Det finns generellt sett två tendenser i hur man tolkar "urmänniskan" och jägarstenåldern i förhållande till den efterföljande "jordbruksrevolutionen". Lite förenklat utgörs dessa idémässiga traditioner av:
1/ Den tidigaste människan levde i en slags "ur-kommunism" utan ledare. Mycket lite arbete krävdes för att tillskansa sig livets nödtorft. Människan var ganska fredlig. Först i samband med jordbrukets införande uppstår klassamhället, aggressioner, en massa sjukdommar mm. (Göran Burenhult är ett typexempel på en arkeolog som förfäktar detta synsätt, idén om "stenålderskost" är ett annat utslag av detta synsätt, jfr även 1800-talets "gode vilde")
Vilket kan ställas mot:
2/ Tiden före jordbrukets införande var osäker. Man visste aldrig om man hade mat för dagen. Svält tillhörde vardagen. I.o.m. jordbrukets införande kunde matproduktionen säkras långsiktigt. Mer människor kunde bo på mindre yta etc.
Naturligtvis är dessa bilder ytterligheter. Ingen av dem är sann. I varje grupp lite mer avancerade däggdjur (inkl. homo-varianter) finns/uppstår olika ledare. Vi har arkeologiska belägg för omfattande och grovt våld under jägarstenålder. Men inte heller jordbrukandets tid är någon dans på rosor. Man brottas med andra problem än tidigare.
Jag tycker att det är förmätet att glorifiera någondera livsstil, så enkelt är det helt enkelt inte. Nu har jag i.o.f.s. inte läst boken i fråga, detta var blott några korta reflektioner från min yrkesmässiga sida. Å andra sidan skulle jag mer än gärna arbeta 3 timmar om dagen, eller 15 om det vore för min egen skull och inte för en som köper min tid.
