Stor ras med efterfrågade tuppar?

[Bergslagsflickan]

Kanske lite märklig fråga. Men som rubriken säger, finns det någon av de lite tyngre och större hönsraserna som är mer efterfrågad än andra? Varför jag funderar är för att jag till våren skulle vilja låta hönorna få ruva på några ägg, om de önskar. Om det föds höns kan de få stanna här. Men jag vill inte längre fram behöva stå i dilemmat att flera tuppar börjar konkurrera, eller att en tuppkam ska börja växa fram.
Jag skulle inte slakta själv eller ge bort till någons tallrik efter att dagligen pysslat om dem sedan de föddes.

Därför funderar jag lite löst om jag ska vara smart ifrån början och helt enkelt satsa på en hönsras där det inte vore en stor katastrof om bara tuppar föds. Utan att den tom är så pass efterfrågad att tuppar är svåra att få tag på? Jag är inte alls insatt i hönsavel. Jag har bara fått uppfattningen att små söta raser som silkeshöns och dyl är lättare att hitta hem till då de är mer attraktiva än andra, men jag har kanske fel?

Jag vill inte bidra till fler tuppar om jag inte vet när de föds att de ska få leva, oavsett vad de växer upp till. Och jag är sugen på att få följa en kyckling från första steget till vuxen höna. Men inte till priset av att behöva nacka dem..

Christine

[Weasel]

Och jag är sugen på att få följa en kyckling från första steget till vuxen höna. Men inte till priset av att behöva nacka dem..

Christine

Det är nog tyvärr något som man måste om man får kycklingar, inge roligt, men ett nödvändigt ont. Gör ont i hjärtat att behöva avliva en som var så söt från början.
Äter du inte kött i övrigt heller. I så fall kan jag förstå dig, men annars är det väl bättre med en glad tupp på tallriken än en ledsen och ohälsosamt uppvuxen köpekyckling??

[Bergslagsflickan]

Javisst kan jag känna mig som en hycklare, då jag inte är vegetarian. Men det är jag främst för att jag är bra på att baka och göra efterrätter, men inte tillräckligt intresserad av matlagning för att ge mig tid att utvecklas. Jag överlever nätt och jämnt på det jag lyckas laga till inklusive kött.

Det är inte att de är söta, utan det är mer att för mig blir djuren så extremt personliga, då jag ger varje individ mycket tid. Jag antar att det skulle vara en skillnad om man har hundra höns, men jag har fyra, och en tupp. Och de är lyckliga. Men ändock skulle jag inte lägga någon av dem på tallriken och tycka de moraliskt eller etiskt skulle vara mer smakfulla för att de gått på gården och sprätt.

Nej, oavsett om det gäller hundar, katter eller höns, ogillar jag tanken på att vårdslöst föda upp. Då den enda skillnaden är att de större sällskapsdjuren som ses som överflödiga dumpas på Blocket eller säljs, emedan man äter upp hönsen.

Det är därför jag funderar kring om det finns någon ras som är mer efterfrågad än andra. För annars kommer jag bygga till hönsgården så jag kan ta hand om min egen avkomma, om det blir för många tuppar.

Jag har inget emot att andra nackar och äter upp sina höns. Det är bara som så att jag inte önskar att göra det själv.

Christine

[Weasel]

Har tyvärr inte hört om någon sån ras. Har däremot själv sålt fler myskhanar än honor här i år. Men tror att honorna kommer bli lite mer eftertraktade till våren. Är nog alltid hönor som går först annars. En tupp på 10 hönor i en flock, men ca 50/50 när de föds. Men visst går det att sälja tuppar också om de är renrasiga och ev. färgrena, eller bara jäkligt snygga, men du får räkna med att kanske ha dem lite längre.

[Lycka]

Jag var lika dan då jag började med höns.
Kunde för mitt liv inte nacka något djur.
Min stackars make fick nacka dåliga djur. jag
Nu har jag kommit över den ströskeln.,

Jag kan omöjligt, behålla alla tuppar.
Ger dem hellere nackade till ngn som vill äta upp dem.
Jag äter aldrig upp mina egna.
Däremot bär det emot att vara bödel åt andrar.
Gjorde ett undantag åt bästisen och tog bort hennes dåliga vaktlar,
Det tyckte jag var olustigare än med mina egna.
Får man dåliga djur, så kan man inte vänta på att ngn ska förbarma sig .
detta är ur min egen synvinkel.
Man får vara bödel själv.

[Bergslagsflickan]

Om du menar dåliga som i "sjuka" kurerar jag hellre än nackar. Hönsen är likså alla andra mina djur försäkrade i Agria. Självfallet skulle jag aldrig låta en sjuk höna eller tupp lida i onödan, eller självdö. Utan om de är obehandlingsbara eller blir så akut skadade av rävangrepp eller annat, då får jag avliva dem så humant som möjligt.

Jag hade svårt för några år sedan att behöva ge nådastöten till alla smådjur och fåglar katterna kom med och lekte med, men har blivit lite bättre på den punkten.

Däremot har jag svårt att anse att en tupp jag avsiktligt har låtit kläckas är "dålig".

Innan jag börjar ta kycklingar om jag ens gör det till våren, kommer jag försöka planera för den avkomma som blir, och det kommer inte bli planering för min frys.

Precis som inom vilken avel som helst kan jag känna att det är av vikt att de djur som föds tillför aveln någonting, för bra genetik vidare, att det finns ett ändamål med aveln, och inte bara "för att kycklingar är gulliga".

Därav min fråga, som förblev obesvarad, om det finns någon ras som är mer attraktiv än andra på marknaden.
Det finns ju uppenbarligen ett visst överskott av privatuppfödda hönor och tuppar varje år, och varför bidra till något som redan tycks vara ett problem på Blocket, att "bli av med" djur.

Men mitt resonemang är tydligen ovanligt vad det gäller höns?

Christine

[Cecilia i Hillsjöstrand]

Christine >> De raser som många tycker är "söta" är väl tex dvärgkochin, som jag har... och jag har sett mycket annonser på tuppar till salu, som legat ute länge på tex blocket - det verkar mao inte vara nån jätteefterfrågan på dem. Det skulle väl vara om man satsar på att föda upp någon ovanlig färg, då.

[Bergslagsflickan]

Hm.. jag vill för mina giriga katters skull satsa på bara större raser så alla kan vara lösa tillsammans. Min ena hund apporterade en höna inledningsvis, och då klickertränade jag det, så hon upphörde. Men katterna svarar inte lika bra på operant inlärning..

Jag håller på med operation hönsprat bland mitt nätverk av vänner och bekanta och marknadsför brahma just nu. Så om jag har tur kan jag ha potentiella hem om det gud förbude bara föds tuppar.

För mitt mål med en ev uppfödning är ju inte seriösare än många andras; jag vill se kycklingar kläckas och utvecklas och samtidigt få fler tama hönor till tuppen. Att sätta mig in i färgläran och ta fram rätt färgkombinationer känns ambitiöst. Jag vill ha friska välmående tama djur, men färgen på vingpennorna är för mig inte lika viktig. Även om det finns färger och utseenden som tilltalar även mig estetiskt. Jag har kikat lite på stora kochin, för jag är intresserad av dem med.

Men jag tror det slutar med att jag tajmar in tiden för könsbestämning av ev kycklingar till tillbyggnad eller nytt hönshus, så jag är garderad. Och att jag inte låter kläcka fler ägg än jag skulle kunna ta ansvar för om de behövde leva vidare här.

Jag är lite petig också med hem till djur, och det skulle inte förvåna mig om jag då skulle ha svårt att sälja höns, som tycks vara bruksvaror som byts, säljs, dumpas och nackas lite hur som helst. Det är en ny värld för mig att man resonerar så kring höns. För mig är de lite mer individer, och om jag tar fram nya indiivder till världen vill jag ju inte bara "bli av med dem", jag vill veta att de också får ett fortsatt bra liv.

Christine

[Linkoso]

Jag förstår hur du känner.

Själv så har man haft turen att aldrig behövt haft ihjäl någon tupp utan vi har alltid lyckats hitta nya hem åt de tuppar vi vill bli av med. Alla dessa har varit blandraser och det handlar om uppåt över 20 tuppar... Så visst går det, men det kan ta lite tid.

I somras så var det någon tant som skällde ut mig när jag frågade om hon ville ha en tupp...  När jag la på luren så grät jag, allt hon sa var bara "VEM VILL HA TUPPAR? TUPPAR SLAKTAR MAN OCH ÄTER UPP! OCH OM NÅGON VILL HA TUPP SÅ RINGER DEM "BARA" TILL OSS!"... Jag förklarade till och med att jag inte bara fick för mig att ringa henne utan att det var en granne till mig som sagt åt mig för den var nästan 100% säker på att de var intresserade... Men så var visst inte fallet.  Kunde hon inte bara tackat nej och sedan lagt på istället för att pladdra sönder en? Det lät dessutom på henne som om hon trodde att det var min första kull kycklingar och att man fick räkna med tuppar... Herregud... Då hade man haft massa kullar under 10 års tid.

Tuppen som hon... Öh, tackade nej till flyttade sedan ned till Sörmland tillsammans med två andra ungtuppar. Vi bor uppe Uppland norr om Uppsala.

Hm, jag sitter nu några månader senare och funderar på vad hon sa... "Om de vill ha tupp så ringer de bara till oss"... Jag tror att hon kände lite konkurrens kanske och det var därför hon började vräka ur sig så pass?

Nej, någon dag så kommer det troligen sluta med att jag måste ta bort någon tupp MEN jag ger dem i alla fall en chans som hitills har visat sig funka... Vissa kanske inte ens tänker tanken att det går eller orkar försöka bli av med dem på ett annat sätt än att ha ihjäl dem? 


(bild på mig och "Nemo" en av  tuppisarna nere i Sörmland)

[Weasel]

Precis som inom vilken avel som helst kan jag känna att det är av vikt att de djur som föds tillför aveln någonting, för bra genetik vidare, att det finns ett ändamål med aveln, och inte bara "för att kycklingar är gulliga".

Måste nog påstå att du säger imot dig själv lite ibland.
Om man avlar seriöst på en viss ras, så måste man inse att alla tuppar, och även hönor inte blir helt bra och rastypiska.
Andra sällskapsdjur som hästar, hundar och katter kastreras för att inte föra vidare oönskade gener. Tuppar kastrerar man ju inte, så de mindre fina hamnar i grytan, eller i nån annan hobbyflock. Men då kan man inte längre tala om att man vill tillföra aveln något.

[Nettis]

I naturen är det endast de starkaste och bäst lämpade tupparna som får föra sina gener vidare. I våra skyddade uppfödningar överlever såna som inte skulle klara en dag ute ens. Så vi måste sköta naturens lag och gallra bort såna tuppar som är mindre lämpade från aveln. Om vi slaktar dem eller vad vi gör med dem är upp till var och en. Men att avla på allt som kläcks gör ingen ras stark.

[Weasel]

Inte helt säkert. Så här tror jag. I naturen sker många olyckor och tuppar blir även dödade av rovdjur. Klenare "undermåliga" tuppar får möjligheter. Många undermåliga hönor för även sina gener vidare.
En ständig variation av olika "lämpliga" eller olämpliga individer i förökningen ger en stor variation på stammen och därmed större möjligheter att anpassa sig och överleva i föränderliga miljöer. Nya helt andra hot kan tillkomma och en alltför snäv anpassning kan bli slutet. I vissa situationer kanske en liten skygg tupp överlever längre än den stora starka och modiga som inte skyr några fiender.

Detta är precis vad Darwin kom fram till, men det handlar inte alls om avel. Avel är helt tvärt emot, där människan styr hur och vilka individer som får föröka sig.

[Bergslagsflickan]

Måste nog påstå att du säger imot dig själv lite ibland.
Om man avlar seriöst på en viss ras, så måste man inse att alla tuppar, och även hönor inte blir helt bra och rastypiska.
Andra sällskapsdjur som hästar, hundar och katter kastreras för att inte föra vidare oönskade gener. Tuppar kastrerar man ju inte, så de mindre fina hamnar i grytan, eller i nån annan hobbyflock. Men då kan man inte längre tala om att man vill tillföra aveln något.

Kan inte hålla med dig där. Jag har tidigare i tråden skrivit att personligen har jag inte större seriositet eller mål med min ev kommande avel, annat än "för eget bruk". Dvs jag bryr mig inte särskilt mycket om hur mina brahmor skulle gå på en utställning. Skulle inte falla mig in att burträna mina höns för att åka land och rike runt och få poäng på dem.

När jag talar om avel rent generellt talar jag nog mer om andras avel. Jag tycker helt enkelt att inom de flesta sällskapsdjur föds det upp lite för lättvindigt, för mycket och på fel grunder.

Alla mina katter, samt hundar är kastrerade och har inga kriterier för att man ska avla vidare på dem.

Jag vill dock själv ha fler höns till våren och sommaren, men här är det planerad avel, som jag försöker att ta ansvar för ifrån början.

Inte att föda upp tjugo kycklingar för att däribland välja ut de tre som jag tycker är sundast eller vackrast, utan ev låta 3-4 kycklingar födas, och behålla dem oavsett hur de ser ut eller om de uppfyller normerna för en viss rasstandard. Helt ärligt tycker jag det är helt absurt inom alla utställningar och där även hönseriet, att vissa färgkoder uppfyller kraven mer än andra. Min tupp köpte jag av en erkänd uppfödare som är duktig inom sitt område. Men han kollade noga alla tuppar för att se om han hade grått i sig på bröstet eller om det var magen, (lyssnade inte så noga) för han ville spara en del tuppar för att ha med sig till en utställning i Tyskland.

Inom hundvärlden är det åtminstone inom en del raser andra saker som styr, som temperament genom mentalprov, rasegenskaper eller meriter inom hundsporter. Där kan man ju tala om att det finns seriös eller väldigt oseriös avel. Eller att man som jägare korsar olika raser för att ev spara en valp i kullen för att se om utfallet blir som önskat. Tyvärr har ju hundar ett värde, och det oansvariga och ofta rent korkade i att sälja jakthundsblandisar som sällskap och första hunden  till någon i lägenhet mitt i stan, det görs utan några som helt betänkligheter.

Katters värde är ju inte ens lönt att gå in på... samtliga mina är fd hemlösa, så även hundarna.

Jag tror faktiskt inte att alla som köper tuppar, eller en ev tupp av mig, kommer att avla på dem och på så sätt föra "dåliga gener vidare".

Jag vet faktiskt inte riktigt hur vanligt det är att en tuppkyckling kan eller bör bedömas som dålig?? Vad kännetecknar en dålig tupp?
En tupp, liksom något annat djur är väl vad man gör det till?

Nej, jag tror vi missförstår varandra här ang dåliga tuppar, att ni pratar mer färg och fjädrar än vad jag funderar kring.

För mig är en bra individ det viktigaste, personligheten hos djuret, och att inte ha fler än att man hinner med att känna av de personligheter man omger sig av. Det är därför det inte skulle falla mig in att från fyra höns och en tupp plötsligt sitta där med femtio höns och akut rea bort dem på Blocket. Eller lägga in dem i frysen för det växer ut vita fjädrar där det inte ska finnas vitt enligt regelboken, eller om en höna hackar efter en annan, låta det bli ett argument för att ge den till grannen som middag.

När jag talar om avel för egen del är det inte många ägg. Jag såg en rosa söt äggkläckare i USA som bara rymde 3 ägg, och om någon höna inte vill ruva så är jag intresserad av en sådan. Jag tror det är enklare att hitta goda hem till ett begränsat antal höns. Och jag skulle gärna se de framtida hönsköparna som människor som i första hand är intresserade av sunda, friska, vaccinerade, tama och välskötta höns, än rasentusiaster som ringer för att jag har en säregen teckning på hönorna, som de sedan helt besatt ska avla vidare på.

Varför jag funderar kring om det finns andra populära raser är ju åter igen, egentligen för att jag i min naiva drömvärld skulle vilja kunna ha möjlighet att båda välja och välja bort potentiella hönsköpare. För tanken tilltalar mig inte alls att skänka bort höns till "vem som helst" för att jag inte vill eller kan nacka dem. För om det är alternativet, då avlivar jag dem hellre, än att gå emot mina egna ideal. Jag har en gård på 2 hektar, så visst har jag plats med fler höns.

Jag skulle kunna köpa in ytterligare en rastupp och hönor, av "rätt färg och kvalité" om det skulle underlätta att få mer intresse kring avkomman, efter alla konstens regler, eller hjälpa till att bevara en lantras etc.

Frågeställningen tycks väl märklig för den vars vardag består av gallring av hönsflocken för att öka produktionen av ägg eller för att man målmedvetet vill få fram en viss typ av höns.

Det finns olika sätt att se på allt, och Wiesel, din och min uppfattning skiljer sig åt. Men det kan vi ju enas om åtminstone!

Christine

[Linkoso]

... Och nu tycker jag att tråden börjar byta ämne lite granna.  Eller har jag fel?

[yezzika]

Jag tror att om du ska satsa på någon ras som är lättare "att bli av med" så får du nog kolla efter en ras som inte "alla" redan har (såsom dvärgcochin, brahma, blomme, hedemora osv, de man ofta ser i annonserna).
Själv är jag intresserad av New Hampshire, Barnevelder, Vorwerk etc. De verkar vara raser som är lite svårare att få tag i, dock inte omöjligt. Barneveldern verkar visserligen var en av de svårare raserna att få tag i.

[Bergslagsflickan]

Jag tror att om du ska satsa på någon ras som är lättare "att bli av med" så får du nog kolla efter en ras som inte "alla" redan har (såsom dvärgcochin, brahma, blomme, hedemora osv, de man ofta ser i annonserna).
Själv är jag intresserad av New Hampshire, Barnevelder, Vorwerk etc. De verkar vara raser som är lite svårare att få tag i, dock inte omöjligt. Barneveldern verkar visserligen var en av de svårare raserna att få tag i.

Tusen tack för ett värdefullt tips. Det var därför jag startade tråden, för lite konstruktiva råd!

Christine

[Hönsakadurra]

Jag vet inte hur det är med Orpington, men annars är det ju en härlig och stor ras som man inte hör så mycket om.
Barneveldern som nämdes innan är ju oxå stor och härlig (min svärmor har såna om du är intresserad till våren)
Lycka till

[Linkoso]

Ooh, jaa! 
Gul orpington! (tycker dem är finast)  De är så tjocka, mjuka, otroligt snälla (alla de jag träffat).... Funderar på att köpa ägg till våren.