Jag kan väl hålla med gubben. Den skinnberedning jag kommit i kontakt med är en närmast industriell verksamhet. Man använder gifter, krom och annan skit
Men jag ska pröva det här receptet, hitta det här på Alternativ.nu
Att bereda fårskinn är tyngre och lite krångligare än att bereda kaninskinn, som behandlades i Åter nr 1. Metoden är dock densamma. När man säger fårskinn menar man oftast lammskinn, som alltså är skinn från djur som är yngre än ett år. Det går dock att bereda skinn från gamla baggar och tackor också.
Jag har bara berett skinn från blandraser med hög andel finull, men pälsfårens skinn blir nog speciellt bra. Ullen kan vara klippt eller lång, det är kanske enklast att börja med en kort päls eftersom skinnet då är betydligt lättare att lyfta och rengöra. När skinnet är avdraget tvättar man det, har man tillgång till en fors, bäck eller sjö kan man lägga det däri, efter att ha bundit fast det ordentligt vid något träd i strandkanten. Har man inget vattendrag kan man tvätta det själv i en balja med ljummet vatten UTAN såpa eller annat tvättmedel, eller också i kallvatten MED såpa eller tvättmedel såsom schampoo, flytande tvål o dyl. Kombinationen varmt vatten - såpa innebär att ullen tovar ihop sig, något som man dock tar fasta på när man tovar.
Om man har många skinn eller inte riktigt orkar lyfta och gnida dem - ett blött fårskinn väger ofta cirka 20 kg - kan man tvätta dem i tvättmaskin. Jag brukar, när jag har flera skinn, köra dem ett i taget på ylleprogrammet med kallvatten och lite ullschampoo eller vanligt schampoo.
Man ska inte centrifugera dem och absolut inte torktumla.
Efter tvätt hänger man bara upp skinnet utomhus eller över någon diskho och låter det droppa av tills det är nästan torrt. Köttsidan skall dock vara fuktig fortfarande.
Köttsidan skall så skrapas ren från köttrester, fett och hinnor. Jag har köpt tre vanliga spackelspadar av metall och slipat till dessa så att de fått rundade hörn, de och en lite slö morakniv går bra att använda. Man kan också få av mycket med fingrarna. Jag brukar klippa bort de stora fettklumpar som sitter kvar där benen har suttit, och den tunna huden i ljumskarna.
Därefter finns det flera sätt att bereda skinnet. Det stora skinngarveriet i Tranås använder ofta krom för att garva, och skinnen blir mjuka, tvättbara och lättsålda - i princip alla skinn som säljs i gotländska gårdsbutiker är garvade så. Krom är nu inget man kan syssla med hemma, det är ett giftigt ämne. Indianer och andra naturfolk bark-, urin-, rök- och fettgarvar, man kan också garva med djurets hjärna, en gammal regel säger att djurets hjärna skall räcka till att bereda dess skinn. Jag hoppas kunna förkovra mig ytterligare i dessa metoder (kanske inte i hjärn-garvningen...) och återkomma när jag har provat själv, som det är nu kan jag bara alungarva med bad eller deg. Det har dock räckt gott åt mig, jag har sålt några sådana och jag har massor av skinn att ha i sängen på vintern och att sitta på både inne och ute. Jag har garvat rådjursskinn, älgskinn, får/lamm-skinn förutom kanin med alun.
Alungarvning
Till alungarvning behövs alun, salt, vetemjöl, vatten. Om man bara garvar ett enstaka kaninskinn kan man köpa alun på apoteket, skall man garva fårskinn är det bäst att köpa från någon återförsäljare. Cirka 70 kronor skall ett kg alun kosta.
Pälsen på fårskinn sitter hårt, därför kan man garva dem i bad, men rådjurs och älgars päls har en tendens att falla av i stora tussar, därför är de bäst att garva med deg.
Till ett normalstort, långhårigt fårskinn brukar jag ta 400 gram alun och 200 gram salt. Detta röres ned i 7 liter ljummet vatten tex. i en badbalja av plast eller emalj. Inte en aluminiumbalja och troligen inte en zinkbalja heller.
Där får skinnet ligga med köttsidan nedåt i ett dygn eller lite mindre. Sedan tas skinnet upp och vrids ur över baljan - vattnet skall användas igen. När skinnet är halvtorrt skrapar man det rent från de sista hinnorna och lägger det ned i badet igen, tillsammans med ytterligare 250 gram alun och 125 gram salt, dessutom en msk socker. Skinnet skall nu ligga i badet ett dygn till. Om man ska göra många skinn kan man ha dem i ett badkar.
När det dygnet är slut skall skinnet tas upp, nu kan man centrifugera det om man vill, eller låta det dropptorka. När ullen är halvtorr skall skinnet läggas luftigt, jag brukar lägga dem på några upp-och-nedvända brödbackar. Sedan skall ett lager mjöl strös över pälsen, man kan ta vetemjöl eller havremjöl eller grahamsmjöl. Blandar man också i lite potatismjöl blir skinnet ljusare. När skinnet är halvtorrt kan man fetta in det med en blandning av äggula och någon olja eller lanolin, men jag brukar aldrig göra det, jag mjukgör skinnet direkt istället. Mjukgörningen tar tid, det gäller att gnugga och gnida och greja med skinnet tills det är helt torrt, det skall torka i rörelse. Jag brukar ta en tesked och hålla den på ullsidan av skinnet, överallt där skinnet är stelt eller blåaktigt gnuggar man det underifrån med teskeden, då blir det genast vitt och mjukt där. Man kan också använda en skavbom, det är som en sågbock ungefär, där kan man dra skinnet fram och tillbaka tills det är mjukt. Om det blir för torrt under mjukgörningen och riskerar att spricka så kan man blöta ner det lite med en disktrasa.
När skinnet är helt torrt men mjukt och fint är det färdigt att använda. Dessa alun-garvade skinn bör inte tvättas, men om man lägger det med ullen nedåt i snön så ramlar mycket krafs och smuts av.
-Cecilia Bergström-
