Till Handbokens förstasida
HANDBOK FÖR
VARDAGSEKOLOGI
Boende
Djur
Ekologi
Ekonomi
Energi
Fritid
Handel
Hantverk
»Träslagen
»Såga upp, torka
  och lagra virke

»Enkelt snickeri
»Göra egna skidor
»Korgflätning
»Björkvisp
 
»Metallarbete:
  material,
  värmebehandling,
  enkel smedja
  och varmsmide

»Göra egna verktyg
»Kniven
»Yxor
»Verktygsvård: fila,
  slipa och bryna

 
»Ull
»Ullfakta
»Spånadslin
»Textila fibrer
ȁterbruk av textil
»Nya kläder av
  gamla

»Bärkasse av tyg
»Vävning
»Kläder
»Färg ur naturen
»Läder och skinn
»Ben och horn
 
»Göra eget papper
»Allmän ellära
»Reparation av
  vitvaror
Hushåll
Hälsovård
Idéer
Kultur
Livsmedel
Odling
Transporter
Återbruk
 
Om handboken

 

 
»Till alternativ.nu

FÄRG UR NATUREN

Naturliga färgämnen har traditionellt varit av stor betydelse för människor i hela världen. Naturfärgämnen finns lätt tillgängliga i hemmiljön och blir därför billigare än importerade eller tillverkade färgämnen.
 
De vanligaste animaliska och vegetabiliska textilfibrerna färgas med några få undantag lätt av naturliga färgämnen, medan syntetiska textilier inte alls färgas av dem. De flesta färgämnen fås ur växter och många utvinns ur svampar, några kommer från lavar och en del från djur. Vid skörd av färgväxter får du aldrig skövla i naturen. Plocka glest över ett större område och lämna fröväxter eller sporsvampar kvar. Ryck inte upp växter med rötterna om det inte är rötterna du behöver. Skär eller klipp av dem istället. Tänk på att lavar växer extremt långsamt och med dessa måste du vara särskilt varsam.
 
Vad kan färgas?
Ull är nog det vanligaste föremålet för färgning. Eftersom ull är ett protein binder det färgen väl och behåller den länge. Ull kan färgas både som ospunnet, som garn och färdigt plagg. Silke är också ett protein, producerat av silkesmasken i dess puppa, och kan lätt färgas med naturfärgämnen. Lin är svårare att färga och kräver i de flesta fall starkare koncentration av färgämnet. Ljusa färger kommer inte till sin rätt men mörka färger går lite bättre. Förmodligen gäller samma sak med brännässla. Bomull färgas inte heller så bra men ger hyggligt resultat med röda och blå färger. Varje textilmaterial måste vara rent, smuts kan ge ojämn färgning eller fläckar på plaggen.
 
Oändlig variation
De vanligaste färgerna vi får från växter och svampar är gult, rött, brunt och grått. Blått är mindre vanligt och svart är svårt att få fram. Grönt som egen färg finns inte, men erhålls genom att färga med gult och blått var för sig. Många svampar ger, i synnerhet vid betning, intensiva röda, blå och violetta färger. Kochenillusen ger röda färger, liksom kermeslusen och purpursnäckan ger violett. Andra faktorer som påverkar den erhållna kulören är garnets material, färg och kvalité, såväl som färgväxtens kondition och utvecklingsstadium, mängden färgämne, garn och betmedel i färgbadet och antalet färgningar i samma bad. Utöver detta kan man överfärga textilier och åstadkomma brytningar. Alla dessa kombinationer ger tillgång till en nästan oändlig färgskala och i praktiken är det faktiskt svårt att få exakt samma kulör två gånger i rad.
 
Naturfärgämnen erbjuder i ren form följande huvudkulörer: Gult, gulgrönt, varmgult, grågrönt, blågrönt, gulbrunt, rödbrunt och svart bråbrunt.
 
Naturell färgning
Om du använder de bästa materialen, ull och silke, kan du mycket väl nöja dig med naturell färgning utan tillsats av kemikalier. Detta medför dock generellt att färgerna blir svagare och blekare och att de lättare tvättas bort med tiden. Färgen kan också försvinna helt om plagget utsätts för solljus.
 
Betning
För att erhålla textilier som har bättre hållbarhet mot tvätt och solljus är det vanligt att använda något betmedel. Betmedlet är oftast något metallsalt som hjälper färgämnet att binda till textilfibrerna. Betmedel ger inte bara färgningen en större beständighet utan också mycket djupare och starkare kulörer och kan lyfta fram helt andra nyanser än färgämnet ensamt. Betningen av garnet eller motsvarande kan ske både före, under och efter färgbadet. Vissa färgväxter har så dålig beständighet att inte ens betning kan bibehålla dem. Det är bakgrunden till att inte färgen från blåbär, svarta vinbär och rödbetor kan användas.
 
Betmedel
Följande betmedel används vid färgning av ull med naturfäger. Den angivna vikten anger lämplig mängd kemikalier att skaffa sig inför första försöket.
 
Alun (Kaliumaluminiumsulfat), 500 gram. Ett vitt sockerliknande pulver och mycket använt betmedel som inte ändrar färgtonen.
 
Järnvitriol (Ferrosulfat), 100 gram. Ljusgröna kristaller. Används ofta tillsammans med färgämnen rika på garvsyra och ger alltid färgnyanser. Gör gula färger mer grönaktiga och röda färger lila. Gör garvsyrerika färger grå till svartaktiga.
 
Kopparvitriol (Kopparsulfat), 100 gram. Blågröna kristaller. Ger oftast mörkare kulörer och gör karmosinrött till bordeauxrött.
 
Kromsyrat kali (Kaliumdikromat), 50 gram. Orangefärgade kristaller. Ger ingen skada på garnet, men avger giftiga ångor som i koncentrerad form är ohälsosamma. Förstärker gula och gyllene färger. Gör röda färger mörklila.
 
Oxalsyra (Etandisyra), 100 gram. Vitaktiga kristaller eller pulver. Organisk syra som förekommer naturligt i frukt och ibland används tillsammans med kaliumdikromat. Gör karmosinrött till rödlila.
 
Tennsalt (Stannoklorid), 25 gram. Ofta grova vitaktiga kristaller. Används tillsammans med vinsten och ger då starka och klara färger. Överdosering kan skada garnet. Ger gula färger mer lyster och värme. Gör karmosinrött till högrött.
 
Vinsten (Kaliumväteartrat), 250 gram. Vitt mjöligt pulver. Används alltid tillsammans med tennsalt men kan även kombineras med alun.
 
Följande betmedel används för bomullsgarn:
 
Alun (se ovan).
 
Galläpple (Tannin), 50 gram. Betmedel rikt på garvsyra. Gör gula färger gråbruna och röda färger plommonlila till svartbruna.
 
Soda (Natriumkarbonat). Basiskt betmedel.
 
Övriga kemikalier
Ammoniak, natronlut (natriumhypoklorit), natriumhydrosulfit och pottaska (kaliumkarbonat) används vid efterbehandling för att göra färgbadet alkaliskt (basiskt), de tre första i samband med indigofärgning. T-sprit används för att lösa upp vissa färger. Ättiksyra neutraliserar basiska garner. Vanligt koksalt kan förstärka gula färger och också användas vid indigofärgning.
 
Färgningsprocessen
Färgningen av garnet kräver ett antal större grytor eller kittlar och helst tillgång till eldstad för öppen eld. Färgning är ett slabbigt grovgöra och passar bäst att göra utomhus. Färgar du ofta är rejäla rostfria grytor bäst, för att de klarar kemikalierna.
 
De blommor, blad, bark, rötter, svampar eller lavar som du samlat ska sköljas och finfördelas och därefter kokas samt silas av. Garnet läggs i färgbadet när detta nått temperaturen 90 grader och får sedan ligga i badet en timme. Normalt tar du kastrullen av elden och låter garnet svalna tillsammans med färgbadet innan garnet tvättas, sköljes och torkas. Ska garnet betas kan detta ske i ett betbad som håller 90 grader, antingen före eller efter färgningen. För de flesta växter, svampar och betmedel finns färdiga recept i litteraturen. När du blivit van behöver du inte bry dig om recepten mer än du gör med bakrecept. Det är oftast spännande och givande att experimentera på egen hand.
 
Färgväxter
Ett litet urval av inhemska färgväxter med angivelse av deras naturliga färg utan tillsats av betmedel.
 
Gul färg får man av björk, blåbär, brännässla, vitplister och hassel. Gulgrön färg av baldersbrå, gråbo, johannesört, kronärtskocka, renfana och vass. Varmgul färg ger lökskal och äppelträd. Grågrön färg av fräken och örnbräken. Blågrön färg av kirskål och vejde. Gulbrun färg av hästkastanj, klibbal och ljung. Rödbrun färg av färglav och harklöver. Rött av rödskivig kanelspindling. Violett av sammetsfotad pluggskivling. Gråbrunt av ek och brun färg av ärttryffel, stenlav och havtorn.
 
Torbjörn Peterson
 
Kommentera gärna artikeln

Copyright © Tidningen Åter / Petter Bergström samt respektive författare