Upplever samma som Azoo-Lina. Man märker en stor skillnad mellan raser. Särskilt mellan tunga och lätta. Dv kochin tycker jag blir tama fast man knappt hanterar dem medan kullsyskon av annan ras eller blandning kan bli helt jäkla hysteriska om man inte gör dem vana vid hantering. Skriker som att de ska dö när man fångar dem.
Ett exempel förra året var en Islandskorsning jag hade. Mina Islandshöns när jag fick dem började med att flyga till skogs för de var så vilda. En bodde i skogen i en vecka. Nu är de lugnare men gillar inte när man ska ta dem. Den ena vrålar fortfarande som att den ska dö om man tar henne, även om den inte springer ifrån en när man närmar sig.
I alla fall så hade jag en kull med lite blandat. Och en utav kycklingarna hade en av dessa hysteriska mammor. Jag grejade och grejade. Alla kycklingar kom fram till en, utom Islandskorsningen som var försiktigare. Man löft, klappade... Gjorde allt för att den van. Men det gick aldrig att få honom riktigt tam.
Andra raser upplever jag kan vara tama under en viss tid. Sedan hamnar de i någon övergångsålder. Ett exempel är min araucanatupp. Han var jätterar som liten. Flög upp på axeln och så... Nu skulle jag aldrig våga släppa honom lös på gården för då får jag aldrig tag i honom igen tror jag (sista gången jag hade honom lös var när jag hade spruingit med en håv i 1 timme och halvt grinade och svor
). Han blev så när han började komma in i könsmognad. Hönan kom cokså in i någon "fjollålder". Men nu har hon lugnat ned sig igen.
