gutefår, Pälsfår (båda med rötter i de gamla gotländska utegångsfåren) samt inlandets Ryafår. Egentligen är det bara Gutefåret som fortfarande avlas som lantras. De båda andra utväljs i de flesta besättningar ensidigt efter ullkvalitet. Alla former av ensidig avel leder på sikt till att andra viktiga egenskaper går tillbaka eller riskerar att helt gå förlorade.

Önskas många och tunga korsningslamm torde finska Finullsfåret som moderras och holländska Texel eller norska Dalasau som faderras vara de kortsiktigt effektivaste.

Ronny Olsson

Kommentera gärna artikeln