En räntelånare är alltid en nervös fan som hoppas att det löser sig i slutändan. Om allt går bra och hens verksamhet drar in pengar, samtidigt som realinvesteringarna ökar i värde och konjunkturen inte kraschar ser hen sig leva i den bästa av alla världar. När något går åt helvete ställer hen sig upp och ropar "Men vem skall ta ansvar för det här?". Alltför sällan blir svaret från statsmakten - "Det får faktiskt du själv göra".
Har du inte lite fel där.

Som räntelånare vet jag exakt vad jag skall betala dom närmaste 7 åren.
Eftersom jag har låst mina lån. Precis som man kan göra på JAK.
Men på JAK är dom låsta i en herrans massa år.
Istället för att spara på JAK har vi valt att använda dom pengarna som vi nu slipper tvångsspara till att renovera lillstugan och hyreskåken.
Så att vi nu kan få inkomster på dom istället. Vi håller också så smått på att renovera vårt eget hus.
Med JAK skulle vi aldrig ha haft råd med det.
Och vad händer nu om bankerna chockhöjer räntorna.
Ja då får vi gå över till JAK helt enkelt.
Det har vi råd med eftersom våra inkomster+hyran för lillstugan också hyreskåken gör att vi överlever JAKs svindyra månadskostnad.
För övrigt så har vi några miljoner sparpoäng på JAK och är medlemmar sedan 20 år tillbaka. (läs krisen 90-92)
Så vi räntelånare sover också gott. Speciellt när något dyrt går sönder. För då har vi råd att reparera det för pengerna som blir över på lönekontot varje månad istället för att sitta låsta på JAK.