Okej jag har raderat hela inlägget. Allt. Men varje gång jag läser om skruvisens liv fylls jag av ångest för att mitt eget barn med psykiskt funktionshinder ska VILJA hamna i samma situation. För det handlar ganska mycket om vad man vill. Och varför samhället hellre pytsar ut bidrag än satsar på terapi eller sysselsättning som passar dem det gäller.
sommartorparen..tror du det är någon som VILL hamna i den situationen jag är?? nejdu, det vill man inte det kan jag lova dig.
och även om man går på terapi/behandlingar/sysselsättning/rehabilitering/praktik osv, så får man ju bidrag, du vet alla har ju räkningar arr betala.
mitt "bidrag" är baserat på det lilla jag har jobbat,precis som din a-kassa blir om du blir arbetslös..lika för alla...

mina skador går ej att rehabilitera bort och nu har jag gått i rehabilitering/arbetsprövning/praktik i 10års tid,och nu tyckte arbetsförmedlingen att vi skulle gå till grunden med mina problem, så det resulterade i en GRUNDLIG utredning som ännu inte är klar efter 1år...men snart hoppas jag den är det .
va försiktig med att uttala dig om du inte vet all bakgrund.och detta jag skrev nu är inte allt heller...lite privatliv har man ju...