Olika raser

[Grevegården]

Står inför ett beslut att skaffa får....
behöver mkt mer kunskap... tanken är att vi ska skaffa får till våren.
finns det någon bra länk där man kan läsa om de olika rasernas kvaliteer
och fårhållning i allmänhet
tack på förhand

[Bos Maria]

Det finns en tråd längre ner på sidan till en mycket trevlig fårblogg. På den sidan hittar du många bra länkar med fåranknytning.
http://farsheepmouton.blogspot.com/

[gimskogen]

Vill du ha information om de olika almogefårs raserna Dalapälsfår, Gestrikefår, Helsingefår, Klövsjöfår, Svärdsjöfår, Värmlandsfår och åsen får
så kolla hemsidan www.allmogefar.se
 

[Rosa]

finns det någon bra länk där man kan läsa om de olika rasernas kvaliteer

Här kan du läsa om egenskaperna på åtta av de mest förekommande och i lammproduktionen utnyttjade raserna.

Dorset, Oxford, Texel, Suffolk, Leicester, Finullsfår, Gotlandsfår, Ostfr.mjölkfår.

http://www.faravelsforbundet.com/Omoss/FårraseriSverige/tabid/441/Default.aspx

Mvh Rosa

[javill]

På www.silverlock.se kan du läsa mer om gotlandsfår!

[Ulla Krull]

Här finns också rasinformation:
http://www.lammproducenterna.org/Fårraser/tabid/303/Default.aspx

[Martin S]

Hej
Du skal tänka på, vad du vil ha fåren till. Maxad köttproduktion, ull, landskabsvård eller helt enkelt för att du gillar dom. Troligtvis en blanding, men du kanske har ett huvudsyfte.

Själv kan jag bara rekommendera mina värmlandsfår. Trevliga individuella varelser, olikfärgade, varierad ull (en fördel om  du vil handspinna men mer besvärligt om du vill skicka iväg), bra på naturbete (bra på sly, skräppablad, gråbo och t.o.m. tistlar), bra lammningar. Också mycket fint kött, fast tillväxten är ju inte som hos köttraserna. Man kan få hyggelig slagtvikt, men det tar längre tid.

Men om du överväger allmogefår, kanske det vore roligt att ta på sig en mer sälsynt typ. För vissa raser finns det verkligen et bevarandeperspektiv. Då kan man se sin lilla fårhållning i en större sammanhäng. hos www.allmogefår.se finns det en annonsmarknad och en kontaktperson till varje ras.

(PS i efterhand: med "bara rekommendera" menas inte "endast", - det finns många andra trevliga får!)

[Martin S]

Nåja, glömda en sak. Den största fråga är kanske hur du vil stänga in dom. El eller fårnät. Jag är upväxt med får i hager av traditionell nät. Det var besvärligt, och fåren har en förmåga at tänja ut stängslet om det inte i alla fall sitter en eltråd på insidan. Och finns det djur med horn bara fastnar dom och/eller forstör.

Numera kör jag med elstängsel, lantmännens vita fula 115 cm plastpinnar där jag sätter fyra trådar: underste ca 20 cm över marken, sedan i de två följande jack och sedan en ytterligare två jack up (alltså 20-35-50 och 80 cm över marken) Om jag hade vetat det från början, hade jag sluppit att köpa dåliga trästolpar och sätta understa tråden för högt första året. Med detta system kan du dessutom snabbt dela av en hage i två.

Problemet har aldrig varit at djuren hoppar över, däremot att några kan lära sig att krypa under, särskilt om man under en tid slarvar med ström och stängsel. Det måske vara tilräcklig med krut i tråden, hur mycet är nog individuelt. Jag hade ett 2 joules aggregat som definitivt var för litet, et 5j som gick om man var regelbunden med lien under tråden, och nu är det en modern grej med display och alt som håller 9kv och ungf 9joule, när det först blev tillräckligt jordad. Stängslet är numera inget man har lust at ta i, men det fungerar i alla lägen, även när gräset t.eks blir blött. Utom djup snö, för när de skånska snödrivarna lägger sig, slås elstängslet ut och fåren kan gå över. Därför har jag en liten vinterhage med fårnät.

Aggregatet kostar en slant, men el är ändå den billigaste lösning, om inte du bare skall ha en väldigt liten hage.

nå, det kanske inte alls var stängsel du ville höra om...

[Rosa]

Själv kan jag bara rekommendera mina värmlandsfår. Trevliga individuella varelser, olikfärgade, varierad ull (en fördel om  du vil handspinna men mer besvärligt om du vill skicka iväg), bra på naturbete (bra på sly, skräppablad, gråbo och t.o.m. tistlar), bra lammningar.

Jag kan "rekomendera Leicester av precis samma anledningar.
Trevliga får, bra på sly, skräppablad, gråbo och tistlar, lätta lammningar. Finns i vitt och grått.
Individuella varelser, dessutom suveränt bra ull och vackra skinn,
och en seriös slaktvikt/klass på lammen."

Ibland tycker jag det blir lite fånigt i inläggen att vissa raser skulle vara mera individuella eller ha en annan matsedel.
Varför skulle inte andra raser vara individuella och äta samma saker eller så missförstår jag  

Min åsikt och erfarenhet.

/Rosa

[Martin S]

Tja, man känner naturligtvis sina egna får bäst. Meningen var absolut inte at tala illa om någon annan ras. Men jag tycker i alla fall at det är roligt med får som varierer så mycket i teckning og färg som värmlandsfåren. Vil inte missionera, bara berätta. Har haft blandras av någon okänd blanding för länge sedan, och det var inte lika roliga djur. Det är ju trots allt skilnader i temperament också.
Men som sagt, valet beror helt på vad man tycker om och vad man vill ha dom till.

[Margit]

Jag tycker det är trevligt med inlägg om djur/raser som ligger en varmt om hjärtat   Dessutom är väl värmlandsfåret en lantras väl värd att bevara! .

[Falin]

Jag är ju väldigt förtjust i mina dorset/finull-tackor, men skulle kanske inte rekommendera dem om man främst söker får för sällskap och bete. Jag köpte dem för en medveten satsning på vårlamm, och allt vad det innebär med tex extra kraftfoder och plats för lamm under vintern. Vi har bra bete hemma runt gården, men inte så det räcker för beteslamm också.

Om jag inte hade satsat på vårlamm hade jag nog åkt till Rosa och kidnappat några Leicester.   För den fina ullens skull, plus bra lammvikter. Det hade varit roligt att ha lite får i olika färger också.

För övrigt så stämmer mina damer in på de andras beskrivningar om trevligt lynne och ätvanor.  

[Martin S]

Det där med ätvanor... Jag tror ju också att får i stort set äter samma saker. Däremot borde det väl vara så, at de lättare raser kan nära sig på et mer näringsfattigt bete, och kräver mindre vinterfoder. Jag behöver inte mycket kraftfoder inte ens till drägtiga eller diande tackor - dom är välnärda ändå och flera har klarat av 3 lamm utan minste problem.
Misförstå det inte, även allmogefår skal ha den näring de behöver, men de kostar inte mycket på kraftfodersidan.

När det gäller naturvård, så läser man ju ofta att vissa raser skulle vara särskild lämpade för naturbete - dvs. naturlig växtlighet i varierad terräng. Egentligen tror jag också, att de flesta får skulle fungera på ett sådant uppdrag, men man säger det ändå. Varför? Jeg kunde kanske tänka mig, att tunga och lätta får rör sig olika i terrängen, men är det någon som har erfarenhet af detta? (En sak är säkert, det är att får har olika talang för att forcera et stängsel!)

Givetvis är det mycket kulturhistoriska intressen här (+ ren tycke och smak). Om man underhåller en gammal kulturbetesmark er ser det helt enkelt bäst ut med någon ålderdomlig fårtyp.

Kanske är det inte alls sådanna frågor som "Grevegården" söker svar på, men det kunde vara kul att höra om olika får på naturbete.

[Rosa]

Misförstå det inte, även allmogefår skal ha den näring de behöver, men de kostar inte mycket på kraftfodersidan.

Nej, men det ska ju inte glömmas bort att det blir heller inte mycket kött att äta sen....
En köttigare ras, betalar ju tillbaka kostnaden för kraftfodret genom mera kött. Så pengarna är ju inte "kastade i sjön"...

[Martin S]

Rosa, jag säger inte alls något ont om köttiga raser, som du verkar uppfatta det. Skulle själv kunde ha sådanna som komplement om jag hade mer bete. Säger bara, at det är skillnad, plus och minus på båda håll, och att det just beror på vad syftet med fårhållningen är. Det är väl egentligen det enda råd man kan ge.
En liten fårhållning skal ju fram för allt vare ett nöje efter ens egen åsikt, rik blir man inte, oavsett ras.  

[Henning]

När det gäller naturvård, så läser man ju ofta att vissa raser skulle vara särskild lämpade för naturbete - dvs. naturlig växtlighet i varierad terräng. Egentligen tror jag också, att de flesta får skulle fungera på ett sådant uppdrag, men man säger det ändå. Varför? Jeg kunde kanske tänka mig, att tunga och lätta får rör sig olika i terrängen, men är det någon som har erfarenhet af detta? (En sak är säkert, det är att får har olika talang för att forcera et stängsel!)

Visst har alla får förmåga att vara landskapsvårdare. Jag har dock haft leicestertackor och dorset som ibland hamnar på rygg i kuperad terräng och inte kan ta sig upp själva. Det kan nog hända även shropshire och lite rundnätta texeltackor. Har man rovdjur i markerna är de mer vaksamma lantraserna att föredra. Det sägs att shropshire är utmärkta som gräsröjare i granplanteringar men det är gotlandsfåren också. Många tillskriver sin ras positiva egenskaper men det finns inte många vetenskapliga jämförande undersökningar vad jag vet.
Det man nog generellt kan säga är att tackor med lite kort laktation som de flesta köttraser är mindre lämpliga om man tänker föda upp lamm på naturbeten. Min erfarenhet av en blandad flock är att gotlandstackor föder sina lamm bättre på svagare marker än leicester, dorset och texel. Köttrastackorna håller hullet bättre än gotlänningarna men det beror på att de senare mjölkar längre. Har man åkerbeten eller stöttar upp med kraftfoder blir det ett annat förhållande.

Andra saker som är intressanta i rasjämförelserna är kvaliteten på köttet. Många tycker att den egna rasen smakar bäst. Jag har smakat de flesta raser men kan inte upptäcka någon skillnad som inte kan hänföras till ålder eller fettinnehåll. Det har dock gjorts en del tester där lamm från olika raser tillagades på samma sätt och med en smakpanel som inte visste ursprunget. I sådana tester brukar lantraserna komma bättre till än köttraserna. Inte ens sådana tester kan man dra några säkra slutsatser av. För att det skulle bli jämförbart skulle lammen utfodras på exakt samma sätt och slaktas vid samma storlek, ålder och fett.

Förmågan att ta sig ur inhägnade, ja den har nog gotlandsfåren mest utvecklat. Ändå tycker jag inte det är svårt att hålla dem inne. Det handlar mest om att inte låta gräset förväxa. I våra marker med många grindar och turister är ostängda grindar oftast orsaken till rymningar.

Lamningsproblem kan man också jämföra. Där intar texel en särställning åt det negativa hållet. Det handlar mycket om att inte utfodra högdräktiga tackor för hårt så att lammen blir stora. Jag har ingen egen erfarenhet av lammande suffolk eller shropshire men jag tror att det kan vara samma problem där med tanke på anatomin.

Temperamentet är en annan sak som skiljer mycket mellan raser. I min gröna ungdom trodde jag att ju tyngre desto sävligare. Så är inte fallet. Oxford down, leicester, dorset och suffolk är ganska nervösa och svårhanterliga av sig. Gotland, gute och finull är lättare att få tama. Rya är lite mer skygga. Texel och shropshire är väldigt lugna.
Jag räknar inte med att alla håller med men det här är min erfarenhet under 40 år som fårentusiast. Det finns dock stora individuella skillnader.

Det lättaste att jämföra på olika raser är ullegenskaperna. Där är det lätt att göra objektiva studier.

Ursäkta längt inlägg..som svävade ut lite.

[Martin S]

Henning, tack för din breda erfarenhet, det var kul läsning.

[Falin]

Lamningsproblem kan man också jämföra. Där intar texel en särställning åt det negativa hållet. Det handlar mycket om att inte utfodra högdräktiga tackor för hårt så att lammen blir stora. Jag har ingen egen erfarenhet av lammande suffolk eller shropshire men jag tror att det kan vara samma problem där med tanke på anatomin.

Långt men intressant inlägg!
 
Jag hade texelbagge på mina i fjol, och på fyra tackor var det fellägen (bakåtslagna framben) på två. I år har jag bokat en suffolkbagge, det ska bli spännande att se om och vilken skillnad det blir. (Även om flocken är väl liten för något statistiskt underlag att tala om.) I år har jag även sparat två tacklamm för att utöka lite, så nu har jag hela 6 tackor!  

[Rosa]

Temperamentet är en annan sak som skiljer mycket mellan raser. I min gröna ungdom trodde jag att ju tyngre desto sävligare. Så är inte fallet. Oxford down, leicester, dorset och suffolk är ganska nervösa och svårhanterliga av sig. Gotland, gute och finull är lättare att få tama. Rya är lite mer skygga. Texel och shropshire är väldigt lugna.
Jag räknar inte med att alla håller med men det här är min erfarenhet under 40 år som fårentusiast. Det finns dock stora individuella skillnader.

Temperament ska vi ju vara fullständigt medvetna om är ju VÄLDIGT ARFTLIGT både på ont och gott.
Vill man inte ha lite nervösa får så avlar man inte på den egenskapen, och efter ett tag så har man t.ex lugna Leicester
fråga Rosa hon har haft såna i 25 år  

Men det kan också vara BRA att ha lite reserverade får !
Risken för stöld av lamm och tackor minimeras  

Min granne hade stulna lamm varje år (Gotlandsfår) men jag har sluppit den tråkiga erfarenheten.

Mvh Rosa

[Falin]

Jag hade en tacka som var väldigt nervös av sig, och jag lyckades aldrig att få henne tam. Sedan fick hon juverinflammation, och blev korv istället. Efter att hon åkt har resten av flocken blivit betydligt tamare och lätthanterligare, nu när inte hon stimmar runt längre.