Hur är det att bo i mycket litet samhälle med barn?

[Doris och Börje]

Vi flyttade ut från stan till en liten by med ca 300 personer boendes utspridda över en relativt stor yta.
Med oss hade vi 2 barn och fick ytterligare 2 barn.
Vi bor med ca 1 km åt vardera håll, från något annat hus, vi ser inget annat hus alls.

Barnomsorg, skola och lilla affären ligger 1 mil bort i det lilla samhället(storaffären och större samhälle 2 mil bort), vi har ingen
tillgång till kollektivtrafik på hemorten.
Har man barn och bor i glesbygden måste man vara beredd att köra sina barn till och från kompisar och olika aktiviteter, och att även kompisarna kanske stannar lite längre
och äter middag istället för att gå hem och äta.
Till dagis och fritids blir det också bilen.

Skolbussen kommer och hämtar och lämnar 1 km från vår gård.
Kan bli långa dagar då bussen inte åker hem efter varje skolklass slutar för dagen utan samlar ihop till en eller två turer.
Många ungdomar kör moped( eller ja....A-traktor också ) och där får man räkna med en kostnad när de kommer upp i den åldern.
Väljer man landsbygd och glesbygd får man som förälder vara beredd att ta på sig större ansvar att köra barnen till aktiviteter och kompisar.
Samåka med "grannar" brukar vara en självklarhet.

Har vi ångrat vår flytt??

Aldrig!!
Nu har vi bott här i 17 år lite drygt och trivs utmärkt!
Barnen är vuxna och halvvuxna nu(en har flyttat) och de vill bo i storstäder när de är unga, och på landsbygden när de bildar familj säger de.
De har fått växa upp i renare miljö, med djur nära och hela skogen att leka och lära i!

Lycka till!

[Trollmor]

Meh ...  Det kan väl aldrig vara möjligt?    Att folk på landet är individer?   Olika? 

  Jag vill påstå, att även bygder skiljer sig åt.  Det finns områden där människorna tar hand om varandra, och där trivs jag.  Men på en del ställen försöker de flesta att sko sig på grannens bekostnad, man kivar om det mesta, och ser ner på den som misslyckas med något.  På en del platser kallas man "nyinflyttad" och "utböling" även efter tre generationer.  Därifrån vill jag flytta!

  När man köper en fastighet, så "köper" man grannarna också.  På gott och ont.  Men vilken slags grannsämja man har "köpt", det märker man inte förrän efter ett tag.

[Själv är bäste dräng]

Så sant, Trollmor. Har man riktig otur så hamnar man mitt i ett getingbo. Kanske läge att kolla lite med de blivande grannarna om man planerar att bosätta sig i en mycket liten, avskärmad by. Köper man en gård som alla de runtom boende kusinerna egentligen ville ha gratis till sina avkommor, så kan man liksom hamna lite fel från början. Kan vara lite motigt att övertyga dem om att de behöver friskt blod i byn

Men oftast är människor trevliga

[Kanin-Eva]

Att de flesta är trevliga på landet är något jag skriver under på Men.... Jag bor i en byggd med otroligt många föreningar och annat gemensamt. Här finns inte bara de vanliga föreningarna för jaktvårdsområdena, gemensamhetsskogen och fiskevården utan även idrottsförening, hembyggdsförening, sockenförening, förening för allmogebåtar, vävstuga, fruktodlarförening...you name it - vi har det! Tyvärr lever många av föreningarna numera en tynande tillvaro eftersom vi har ett generationsskifte. Tidigare drevs de av en "de gamla" där det var självklart med ideellt arbete. När de nu börjar falla ifrån tycker jag mig tydligt se att det inte är de unga som växt upp här som tar vid utan det är inflyttade som driver mycket av det nya "gemensamma" livet på ön.

De som har varit aktiva i ett EU-projekt för att hitta utvecklingsmöjligheter i byggden, i det relativt nybildade omställningsgruppen osv är nyinflyttade (kan vara inflyttade för 10-15 år sedan) och de som varit borta och studerat och sedan kommit tillbaka.

Vad jag menar med den här långa utläggningen är att jag ändå tycker mig se att de som aldrig varit härifrån är ganska konservativa i hur de vill bygga sina liv medan dynamiken finns hos dem som valt livsstil genom att flytta hit. En bra blandning av tradition och nytänk är alltid värdefullt. En byggd med bara gårdar som gått i arv där en är ensam att komma ny tror jag kan kräva sin kvinna.

[SussiloII]

Min upplevelse är att ju färre människor som finns desto mindre formgjutna är dom och desto mer unika.

Instämmer. Utan att romantisera har jag upplevt att i kontakt och samtal med människor i verklig glesbygd blir en sedd bortom alla schabloner, ramar och förutfattade meningar.

[wahlgrens]

Jag har också fördomar, men till skillnad från dig TS skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i stan. Fy för att släppa ut barnen bland alla gansters i betongdjungeln. Stress överallt. Ingen hinner med att bry sig om varandra. Alla springer vart de än ska. Grannarna hörs genom väggarna, ingen fristad alls. HUA! Och trots att grannarna hörs dygnet runt så känner man ingen av dem. Så skulle jag ALDRIG låta mina barn växa upp! Nej, tacka vet jag landsbygden. Är det någon skummis som rör sig i krokarna så vet alla vem det är. Naturen finns överallt. Barnens fantasi kan flöda. Visst får man skjutsa ibland, när barnen vill iväg till kompisar eller aktiviteter, men det är smällar jag kan ta.

[Doris och Börje]

Vi flyttade ut från stan till en liten by med ca 300 personer boendes utspridda över en relativt stor yta.
Med oss hade vi 2 barn och fick ytterligare 2 barn.
Vi bor med ca 1 km åt vardera håll, från något annat hus, vi ser inget annat hus alls.

Barnomsorg, skola och lilla affären ligger 1 mil bort i det lilla samhället(storaffären och större samhälle 2 mil bort), vi har ingen
tillgång till kollektivtrafik på hemorten.
Har man barn och bor i glesbygden måste man vara beredd att köra sina barn till och från kompisar och olika aktiviteter, och att även kompisarna kanske stannar lite längre
och äter middag istället för att gå hem och äta.
Till dagis och fritids blir det också bilen.

Skolbussen kommer och hämtar och lämnar 1 km från vår gård.
Kan bli långa dagar då bussen inte åker hem efter varje skolklass slutar för dagen utan samlar ihop till en eller två turer.
Många ungdomar kör moped( eller ja....A-traktor också ) och där får man räkna med en kostnad när de kommer upp i den åldern.
Väljer man landsbygd och glesbygd får man som förälder vara beredd att ta på sig större ansvar att köra barnen till aktiviteter och kompisar.
Samåka med "grannar" brukar vara en självklarhet.

Har vi ångrat vår flytt??

Aldrig!!
Nu har vi bott här i 19 år lite drygt och trivs utmärkt!
Barnen är vuxna och halvvuxna nu(en har flyttat) och de vill bo i storstäder när de är unga, och på landsbygden när de bildar familj säger de.
De har fått växa upp i renare miljö, med djur nära och hela skogen att leka och lära i!

Lycka till!

[Palindrom]

Jag har också fördomar, men till skillnad från dig TS skulle jag aldrig kunna tänka mig att bo i stan. Fy för att släppa ut barnen bland alla gansters i betongdjungeln. Stress överallt. Ingen hinner med att bry sig om varandra. Alla springer vart de än ska. Grannarna hörs genom väggarna, ingen fristad alls. HUA! Och trots att grannarna hörs dygnet runt så känner man ingen av dem. Så skulle jag ALDRIG låta mina barn växa upp! Nej, tacka vet jag landsbygden. Är det någon skummis som rör sig i krokarna så vet alla vem det är. Naturen finns överallt. Barnens fantasi kan flöda. Visst får man skjutsa ibland, när barnen vill iväg till kompisar eller aktiviteter, men det är smällar jag kan ta.

va? jag vill väl inte bo i stan?

[wahlgrens]

va? jag vill väl inte bo i stan?

Nej, det förstås... men det kändes som om du hade en hel del fördomar om lantisar, så det var väl mest det jag tänkte på.

[Doris och Börje]

Hoppsan!
Skulle ändra min felräkning från 17 år till 19 år och råkade visst dubbelposta!

Ursäkta!

[Palindrom]

Nej, det förstås... men det kändes som om du hade en hel del fördomar om lantisar, så det var väl mest det jag tänkte på.

för all del. men du verkar inte heller helt fördomfri. landet är nog iaf bäst!

[Naturliv]

Fy för att släppa ut barnen bland alla gansters i betongdjungeln. Stress överallt. Ingen hinner med att bry sig om varandra. Alla springer vart de än ska. Grannarna hörs genom väggarna, ingen fristad alls. HUA! Och trots att grannarna hörs dygnet runt så känner man ingen av dem. Så skulle jag ALDRIG låta mina barn växa upp!

Tack och lov har inte alla samma fördomar som du har. Jag hoppas i alla fall att det är fördomar, annars skulle dina erfarenheter ha varit rätt trista. Jag har bott såväl i "betongdjungeln" som på landet och jag har i bägge fall kunnat ha ett bra liv. Inga gangsters på någoddera ställe och fristad på bägge ställen. Jag kände fler människor i "betongdjungeln" än vad jag kände på landet, där alla skötte sitt. Att jag trivdes bättre på landet berodde mer på mina behov än på barnens. De hade sina kompisar i "djungeln".

[torparmot]

Jag tycker du ska stanna i stan. Med din fördomsfulla och nedvärderande attityd torde du inte göra någon större succé. I vilket grupp du än vill närma dig sätter du antagligen upp fingret och kollar vinden, inte sant? Men när de fördomsfulla och nedvärderande kommer till landet så klampar man på så att klumpedunsen.i porslinsaffären skulle verka elegant. Jag tycker om att åka till stan och jag gillar dess invånare. Men jag är noga med att anpassa mig till de regler som gäller där. Jag kan ju inte begära att de ska anpassa sig. Torparmor

[Vinkelhake]

Fördomar har vi nog alla både i småort, landsbygd och storstan. Vilket i sig tyvärr nog beror på att klyftorna ökat mellan dem. Men vart man än far eller tänker slå sig ner så kommer man långt med ödmjukhet, vänlighet och ett öppet sinne, enligt mina mått. Jag växte upp på liten ort och visst fanns både raggare och epa-traktorer. Men inte var det en livsstil som alla invånare valt. Som nämnt tidigare i tråden så barn anpassar sig bättre än man tror, dem gör som sina föräldrar. I alla fall tills tonåren slår till.

[Anders G.]

Fördomar har vi nog alla både i småort, landsbygd och storstan. Vilket i sig tyvärr nog beror på att klyftorna ökat mellan dem...

Vi hade minsann rejäla fördomar redan i min ungdom innan de moderna klyftorna uppstått.

[Rosten]

Min son är en av dom som kör Epa fast han lyssnar inte på Meduza utan på vanlig ungdomsmusik.
Eftersom man bor på landet så blir det mycket köra på ungar. Därför skaffar man Epa till ungarna för då kan dom köra själva och skjutsa sina syskon. Han hämtar även halm och hö till fåren med epan. Samt skrotbilar som han lagar eller säljer till skroten.

Epan gör det också möjligt att komma in till staden på fest, bio mm. 

Ungar med epa är oftast väldigt kunniga i mycket. Sonen som nu är sjutton kan mura, snickra, bygga, blanda betong, köra traktor/grävmaskin, laga bilar, mopeder, gräsklippare, snöslungor, motorsågar, svetsa, sköta djur mm. Så han kanske är en av dom som du kommer att behöva hjälp av i framtiden här ute på landet. När dina saker slutar fungera. Eller när du har kört i diket på vintern och vill bli uppdragen.

[Pentti Linkola]

Vet en som ynglade av sig innan han fått bilkörkort och körde runt med käring och bebis i epa-traktor.
Eller A-traktor var det egentligen.
Eller egentligen en bil kanske, för den gick och fungerade som en bil. Köra sakta på högt varv är väldigt oekonomiskt och extra utsläpp blir det också. Och dålig åkkomfort.