ANKOR

Allmänt
De flesta ankor värper fler ägg än de kan ruva. Över 100 ägg per år är vanligt. Ankor kan vara lite slarviga med var äggen värps och med ruvningen. En god ruvanka är viktig att ha i flocken. Ruvningstiden är ca 28 dagar (Myskanka ca 34 dagar). Insamlade färska ägg kan med fördel användas i hushållet, t ex vid bakning. Många andrikar (hanar) är grymma i sin uppvaktning av honorna och en och annan kan också angripa nykläckta ällingar. På sikt bör givetvis en sådan hane bytas ut. För säkerhets skull kan flera honor hållas per hane och ällingarna en tid skyddas.

När ungankorna är 11 - 12 veckor gamla, får de grövre fjädrar och blir piggiga och svårplockade. Antingen bör slakten ske före denna tid, eller så väntar man tills de är fullt befjädrade vid 5-6 månaders ålder. Väntar man så länge att det börjar frysa ute, börjar nya fjädrar att bildas och de blir åter piggiga. Detta fenomen gäller i hög grad Myskankor. Ankdun är finare än gåsdun och väl värt att ta till vara.

Foder
En sjö eller ett vattendrag borde vara en förutsättning för ankskötsel. Här finner dessa simfåglar en stor del av sin föda i form av vattenväxter och vattendjur. I trädgårdarna kan ankor efter skörd göra stor nytta genom att äta sniglar och ogräs.
Basfodret kan utgöras av krossad säd eller "hönsfoder". Ankor vill gärna blöta ut sitt foder i vatten och far som skottspolar mellan foder- och vattentråg. För att hålla ströet torrt kan trågen placeras utomhus eller i en avskild del av ankhuset.

Raser
Här skiljer man på vanliga tamankraser, som alla härstammar från arten Gräsand, och Myskankan, vars vildform är Myskanden från Sydamerika. Av vanliga ankraser räknas svensk Gul anka och svensk Blå anka som lantraser. Den blå är i allmänhet lite större och värper lite färre ägg än den gula. Båda kan rekommenderas som hushållsraser. Vår vanligaste produktionsras är annars den vita Pekingankan.

Myskankan
Myskankan är så speciell att den egentligen förtjänar ett eget kapitel. Personligen anser jag den vara en perfekt nybörjaranka som har ett naturligt beteende i behåll och som heller inte är så vattensjuk som vanliga ankor. Honorna är nästan alltid exemplariska mödrar som ofta ruvar ut både en och två stora kullar (15-20 ällingar) varje år. Den vilda Myskanden är hålbyggare och de bör därför ges ett djupt rede med halm, för att få bra ruvmiljö.

Det finns en svensk stam av relativt små djur som, med lite god vilja, kan betraktas som lantras. Den omtalas första gången av Linné i hans Skånska resa 1749. Möjligen kan den fortfarande vara lite köldkänslig och inte helt anpassad som svensk lantras.

Myskankan känns igen på det nakna hudpartiet runt ögonen. Hanen är nästan dubbelt så stor som honan. Färgen varierar men vita och svart/vit brokiga är vanligast. "Myskans" kött är mörkt och välsmakande. Köttet är rätt magert och bör stekas i gryta. Myten om detta kötts parfym- eller mysksmak är nonsens. Enligt min mening vårt läckraste fjäderfä.

Ronny Olsson

Kommentera gärna artikeln