Hej.
Måste bara få skriva av mig lite..
Som säkert några av er förstått är jag väldigt blödig och känslig vad det gäller djur. Kanske lite föör känslig ibland...
Nu till saken:
För några år sedan tog jag hand om en avdankad travare. Jag har aldrig sett en så mager häst "live" i hela mitt liv. Men eftersom man (jag) tänker med hjärtat så ville jag ha henne..
Hon var en underbar häst som ni vet, bara fäster sig i hjärtat med en gång.
Hon var en äldre dam, lite nervös när hon lämnades utan hästkompis men annars hur go som helst. En väldigt mjuk och klok gammal häst.
För några veckor sedan skadade hon sitt ena öga i hagen. Vet. kom och undersökte henne. Han tyckte att vi borde köra ner henne till Slöinge djursjukhus och operera.
Samtalet kom in på försäkring och ålder på hästen. När jag nämde att hon var 25år blev vetrinären tveksam.. Han trodde inte försäkringsbolaget skulle stå för kostnaden på en så gammal häst och han tvivlade på om hon verkligen skulle klara en operation med kortisonbehandling, sövning och allt annat runt omkring..
Japp, där kom mina tårar....
Vetrinären vände och vred på sig och jag försökte hejda tårarna att falla, prata när man gråter är svårt..
Då sa vetrinären att vi kunde åka till den nystartade kliniken bara några kilometer härifrån och se om den vetrinären kunde göra något åt det där.
Sagt och gjort. Vi tog Pammi (hästens namn) med oss och körde till kliniken.
Han tyckte avlivning. Han sa att det skulle vara oetiskt att utsätta en så gammal häst för allt vad en operation innebär. Hon kanske inte ens klarar det och då måste de avliva henne på plats. Då har hon fått utstå onödigt lidanade de sista timmarna i hennes liv.
Behöver jag ens nämna att jag gråter?...
Som tur var är min sambo med som kan föra min talan.
Jag vet inte om vetrinären tyckte synd om mig eller något, för efter en stund säger han att han kunde försöka att operera henne ståendes med lokalbedövning. Men lite senare tar han tillbaka det. Det skulle vara för oseriöst menade han och för mycket risk..
Han trodde inte heller att försäkringsbolaget skulle godkänna en operation på henne.
Jaha, vi fick åka hem med lilla Pammi utan behandling. Istället ringde vi försäkringsbolaget... Blankt nej fick vi som svar därifrån, ganska väntat dock..
Jag var jätte ledsen, att ett ynka öga skulle sätta stopp för henne. Hon som blivit så fin i hullet och glans i pälsen, faan!
Nej, jag ringde Slöinge iallafall och hörde med dom hur mycket det skulle kosta att operera henne utan försäkring.
10-15000:- var svaret.
Ojdå, 10 000:-.... Jaha, då till samvetet igen..... - Vad är Pammis liv värt?
Klart det är värt mer än 15 000:-.
Ångest, ångest...
Nja, jag får ta av mina sparpengar helt enkelt, ja, jo det får jag nog göra..
Ringde tillbaka till Slöinge och berättade hela historien med Pammi och bokade en operationstid.
Men, de sa något som fick mig att fundera..
Det är inte säkert att vi utför en operation på henne. Först måste vi göra en bedömning om hon skulle klara det..
Hmmm, båda av de två vetrinärerna som underökt Pammi trodde inte hon skulle klara operation. Innerst inne trodde jag inte heller hon skulle klara det. Ska jag verkligen ta risken att utsätta henne för stressen och åka 2,5h i transport ner till Slöinge och så får de ändå ta bort henne? Då blir de sista timmarna i hennes liv fulla av stress. Hon är värd bättre lilla gumman.
Det blev ingen operation för Pammi. Istället såg jag ut en skogsglänta på vår mark där hon skulle begravas.
Dagen då vetrinären kom var full av våndan.
Gör jag rätt?... Är detta rätt beslut?... Kanske klarar hon en operation ändå?... Har jag rätt att leka Gud?... Ska jag bestämma när hennes liv är slut?... Vet hon om vad som ska hända?... Sviker jag henne?...
Det värsta var när vetrinären kom och jag skulle hämta henne i hagen och leda ner henne till den plats vi bestämt. Jag trodde jag skulle svimma.
Jag hade fått lugnande av min kompis som också var med. Hon har varit med på ett gäng avlivningar tidigare och var ett jätte bra stöd för mig. Jag hade ju ingen aning om hur detta skulle gå till..
Vetrinären på kliniken tyckte vi skulle avliva med spruta ist för pistol - med tanke på din flickvän, hörde jag vetrinären säga till min sambo. Han sa att det kunde uppfattas som brutalt med pistol.
När vi väl hade kommit till skogsgläntan, min kompis hade tagit med Pammis hästkompis som moraliskt stöd. Pammi blir ju som sagt väldigt nervös över att vara själv.
Vetrinären frågade om jag verkligen skulle vara med vid själva avlivningen, men det tyckte jag var min skyldighet mot Pammi. Hon skulle tycka det var konstigt om någon annan stod och höll i henne. Det är ju annars alltid jag.
Jag stod och klappade henne på pannan, lekte med fingrarna i hennes lilla pannlugg. Denna sekvens har jag fastklistrat i minnet. När jag och Pami står och tittar på varandra och i bakrunden hör jag vetrinären säga att hon sprutar in avlivningsvätskan och pang...
Pammi faller bakåt och jag ser att hon lämnar oss innan hon slår huvudet i marken.
Jag vet inte hur länge, men jag sitter själv tillsammans med Pammi i skogsdungen tills min sambo hämtar mig.
Det är säkert många här inne som tycker jag är knäpp, men jag kan inte hjälpa att jag tycker sånt här är skitjobbigt. Jag vet att förr eller senare så händer det och då gör jag det, men faan vad jobbigt det är.
Det här var min berättelse.
