Hej!
Jag tänker på mina jullådor. Tomtar med avskavda näsor, konstiga jultavlor jag gjort i slöjden när jag var liten, flirtkulesnögubbar som min mamma sparat i alla år och lämnade över till mig när jag flyttade hemifrån för över 30 år sedan. Fyra barns lika konstiga saker i olika grader av förfall. De används aldrig och tas aldrig fram men de tar plats i sina lådor och är omöjliga att slänga.
Tills en dag när jag hörde mina barn prata med varandra. De stod vid ett skåp där jag har lite porslin från min mormors mamma som jag aldrig använder utan bara dammar och diskar då och då.
- Var kommer det här ifrån, frågar den yngste.
-Mammas mormors mamma. Vi ska ärva dem när hon dör.
-Nej, det vill jag verkligen inte. Då måste jag ju fortsätta vara rädd om dem och det kommer jag aldrig klara av.
Jag är glad att jag hörde dem. Det kom en container till gården och den blev snabbt full kan jag säga. Mängder av saker gavs bort och lämnades till Myrorna. Det som absolut inte gick att göra sig av med - det blev konstigt nog inte så mycket - packades i lådor som märktes ordentligt med sitt innehåll. De står nu i ett litet hörn i en av våra tomma stallboxar.
Men ändå - det är fullt i vartenda hörn och i varje skåp. Och när man tittar i olika tidningar om heminredning så handlar det väldigt ofta om bra förvaring. Vi använder inte prylarna - vi förvarar dem och behöver egentligen mer lagerutrymme än bostadsutrymme. Jag älskar att gå på loppis och bestämmer varenda gång att jag bara ska titta. Bergis har jag köpt något av det jag själv lämnade dit utan att ens veta om det!
Lena
