Ooo vilket spännande ämne! Ha tålamod o le gärna lite överseende, jag kommer spåra ur i sidospår och dessa får gärna suddas av den objektive läsaren:)
Några synpunkter, efter att ha bott i Indien och arbetar här i S som sjuksköterska och således träffar oerhört många människor som delger sina tankar om livet.
Spännande indienfakta:
man betalar skatt om man tycker att man har råd. Skattesystemet är ganska likt systemet att man ger pengar till tiggare och templen
efter förmåga. Det är "ädelt" att vara generös, vilket gör att man vill ge. Det är också den bästa formens manipulation, att få någon att göra något genom att personen upplever att det är något han/hon själv VILL göra. Det är alltså inte ett tvång. Så rika personer ger ofta stora donationer och skatt, och får då sin namnskylt på aktuell byggnad/ diplom/hamnar i tidningen o ära i tusen eoner osv.. Det är en fördel med ett samhällssystem uppbyggt på karma, känslan av att mina handlingar gör en skillnad för mig själv och andra. Syftet med alla ens handlingar är viktigare än handlingen i sig. Betalar jag skatt och känner mig tvingad ger det både mig själv och pengarna dålig karma, kanske gör det att huset som byggs rasar. Staten vill inte ha pengar med tvång, det är viktigt att pengarna ges med en god känsla för att alla i längden ska ha det så bra som möjligt! Det finns alltså något viktigare än pengar, men som i högsta grad påverkar ekonomin och hur och vad man väljer att göra med den tillgängliga ekonomin.
-Sjukvården är gratis, utom operationer. Privata, dyra alternativ finns naturligtvis.
-Tandvård är gratis.
-Anhöriga tar hand om en på sjukhuset, man får inte opereras om man inte har släkt som tar hand om en efteråt.
-Kommunala skolan kostade 2005 345 rupee/mån där jag var, strax över 60 kr. Skoluniform tillkommer samt mat och böcker. DVS alla kan inte gå i skolan.Skattepengarna används till det absolut nödvändigaste. Det har alla tillgång till.
Man strävar inte efter att alla ska överleva till vilket pris som helst. Blir världen bättre för att alla som har långt gången cancer överlever? Nej. Alltså är en sådan operation inte skattesubventionerad. Blir världen bättre för att alla fattiga får tillgång till skola och pga utbildning klarar sin hälsa och överlever längre? Nej. Vill man gå i skolan får man ordna det.
Man är mer krass än här. Världen är inte betjänt av att alla alltid har det bra och alltid överlever.
Man har andra förväntningar på vad som är rimligt, prioriterar på ett helt annat sätt och har andra mål än "alla alltid". Det gör att det inte behövs lika mycket skatt som här. Ett stort egenansvar ges individen. Vilket funkar där eftersom jämlikhet inte är något som eftersträvas. Alla har olika förutsättningar. Här däremot förväntar vi oss att alla ska ges- och ha samma möjligheter.
Att leva utan ekonomi innebär att man odlar maten själv, eller byter den. Det innebär att man är helt beroende av väder, tillgång till gott utsäde, vatten och få skadedjur. Man är stressad över dessa faktorer. Har man oflyt går något fel. Då är man både stressad och utan mat. DET är
väldigt stressande, livsfarligt. Jag odlade pyttelite i Indien. Det blev uppätet, sönder haglat, bortregnat osv. Ungefär som här:) Med skillnaden att här har vi i allmänhet bara en säsong per år på oss. Det gör oss extremt sårbara. Blir det fel i juni så blir vi väldigt hungriga väldigt länge.
Jag tror inte vi får färre stressrelaterade sjukdomar om vi lever självförsörjande. Det blir bara en annan slags stress. Om vi fortsätter ha samma förväntningar som nu.
Vi utvandrade från Sverige för inte så länge sedan pga svält. Svältkatastrofer tror jag är uppkomsten till att man ville förändra systemet som fanns. Man ville ha ett säkrare sätt att få mat, än självförsörjning. Man vill inte själv ansvara för sin överlevnad på det helt avgörande sätt som självförsörjning innebär, man vill kunna komma åt mat på ett lättare och säkrare sätt. I o med pengarna och så småningom den ökade konsumtionen och ökade valmöjligheten har vi vant oss vid att alltid klara oss, att alltid kunna ordna alla situationer. Vi har vant oss vid att alla överlever. Vi upplever oss drabbade av kris och katastrof när någon dör, särskilt om det är ett barn. Vi lider oerhört även när något egentligen naturligt sker. Ska samhället som helhet vara baserat på mindre familjeenheter som lever självförsörjande så behöver vi förändra kraven på standard och överlevnad.
Sjukförsäkring och pension saknas i Indien, så en skillnad är att man där mer accepterade livets gång. So what, varje år spolades några barn bort av vårfloden. Man är ledsen, men det blir inte den djupa katastrof som det innebär här. Man har inte utrymme till t ex sjukskrivning eller vila för sorg, allt måste fortgå för att de som finns kvar ska klara sig.
Barnen tar hand om en när man är gammal. Barn måsta man alltså ha, och det måste vara en son eftersom en dotter flyttar till sina svärföräldrar.
Man får cholera några gånger per år och nästan dör. Avlopp saknas, så man tar vatten ur samma flod som avföríngen landar i, dvs man är mer eller mindre ständigt magsjuk.
Har man ett handikapp är man själv ansvarig för att ordna sin situation. Man har ett tredje ben och tar sig fram liggandes på mage på en skateboard med det tredje benet pekandes rakt upp i luften, och tigger. Man har fått syra hällt i ansiktet och är blind, och kanske kan man jobba med att drapera kläder snyggt genom att känna.. odla kan man verkligen inte. Det är samtidig uppfinningsrikedom och en mycket utsatt situation. Utsattheten ger uppfinningsrikedom.
Samtidigt var de mycket lyckligare än de flesta man möter här, och jag tror det är för att man inte förväntar sig ett perfekt liv utan skavanker. Man är nöjd och tar vara på det som finns och de möjligheter man har. Även i detta ser jag karma som en viktig faktor- pga hur jag själv valt och levt tidigare är jag i nuvarande situation. Det är inte samhällets eller vädrets fel:)
Jag har svårt att se hur samhället här skulle vänja sig tillbaka och tycka det är ok att leva kortare, ha lite kallare inne, slita mer, handikappade utan skyddsnät, ingen mammaledighet, inget studielån, ingen pension, inget avloppsystem, inget varmvatten i kranen osv.
Däremot tror jag det är med avsikt vi lärt oss att det är viktigt att utbilda sig, flytta hemifrån tidigt.. våra viktigaste band och relationer luckras upp, vilket gör oss lättstyrda och arbetsvilliga.
Det ökar tillväxten och gör att några få tjänar mycket pengar, som går att omsätta på allsköns vis, t ex i form av kontroll av olika slag, i form av budskap, vilka transportmöjligheter vi har, vilka produkter vi väljer, vilka åsikter vi har. Hur kommer det sig att vi t ex upplever det som nödvändigt att allt ska vara snabbt och effektivt? Varför är det en rådande norm, i stället för "lugn och eftertänksam"?!
För individen ges minskad livskvalitet och bristande relationer, för lite tid med barnen vilket med generationernas gång gör att vi får allt ytligare band till varandra. Vi blir mer lättpåverkade om vi har mindre saker och relationer som är viktiga för oss. Har jag inget viktigt i min närhet är jag lättpåverkad till att ta till mig budskap som t ex kriga för mitt land, arbeta mycket, araberna är dumma, SAAB är meningen med livet och livet går under om det inte finns... osv. Har jag fullt upp med min egen närmsta verklighet blir allt dylikt perifert, spelar ingen roll. Och då kan kontrollen inte fortgå.
S.k fattigdom är således ett hot mot kontroll av människors val. Jag kan bara påverka människor som upplever att jag är viktig. Vet de flesta ens varför de jobbar heltid? Tänker man efter hur mycket pengar man behöver, eller kör man bara på, och för att man har pengar så byter man ut tv:n även om den man har är hel... man jobbar för att kunna bo där man bor, och man bor där man bor för att kunna jobba. Barnen växer upp på dagis i stället för med sin familj, tur att det kommit Nattis också så man kan arbeta dygnet runt!
Är det DET som är livet?!?!?!?
Behöver jag det här, eller vill jag bara ha det? Varför vill jag det, är det min egen åsikt?
Det är helt orimligt att ständig utveckling är svaret på allt. Det finns också ett läge där man är nöjd. Varför ständig tillväxt, varför hela tiden något mer, större bättre?!?
Personligen anser jag att vi överkonsumerar och har gjort oss vana vid alldeles överbekväma vanor. Jag är emot denna överkonsumtion. Men jag tror det är viktigt att komma ihåg att det inte blir bra, stressfritt och fridens harmoni bara för att man börjar leva självförsörjande. Andra problem, och stress kommer med självförsörjning. T ex konflikter om land och vatten kommer förmodligen inom förhållandevis kort bli något att bekanta sig med.
Och jag tror det är viktigt att komma ihåg att denna populära ständiga utveckling uppkom för att människor hade på ett visst sätt och ville något annat, något bättre. Det är lätt att romantisera stillsamma bilder av betande kossor och övernattning på höskullen, mumsandes på perfekta släta och saftiga morötter.. lätt att glömma rutten potatis i en fuktig källare och hungriga barns uppsvällda magar..
Man ville väl med utvecklingen, men det har spårat ur?! Vi nöjde oss inte, vi blev giriga*
Aum tat sat
nog för idag
