..har så just ringt detdär samtalet jag bävat för i 13 år.

Min gamle vän Biffen, kompis och bundsförvant sen han var knappt 7 veckor gammal skall nu få lämna jordelivet. Ett fruktansvärt beslut att ta och utföra, men han skall få det så bra som möjligt och veterinären kommer hem och låter han somna in på sin filt i hallen där han brukar ligga på Tisdag.

Kommer säkerligen att gråta hela kommande veckan.. det är säkert några av er som varit med om samma sak och just nu känns det som ett oöverkomligt hinder att ta sig över men tiden läker alla sår sägs det, jag hoppas det...  

Tack, ja nog lider man, alla helvetes kval men det känns skönt att veta att man inte är ensam...

Och det är det bästa jag kan göra för honom, han har varit min bästa vän och räddat mitt liv 2 gånger, flyttat med mig runt halva europa,varit med mig på jobbet dagligen de första 7 åren så det är svårt att ta farväl..

Usch...Tisdagen närmar sig och ikväll har vi pratat jag och Biffen och han slickar bort mina tårar med en ledsen blick, snart är det förbi och jag tror han vet om det, känner honom så väl. Bäddade ner honom i en varm filt och har skämt bort honom hela veckan med kel och det bästa han vet...mat, ost och leverpastej, mat i mängder och allt gott som finns. Känns som det inte är tillräckligt för att visa honom hur mycket han betytt för mig..jag hoppas mina salta tårar gör det...

Känns som om detta aldrig kommer att gå över  

Jag känner och lider med dig Kimma.
Min "bäste vän" och arbetskamrat var en schäferhane som hette "Hampus".
Han gick bort för tre år sedan men är ständigt med mig i tankar och drömmar. Hans askurna står numera på en plats jag besöker dagligen och skall så småningom följa med mig i min grav när tiden beger sig.

Det kan vara svårt för en del att förstå sammhörigheten mellan en människa och en hund, men alla som jobbat intensivt med tjänstehundar kan nog förstå din sorg.

ps. Natten då hampus dog berättade frugan att han "ropade på mig"...
jag fanns inte tillgänglig och det kommer jag aldrig kunna förlåta mig själv för.

 

/Fred

Jag har samma betänkligheter som du, att aldrig gå igenom detta igen, men jag har 3 killar till därute på köksgolvet om ska gå samma väg en vacker dag, men jag känner redan nu att jag aldrig nånsin kommer fästa mig lika starkt vid någon av dem som jag gjort med Biffen, Biffen har varit min bästa kompis genom vått och torrt i alla år. Från dag 1 har han varit min kollega på jobbet, min partner på fester och födelsedagskalas, min beskyddare när jag blev överfallen båda gångerna och min snuttefilt och tröstare när jag varit ledsen, min träningskompanjon på kilometer långa promenader och barnens skjuts till skola på kälke varje morgon. Han har haft ett oerhört mycket rikare liv än de flesta hundar haft och han har varit värd varenda minut och varenda krona jag lagt på honom. Han låg vid min sida när jag var opererad och inte kunde resa mig utan hans hjälp och jag pratade med honom varje dag när han låg en vecka på sjukhus per telefon för annars ville han inte äta. Han är och har alltid varit så mycket mer än en hund, han har alltid varit min bästa vän och mitt största stöd i svåra stunder.

Och när jag ser honom nu, hur han fortfarande med samma vilja försöker upprätthålla ordningen och rutinerna här blir jag så oerhört rörd, hur han trots svårigheter att resa sig och gå ändå reser sig upp och följer med mig om jag så bara ska hämta ett glas vatten. Hur han hela tiden har ögonen på mig och uppmärksammar varje rörelse jag gör. Men jag ser även att han sover så hårt att han blir rädd när han väcks numera, hur han skakar när han varit ute i kylan en stund för länge och hur benen segnar ihop när han inte orkar stå längre. Jag ser att han är trött i ögonen allt oftare och att han snart inte orkar hålla skenet uppe inför de andra, men han kämpar ändå varje morgon att resa sig och gå ner för det enda trappsteget för att kissa innan han kissar på sig för han är en fighter och det är just det som känns så hemskt, att ta den enorma livsgnistan ifrån honom, att förneka honom möjligheten att ligga i solen och studera naturen omkring sig som han alltid älskat men jag är rädd att jag håller honom vid liv fastän han kanske inte vill.

Det är så oerhört svårt att avgöra      

Det är 2 timmar kvar tills veterinären kommer och jag har aldrig mått såhär dåligt i hela mitt liv...jag har gråtit oavbrutet sen i Lördagskväll och nu börjar jag på allvar få second thoughts...i samråd med mig själv och familjen har jag bestämt att veterinären får avgöra om det är dags ikväll eller inte, för jag klarar inte av det...  

Kimma, som de andra här sörjer jag med dig.  

Sitter här på jobbet och gråter, hade missat denna tråd. Stackars dig.

Jag fylls av skräck varje boxerfödelsedag, för jag vill inte att de ska bli äldre alls. Den äldsta fyller ändå bara tre, så jag är väl skitfånig, men jag vet ju hur det känns att ta det där beslutet...

Jag lider med dig, Kimma.

Tack alla ni som uppmärksammat min tråd, återigen...utan er hade jag inte klarat mig igenom den gångna veckan..och trots att det nu är ett par dagar sen kan jag fortfarande inte prata om Biffen utan att tårarna väller fram, försöker se den glädje som finns kvar i de andra killarna, och jag och sonen kämpar för att hitta en ny liten kompis åt Nalle som i 2 dagar bara legat i sin korg och som under morgonen här sprang sin väg för första gången. Som tur var hade nån snäll dam tagit hand om honom uppe i byn 1,5 km härifrån så med hjälp av polisen hittade jag honom under eftermiddagen, kände hur paniken började sprida sig, inte 2 hundar på en vecka...

Jag är otroligt tacksam för mina vovvar men ingen kommer nånsin kunna mäta sig med Biffen som jag haft i så många år. Han var nästan mänsklig redan från början. Och jag har fått otaliga sms,mail och telefonsamtal från alla möjliga som haft kontakt med Biffen på något sätt och som velat beklaga förlusten och sorgen. Till och med mina gamla vänner i Holland har hört av sig med stöd och varma ord. Så det är inte bara jag som sörjer och tycker att han var speciell.

Han fick Onsdagmorgon den finaste platsen på djurkyrkogården och föreståndaren var mycket förstående och skötte det hela mycket vackert. Hela familjen var samlad och tog ett ömsesidigt farväl. Så nu har han fått en fin gravplats där vi alla kan besöka honom då och då. Och så snart jag klarar av det skall jag gå å hälsa på honom och lägga ner en tennisboll så att han har sin favoritleksak att leka med i hundhimlen. Och be att vi träffas när min tid är förbi...


Tacksamma tårar till er alla rullar nerför Kimma´s kinder...