Idag när jag satt inne och just skulle betala en räkning så hörde jag ett fasligt liv ute. Tupparna brukar larma ibland, men oftast är det ingen fara på taket, men jag har ju för vana att alltid kolla ändå. Jag öppnade köksdörren och kikade ut, och där, på vårt staket, 4 meter från flocken satt en duvhök och gjorde sig beredd. Den satt med ryggen mot mig och såg mig inte. Jag hojtade till men fick ingen reaktion. Adrenalinet steg i höjden och jag sprang ut - som tur var hade jag fårskinnstofflorna på, men jag hade nog sprungit ut barfota i snön (nåja, 1 cm var det nog iaf) om det hade behövts. Jag vrålade som en vettvilling och flaxade med armarna och den flög sin väg.
Alla hönsen hade gömt sig i en buske medan Måns stod precis utanför och agerade varningsalarm. Duktiga Måns!!!
Stängde genast in hönsen. Nu får de inte gå fritt på ett tag.