Svar på tal.
En förening för dikobönder skriver ung mjölkbonde, att många av föreningens styrelsemedlemmar inte mjölkar sina kor för direkt avsalu kan nog stämma.
Men om det var ett krav för att kunna vara med och bevara så skulle många av dagens lantraskor inte innas. Som Grimskog skriver ” TYCKER detta med tex att över 90 % av tex rödkullorna är dikor ...är ett stort problem som föreningarna borde belysa mycket mer...”, om bara det som mjölkar sina kor fick vara med och bevara skulle 9 av 10 kor försvinna ur bevarande arbetet.
Min inställing är att detta är ett orimligt krav att man måste mjölka sina kor för att kunna bevara dom.
Många av dagen lantraskor skulle inte ha överlevft till våra dagar om man hade haft kravet på att dom skulle leva i besättningar som mjölkar dom tex Vänekon, Ringamålakon, Granemålakon(egen linje inom ringamålarasen) Rögnarödskon( även den egen linje inom ringamålarasen).
Jag har själv 7 lantraskor och 3 kulturraskor inga av dessa mjölkas, det hade varit en orimlighet att arbeta 8 timmar utanför gården.
Handmjölka 10 kor varje dag morgon och kväll är mer än vad jag skulle klara av och investera I en mjölkanlägning för 10 kor finns det inte ekonomiska förutsättningar för. Och vem skulle hämta mjölken från dessa kor, blir inte tillräkligt för att mjölkbilen skulle komma. Sen så måste jag ha nån form av mjölkesättning till kalvaran, efterssom vi har ett ekologiskat lantbruk så satsar vi på att vara så självförsörjande som möjligt. Att ta mjölken från kalvarna för att köpa in mjölkersättningspulver rimmar väldigt illa.
Men det är inte alla i föreningen som vurmar för dikor
, vi har 2 i styrelsen som mjölkar sina kor, dom har inte så många, och bor ganska ensligt.
Dom har löst det genom att förädla mjölken till ost och sälja den.
Det finns en trevlig bok om deras gård, hoppas att jag själv får besöka dom någon gång, den finns att beställa via:
http://www.internetbokhandeln.se/garden-pa-fjallet-lars-olof-hallberg-9188238555/bok/9789188238559/Om jag nu skulle mjölka mina kor och ha någon form av ekonomskt utbyte så skulle jag även vara tvungen att ha dom närmare gården på åker mark. I dagsläget så betar alla mina kor, kalvar och tjurar naturreservat( kulturbetesmarker), detta skulle dom få sluta med efterssom vissa av dessa ligger 2 timmar bort med bil.
Det vore synd att dessa marker skulle växa igen för att jag skulle börja mjölka mina kor.
Man får väll även kolla på anledningen till att det bara är 1 av 10 rödkullor som mjölkas( jag använder rödkullan som exempel men jag antar att det är ganska likartat för det flesta lantraserna förutom vanlig fjällko).
En anledningar som jag börjar tänka på är lönsamheten, att mjölka en oförädlad lantras och att mjölka en modern SLB skiljer sig åt.
Det måste trots allt vara något som gör det mer lönsamt att mjölka en SLB ko än en fjällnärako om man skall sälja mjölken.
Det finns trots allt en anlednig till att nästan alla mjölkande kor i detta land är av en ras som man arbetar med på Svensk Avel (Viking genetics).
Sen var det frågan om hantering av djuren.
Kor är stora djur och kan lätt bli farliga om dom blir skrämda eller känner att dom blir hotade. Varje år så är det flera lantbrukare som skadas och dödas när dom hanterar ”tama” mjölkkor.
Man skal alltid ha respekt när man hanterar stora djur och vara medveten om vad dom kan åstakomma för skada .
Vissa djur kan bli mer tama än andra, när jag var liten hjälpte jag ofta min granne att mjölka. Gustav hade 12 mjölkkor och var den största och enda mjölkbesättningen i by. Vissa av hans kor fick man alltid använda sparkbåge på hur mycket man än försökte så gick det inte att mjölka utan den. Medan andra kor kunde man rida på medan man drev hem dom från skogen.
Vissa djur blir helt enkelt mer tama och andra förblir vildare hur mycket man än hanterar dom.
Hade i vintras en tjurkalv på 9-10 månader som skulle plockas hem från en granne.
Vi tog in han och hans mor i ladugården för att sedan lägga ett rep runt hornen, stallet som vi var i användes bara till hästar och hade inte galler eller rör för fönstrena och rät var det är när jag skall lägga på repet flyger tjuren mot fönstret och krossar rutan.
(han blev inte fysiskt skadad). När vi sedan får på repet och tar in han i djurtransporen och har fäst han i bomen klämer han sig under till den lila trianglen närmast bilen och vägrar att backa. För att han inte skall sparka upp dörren under transporten sätter vi ett spännband runt släpet, som tur är så är det bara 3 km hem.
När vi sedan lastar av honom binder vi upp honom direkt inne i ladugården, man kan lugnt säga att jag är väldigt glad att inredningen satt ordentligt fast och att jag hade att långt skaft på gödselskrapan.
Efter en vecka är han så tam att man kunde ryckta hela han, buk och ben med.
Denna tamhet satt i även på betet, han kommer gärna fram och hälsar på en.
Skall i ärlighetens namn säga att inta alla mina kalvar är så tama trots betydligt längre uppbindings tid. Jag har själv sålt flera av mina kalvar till djurparker och frilufsmuseer och det har inta varit några problem med tamheten.
Sålde dock två kvigor till en besättning upp i landet och fick efter en tid reda på att den ena av dessa hade en talang för att sparka, och att den nya ägaren hade tröttnat och planerade att slakta henne. Jag erbjöd mig då att köpa tillbaka henne eftersom hon var en av 4 hondjur i sin kofamilj, hon blev tyvärr slaktad.
Långsiktigt bevarande
Det första målet i allt husdjursbevarade är att öka antalet djur för att bevara så mycket som möjligt av den ursprungliga genetiska variationen. Det är mycket viktigt att man låter så många hondjur som möjligt para sig med så många olika handjur som möjligt.
Då undviker man att visa djur blir överrepresenterade i rasen, i detta skeende får man inte sätta några onödiga avelskrav på sina djur.
Nödvändiga avels krav är att djuret är friskt, tar hand som sin avkomma, inta har några missbildningar mm mm
Först när man har fått up en tillräkligt stor effektiv population kan man göra ett kraftigare urval i rasen. Vad tilräkligt stor effektiv population är varierar men en siffra på är 500 individer eller 1000.
Antalet fjällnära är på ca 200 djur och dom befinner sig i en räddningsfas, inga onödiga avelsmål skall läggas på dom i dette skendet.
Att bedriva avelsarbete på en ras som befinner sig i räddninsfasen är inte långsiktigt bevarande.
Till Ung mjölkbonde
Skulle det vara bättre om bara fjällnära kor som befinner sig i mjölkande besättningar fick delta i bevaranderabetet?
Om vi leker med tanken att du skulle svara ja på denna fråga skulle följden bli att det bara skulle finnas 20 djur i bevarandet (om man använder kvoten 1:10 som Grimskog skrev om).
Jag tycker själv att siffran 200 är betydligt bättre än 20
