Var själv lite orolig för drygt fem år sedan, när vi väntade på vår "försting"!
Vi hade då haft Tim, vår gula labrador, två och ett halvt år, och han var troligtvis fem år gammal (vet inte säkert eftersom han blev omplacerad som vuxen. Tror att han då hade haft åtminstone fem hem innan och var otroligt mager och rädd när vi fick honom, kunde absolut inte gå i koppel, lade sig ner på rygg och kissade på sig varje gång vi "träffades" igen osv.
).
Vi lät totten och Tim mötas direkt när vi kom hem och gjorde likadant två år senare när söstra föddes. Alla är delar av vår familj, även om vi alla står olika i rang.
Barnen och Tim har en härlig relation, mitt lilla råd lyder bara som detta: låt hunden ha sitt lilla krypin någonstans dit barnet inte kan gå. Ett litet ställe där hunden kan gå undan och får vara ifred när den så önskar. Lämna aldrig barnet och hunden ensamma, hur mycket du än litar på hunden...
Hörde denna hemska story för ett tag sedan:
En familj hade en cocker som var deras ögonsten och som älskade deras barn. En dag var barnen och hunden uppe och lekte, efter en liten stund hördes vilda tjut uppifrån och när tillrusande föräldrar anlände hade hunden bitit ett av barnen i handen. Eftersom de kände att de längre kunde lita på hunden, blev den avlivad. När veterinären tittade lite närmare på hunden hittade hon/han en avbruten blyerts penna instucken i hundens ena öra...Say no more!!!
Det kan ofta vara hunden som behövs "skyddas" från små upptäcksresare och inte tvärt om...
När Tim tycker att barnen härjar lite för mycket kring honom, morrar han högt så att jag hör och kan se till att han får lugn och ro. Fungerar alldeles ypperligt!
Tycker också att det är härligt för småfolk att få växa upp med djur i familjen. Det lär de sig mycket av!!!
Lycka till och grattis!!!!
önskar Andriette
