Det är lätt att rita ett enkelt scenario på en ö med några lånare, några sparare och en förmedlare. Det behövs ingen ökad sedelmängd för att få rundgång på pengarna.
Ett sånt scenario visar att det finns tre lösningar på valutaproblemet.
1) Utlånaren (i form av sparare eller förmedlare/bankir) spenderar tillbaka räntorna i kretsloppet igen. Det är det
Bo antar sker och
Vargalyster tycker att staten skall göra. Under feodalismen gjorde adelsmännen något liknande med jordarrendena. Allt överskott festades upp av dem, ju mer extravagant desto bättre. Osmakligt tycker en del, men det höll folket sysselsatt och gav dem möjlighet att betala sina arrenden utan att bli ytterligare skuldsatta. Jag kallar detta för gåsleveralternativet.
2) Lånaren spenderar inte ränteintäkterna. Låntagarna skuldsätter sig ytterligare genom att låna pengar för att betala räntorna på sina egna lån. Detta leder till en ständig skulduppskrivning med imaginära effekter tills någon på allvar kräver att skulderna skall betalas. I den här fällan sitter många av världens mest skuldsatta länder.
3) Låntagaren kursar och skulderna skrivs av. Utslagningsalternativet.
I praktiken sker en blandning av alla tre, vilket innebär att kapitalägarna ges en möjlighet att överkonsumera, samtidigt som de stärker sin makt och tvingar låntagarna att konkurrera med varandra för att inte bli utslagna.
En intressant snurrasom behöver analyseras mer är den överproduktion av kontanter som blir resultatet av att låntagarna lånar upp krediter för att betala av sina egna skulder och undvika konkurser. I förlängningen leder detta antingen till inflation eller överuttag av naturresurser för att skapa värden vilka motsvarar kontanterna. Men det tar vi en annan kväll.