Hantverk och prissättning

[Lasse C]

Frågan om priser på hantverk har kommit upp, och den vill jag gärna utveckla. (Det är därför jag väljer att lägga det här i en egen tråd i stället för att fortsätta på "Hantverk - dyrt och onödigt?") Märk väl att jag i första hand för ett ekonomiskt resonemang här, inte runt glädjen i att hantverka - den känns för all del himla bra, men den betalar dess värre inga räkningar…

Till att börja med existerar all verksamhet som inte bedrivs enbart för det höga nöjets skull under en och samma grundprincip, nämligen att den satsade tiden, arbetet och materialet måste generera minst en viss summa pengar för att verksamheten skall kunna fortsätta. Det gäller helt eller delvis självfinansierande hobbies, det gäller bisysslor, det gäller heltidsverksamhet som man lever på, det gäller också för många verksamheter som bedrivs i välgörenhetssyfte! Så är det, vad vi än tycker om saken. Detta kommer vi inte ifrån. Detta minsta belopp dividerat med antalet timmar ger något slags ”Lägsta Godtagbara Timpeng” – låt oss för resonemangets skull införa beteckningen LGT.

Om någon vill köpa en produkt av mig som hantverkare måste jag debitera minst LGT för produktionstiden plus den tid jag måste lägga ner på personen ifråga. Det är nämligen tid jag måste ta bort från produktionen, och det är produktionen som genererar pengar! Vad som kan verka orättvist är att jag dessutom måste ta betalt för en andel av den tid jag lägger ner på kundkontakter som inte genererar några pengar! Rätt många kundkontakter genererar nämligen inte ett öre! De resultatlösa kundkontakterna är i ekonomiskt avseende en ren kostnad, som måste täckas. Det somliga kallar ”hyllkostnad” skulle jag till stor del vilja kalla ”kundkostnad” – kostnad för den tid kunderna tar och kostnad för ev utrymme som behövs för att sköta kundkontakter (lokal, hyllor , etc…).

Prissättningen måste givetvis baseras på LGT. När alla kostnader är täckta måste det bli ett tillräckligt stort överskott kvar. Exakt hur stort det överskottet måste vara beror på om man har hantverket som bisyssla eller som försörjning. Skall det vara som försörjning måste överskottet räcka till hyran, filmjölken och knäckebrödet. Den här ekvationen måste det vara balans i, månad efter månad, år efter år.

Det handlar om att ha en saklig grund för sin prissättning. Låt oss använda ett av mina flaskskepp med arbetsinsats på ca 40 timmar som räkneexempel. (Vi bortser för enkelhetens skull från materialkostnad, etc). 100000:- för ett skepp skulle motsvara en timpeng på ca 2500:-. Det vore väldigt trevligt, men självfallet inget jag kan försvara som rimligt och ingen vettig människa skulle heller betala det. 10000:- ger ca 250:-, vilket är en ganska marknadsmässig timpeng före skatt, avgifter, moms, blabla, etc, mm. Det kan jag ur den synvinkeln försvara, men alldeles för få kommer att ha råd med det - kundunderlaget blir helt enkelt för litet. 1600:- ger en timpeng på ca 40:-. (OBS:Brutto!) Det är orimligt lågt som försörjning, men acceptabelt som självfinansiering till hobby. Det kan jag utan någon som helst svårighet försvara, och så pass många har råd med det att jag hittills aldrig stått med ett skepp osålt. När jag bjudit ut dem har de sålts, vanligen så pass snabbt att jag inte har behövt acceptera något tjafs om priset.

Självfallet kan en produkts marknadsvärde bli negativt, d v s ingen är beredd att betala det jag måste få in för att täcka insatsen/kostnaden! Då hamnar jag under LGT och får tänka om. Det är inget konstigt med det, det har inträffat mer än en gång. Det avgörande är att som säljare bestämmer jag vilket som är det lägsta pris jag kan acceptera. Vissa presumtiva kunder tycks lida av vanföreställningen att jag som säljare har något slags skyldighet (eller nåt? ) att sälja, oavsett vilket pris de erbjuder. Helt fel, det finns en prisnivå där det faktiskt är bättre för mig att ge bort grejen till någon som uppskattar den, skänka den till välgörande ändamål eller något. (Eftersom jag ändå kommer att förlora på den kan jag lika gärna göra något som ger mig en rent personlig glädje.) Däremot kommer jag givetvis aldrig att tillverka en likadan grunka till försäljning igen, utan nästa gång provar jag något annat.

Vad säger ni andra?

Lasse C

[Målle]

Vad gör du mer för grejer?

[Lasse C]

Vad gör du mer för grejer?

Inte för att det egentligen hör till ämnet, men klicka på den lilla jordgloben i hörnet under bilden av mig, så kommer du till ett par fotogallerier med några av mina saker.

LC

[monika]

Ja, vad finns det mer att säga?

Jag tror att många när en stark önskan om att kunna få in pengar på sitt hantverk. Så stark att man kanske väljer att blunda för faktum, eller tror att man befinner sig på startsträckan och att det blir bättre sedan (vilket det för all del kan bli). Jag låter mitt hantverk kosta pengar och kallar det för hobby. Det genererar  bara, men inte att förakta, näring åt mig själv.

Får jag tanken att jag ska försörja mig helt eller delvis på det i framtiden ska jag gå tillbaka och läsa ditt inlägg igen!  

[Lasse C]

Får jag tanken att jag ska försörja mig helt eller delvis på det i framtiden ska jag gå tillbaka och läsa ditt inlägg igen!

Om du tyckte jag formulerade mig så väl kan jag bara rodna och buga! Märk gärna att jag inte alls påstår att det är omöjligt att helt eller delvis försörja sig på sina hantverk! Det finns ju de facto människor som gör precis det! Vad jag säger är bara att det man kan dra in med den insats man kan göra i form av tid, arbete och material måste generera ett överskott som är stort nog för att täcka de behov man har. Små behov = litet överskott.

Själv har jag under flera år haft glädjen att mina hobbies inte kostat mig en krona. De har varit helt och hållet självfinansierande, och har emellanåt t o m skapat ett visserligen litet, men ändå överskott. Jag skall medge att jag inte direkt lagt manken till för att få dem att ge ett större överskott, men det hade sannolikt gått. Full försörjning tror jag inte är realistiskt, men att kunna få en deltidsinkomst på hantverken och därmed kunna minska på tiden jag löneträlar borde ligga inom gränsen för det möjliga.

Inte minst får jag emellanåt förfrågan från studieförbund om att hålla kurser i det jag kan. Det är givetvis en bra inkomstkälla, men kräver att ämnet är tillräckligt efterfrågat, att ens kunskaper är tillräckligt goda – och inte minst tillräckligt ovanliga. (Som exempel finns det, sagt med all vederbörlig respekt, växtfärgare i varannan stuga, vilket onekligen ger dem ett sämre läge i löneförhandlingen än när studieförbundet skall leta fram en flaskskeppsbyggare med 30+ år bakom sig. ) Just nu kan jag av olika skäl inte leda några kurser, men sannolikt om några år.

LC

[Skytten]

Visst har du rätt, det finns en lägsta godtagbar timmpenning, och det finns ett högst godtagbar prissättning, är den förra större än den senare uppstår problemet.

Problemet är i första hand inte kopplat till hantverket som sådant, gjorde du precis samma arbete som anställd, skulle du ha avtalsenlig lön, och lyckades inte din arbetsgivare få plus på verksamheten, skulle du bli arbetslös, men få a-kassa.

Problemet är företagandet. I vår marknadsekonomi gäller det att företaget genererar så pass mycket att det för det första  kan bära en oavlönad skatteindrivare, kan ge så pass mycket överskott att lägsta godtagbara lön uppnås eller får det läggas ner eller förvandlas till nån sorts bisyssla hobby.

En annan sak är att vi beskattar arbete hårt, du måste i de flesta fall betala  åtminstone hälften av bruttoinkomsten i skatt och är dina kunder privatpersoner ska de betala med skattade pengar. Behöver du 200 får du debitera 400 och kunden måste tjäna 800 för att betala. Det är som sagt lönsamt att ta ett friår och bygga själv.

Systemet är byggt historiskt för att modernisera landet.
Alla åtgärder som höjer produktionen får dras som en kostnad, medan arbetet beskattas.

Några som sitter i ett kontrollrum och styr en process, som producerar för mijoner per skift, är lätt att betala bra, skatten som processen genererar är förhållandevis liten, och investeringarna är ej beskattade.

Tänk dig en process som kan effiktiviseras 10-falt på 20 år och jämför det med ett tjänsteföretag som taxi, de kan inte köra 10 ggr fortare även om försök ibland görs. Jobbet blir ett låglönejobb och privatpersoner tycker det är dyrt.

Matlagningen på krogen blir industrimat på tallrik.

Stora företag beskattas således främst genom att de måste ge lön till de anställdas skatter mm. Och de måste vara effektiva för att hänga med, och är det.

Hantverk, liksom en del konst, kan per definition inte klara sig väldigt bra på dessa premisser, det krävs nästan ett riktigt klassamhälle, där åtminstone ett fåtal har pengar nog, och smak för att uppskatta hantverksalsterna.

När  nu industrisammhället minskar i omfattning och fler jobbar i vad vi kallar tjänstesektorn, kommer dessa problem att spridas till andra sektorer, vem har råd att laga tänder?
Vem har råd att kämpa för sin rätt i domstol?
Det krävs en del nytänkande framöver.

[Lasse C]

Ja, Skytten, du har en intressant poäng här. Samhället, och inte minst beskattningssystemet, är uppbyggt med fokus på produktion – läs: industriell massproduktion – och framför allt en ständig tillväxt. Nu börjar vi slå i taket på det där, det går (som du så riktigt påpekar) inte att ”effektivisera” allting, och ingenting går att effektivisera hur långt som helst, tillväxten kan inte öka i oändlighet.

Det går alltså inte att helt enkelt tjäna mer genom att tillverka mer och snabbare.

Här kommer många tjänster och produkter i kläm, och framför allt sådant som måste göras så att säga ”manuellt”. Det gäller naturligtvis inte enbart konst och konsthantverk! Tänder måste till exempel lagas hantverksmässigt av en tandläkare (jag skulle nog inte våga lita på en datoriserad tandläkarrobot, ens om sådana fanns ).

Samtidigt skall vi inte ensidigt gnälla och gny över att man betalar mycket i skatt. Det som skatterna går till vill vi ju ha, eller? Sjukvård, skola, vägar, o s v? (Att skattepengarna märkligt nog inte tycks räcka till det heller, och att man kan fundera över hur de används anser jag är en annan diskussion.)

Som du säger behövs det ett nytänkande, som tar hänsyn till att olika verksamheter fungerar under olika förutsättningar. Man måste också fundera över vilka verksamheter man vill ha i ett samhälle. Vill man ha konstnärer, hantverkare, musiker, författare, etc? Och, i så fall, vill man ha fler av den sorten än enbart de stora, kända, framgångsrika som ändå drar in storkovan?

[charlotta]

hej!

undrar vad ni tycker om alla  "hobbyhantverkare" som dumpar priserna för de som försöker försörja sig på "riktigt " för att de tycker att de inte är financiellt avhängiga av inkomsten ??

[Attis]

Det är väl lite som Lidl/Netto/Willys vs. ICA/delikatessaffärer, det kommer alltid att finnas folk som inte vill betala för ett "schysst" jobb utan ser möjligheten att tjäna en hacka. Sen kanske det innebär att varan/tjänste inte håller vad den lovar, men det brukar ju räcka med en axelryckning och "det var ändå så billigt"...

[uffe]

Håller på att prissätta för julmarknad och jag tycker det är jättesvårt.
Speciellt när det gäller vävda saker, det tar lång tid att göra, mkt varp försvinner i små vävprover och materialt är rätt dyrt i inköp. Kvar blir några halsdukar som har tagit väldigt lång tid att göra och som grävt ett ganska stort hål i den privata ekonomin. Har nån här på sidan någon idé om vad en handvävd halsduk i handfärgat garn har för marknadspris  

[Gunnel]

Det är onekligen ett problem att hitta balans mellan pris-på-produkt, timpeng och vad kunder är beredda att betala för hantverk.
Ibland får man köra systemet med gungorna och karusellen, dvs att man ibland får göra saker för brödfödan, medan andra får ta lite längre tid och kosta mer.
Ulrika Hydman Wallien drejade äggkoppar i början av sin karriär för att finansiera sitt övriga konstnärsskap.
Tyvärr finns problemet med "hobbyhantverkaren" som är nöjd om bara vederbörande får in till nytt material. Detta gör att människor inte förstår att hantverk kostar.
/Gunnel

[seved]

Hej.
Jag kunde inte säga det bättre själv Lasse C .När det gäller knivmakeri så tar det lång tid att göra knivar och knivblad.Man kan helt enkelt inte räkna timmarna man håller på för då går det inte.Men jag kan juh hålla på med min hobby gratis,med lite överskott ibland.

Jag ska väl inte klaga,Men ibland tycker jag att storebror blir lite väl ihärdig.

mvh seved

[Elisa]

Håller med dig. Själv målar jag på glas och porslin.
Jag får vara glad att få ut för mitt porslin där jag bor. 7:härads bygden är ju känd för sina låga priser och då tror folk att det gäller hantverk med. De som kommer till Hantverksgården på Hoffsnäs där jag håller till på somrarna tycker en del att det är dyrt (från trakten) men de flesta tycker det är jätte låga priser (ofta från Malmö, Stockholmtrakter) de köper mycket. Så denna bygd är inget för hantverk om man vill få betalt för sina hantverk.
Elisa

Det är onekligen ett problem att hitta balans mellan pris-på-produkt, timpeng och vad kunder är beredda att betala för hantverk.
Ibland får man köra systemet med gungorna och karusellen, dvs att man ibland får göra saker för brödfödan, medan andra får ta lite längre tid och kosta mer.
Ulrika Hydman Wallien drejade äggkoppar i början av sin karriär för att finansiera sitt övriga konstnärsskap.
Tyvärr finns problemet med "hobbyhantverkaren" som är nöjd om bara vederbörande får in till nytt material. Detta gör att människor inte förstår att hantverk kostar.
/Gunnel

[Sol]

Tyvärr finns problemet med "hobbyhantverkaren" som är nöjd om bara vederbörande får in till nytt material. Detta gör att människor inte förstår att hantverk kostar.
/Gunnel

Jag håller helt med dig, folk som inte sysslar med hantverk förstår inte vad det kostar, det gjorde inte jag heller innan jag började "hantverka".
Men sen har jag en undran, jag är själv "hobbyhantverkare", har inte direkt sålt något ännu, men önskan finns där, skulle ju gärna se att min hobby iallafall gick runt! Här har vi "problemet" om jag tar för lite betalt, så förstör jag marknaden för de hantverkare som försörjer sig på sitt hantverk. Men om jag skulle ta lika mycket betalt som en hantverkare med 20 års erfarenhet och som lever på sitt hantverk, vad blir reaktionen då? Själv tycker jag inte att det känns rätt och därför har jag såååå svårt med prissättningen.  

[Gunnel]

Naturligtvis kostar något från en "erkänd" hantverkare mer än något från en som är i början av sin bana. Men anser man att det man gör är så bra att man vill sälja det, är det också så bra att man kan ta betalt för det. Det är dock alltid kunden som avgör vad som är "rätt" pris.   Marknadskrafterna råder också inom vår branch.
Ibland kan jag tycka att man lägger ner för mycket jobb på sina saker. Kanske kan man göra processen effektivare och därmed också hålla arbetstimmarna nere.

[manna]

Dyra saker kan kännas bättre än billiga. De billigare grejerna kanske är skräp?

[Lasse C]

Här har vi "problemet" om jag tar för lite betalt, så förstör jag marknaden för de hantverkare som försörjer sig på sitt hantverk. Men om jag skulle ta lika mycket betalt som en hantverkare med 20 års erfarenhet och som lever på sitt hantverk, vad blir reaktionen då? Själv tycker jag inte att det känns rätt och därför har jag såååå svårt med prissättningen.  

Jag vill nog påstå att om du tar för lite betalt så förstör du också för dig själv längre fram! När du blir mer etablerad lär du sannolikt vilja öka din inkomst från hantverken - och då blir det gnissel. Kunderna ser nämligen inte om dina priser är rimliga, de ser att de har ökat - och tycker "vad dyr du har blivit!"

Det här med prissättning är skitsvårt. Titta på de Erfarnas priser.
Titta på vad du behöver ta för att det skall vara ekonomiskt försvarbart för dig att hålla på.
Lägg dig sedan nånstans där emellan.

Lasse

[Filip Skräplund]

Kan man göra lite speciella grejer som inte är precis likt vad många andra presterar,
tror jag det är lättare att få vettigt betalt.
Det kan vara form eller färgsättning, kanske rentav en ny funktion.
Det är så vi ska klara oss framöver påstås det,
genom att göra varor och tjänster som folk vill betala lite extra för.
Det är inte säkert att det räcker med att säga det är handgjort,
det kan vara designen som får fart på affärerna.
Kanske man kan mönsterskydda den också.

[Suresh]

Inom facket finns ett motstånd mot "social dumpning". Med detta menas att en arbetssäljare lägger sig prismässigt under gällande marknadslön för att på så sätt ta sig in på arbetsmarknaden. Detta motarbetas med hjälp av kollektivavtal och andra kartellbildningar på arbetsmarknaden.

För företagaren däremot är prisdumpning snarast en huvudregel för att ta sig in på en ny marknad. För att skaffa sig ett namn och en kundkrets är man beredd att inledningsvis ta lägre vinster - eller t om förluster- något som man räknar med att kunna hämta igen på sikt när marknadssegmentet växt till sig. Företagaren kan dumpa sina egna priser, men inte priset på arbetskraft och råvaror- vilket gör honom ekonomiskt känslig i startskedet.

Hantverkaren som egenföretagere ligger mitt emellan här. Han är företagare, men inte arbetsköpare . Han säljer sin egen arbetskraft, inte till en arbetsköpare, utan direkt till konsumenten.

Han kan därför lockas till att praktisera social dumpning, dvs acceptera en lägre levnadsstandard för att kunna hålla på med sitt hantverk. Ingen kommer att ha invändningar från fackligt håll, kanske kommer andra hantverkarkollegor att gny, men då dessa är att betrakta som konkurrenter finns inte mycket att göra för desa annat än att själva hänga på prissänkningen.

Förr i tiden fanns skrået som höll ordning på hantverkarna. Skrået såg still att det inte blev för många inom samma verksamhet och att dessa höll en likartad prisbild. Problemet för skrået var dock att försöka sätta upp en objektiv mall för prissättning. Skolastikerna försökte i flera hundra år att resonera sig fram till en sådan mall, utan att lyckas särskilt bra.

Så vad skall då den ensamme hantverkaren göra idag, särskilt om han verkar i en hobbyföremålsbranch där det inte finns någon etablerad prisbild? Att ta för mycket betalt går knappast om man inte är en hutlöst berömd konstnär. Däremot går det att ta för lite betalt, så att den egna arbetskraften blir undervärderad. Jag tror därför att hantverkare som är på väg att lämna hobbystadiet bör ta i lite grand i prissättningen även om det känns svårt i början. Det finns ju även försäljningstid, förberedelsetid och planeringstid som måste tas betalt för . Om det visar sig att priset blir på tok för högt skall man komma ihåg att det alltid går att pruta. Det är däremot svårare att höja priset i efterhand ojm man inte känner sig nöjd med utkomsten.




 

[Lasse C]

Nu börjar det bli spännande! Jag har nyss fått bekräftat att jag kommer med på en lokal julmarknad i November. Jag skickade in en förfrågan och länk till mina bildgallerier och frågade om de var intresserade - det var de. Jag blir en av ca 50 utställare på en tvådagarsmarknad, där det brukar vara massor av folk!

Nu har jag alltså att ta ställning till priserna på mina grejer. En faktor i ekvationen är att det kostar drygt 800:- i deltagaravgift. Detta plus kostnaden för materialet som gått åt till de grejer jag tar med mig behöver alltså täckas för att enbart gå +/- 0. I runda slängar räknar jag med att behöva sälja för strax under 1500:- under dessa två dagar för att gå jämnt ut.

För er som inte sett dem finns lite bilder på en del saker jag gjort här: http://pg.photos.yahoo.com/ph/lasse_carenvall/my_photos

För skojs skull: Vad skulle ni vara beredda att betala för grejerna?

Lasse C