från utgivarens sida och tillgodohavandebevis från innehavaren sett.
De är löften om att det går att få reala värden för dem.
Börjar man från noll, kan man tänka sig ursprunget till en bank vara någon som åtog sig att förvara folks realvärden som t ex deras veteskörd mot ett antal skuldsedlar som var och en motsvarade ett mått säd. Alla i trakten kunde då använda dessa skuldsedlar (– eller tillgodohavandebevis sett från andra hållet) som valuta för att förenkla sitt varuutbyte.
Om nu någon var i trängt läge, kunde han också mot sitt hus eller sina åkrar som säkerhet, låna ett antal sådana sedlar av samme man som då fungerade som bankir. Han byter då alltså skuldsedlar med bankiren eftersom hans egen skuldsedel inte går att handla med vilket bankirens sedlar gör eftersom de är välkända och accepterade (och bör vara svårförfalskade).
Nu kan det finnas en som inte har någon säkerhet men ett väldigt trovärdigt projekt. Han kan ha kommit på, att man kan bygga en vattenkvarn i forsen där han sedan kan mala mjölet åt alla odlarna i trakten. Bankiren lånar då ut en massa sedlar utan säkerhet men mot en viss ränta för risken att entreprenören kanske inte orkar fullfölja sitt projekt.
Nu börjar gränsen flyta mot ren svindel eftersom bankiren har gett ut sedlar utan täckning men utlåningen var ju ändå försvarbar. Med räntan inräknad skall det i längden betalas tillbaka lika mycket som lånats ut, om det är många som lånar utan säkerhet.
Sedan tar ju bankiren ut inte bara riskränta utan också en liten ränta som skall kompensera honom för hans arbetsinsats.
En bugg i valutasystemet gör numera att bankerna lånar ut pengar mot alltför dålig säkerhet vilket försätter massor av folk i skuldfälla -
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=736678 - och ger återkommande bankkriser.
