För några år sen hade jag 2 stora chinchillahonor och en New Zealand Red hane som jag tog ungar på. Det fungerade mycket bra, bortsett från en rad nybörjarfel... Kanske kan det vara till lärdom att dela med sig av?
Hanen och honorna bodde i samma uthus med bara en nätvägg mellan. En dag hittade jag honom klättrandes på väggen, längs en hylla, i försöken att ta sig in till sina "damer". Uj, vilken stress för honom att se men inte röra!
Honorna bodde tillsammans med EN stor bolåda vilken innebar att den ena inte hade nånstans att göra av sina ungar, utan gömde dom under huset (som stod på låga ben). Där kunde jag inte alls se dom så jag begick ännu ett misstag och parade om henne. Gissa hur många ungar det blev! Men båda honorna hjälptes åt, även om den stackars flerföderskan blev i magraste laget.
Jag var så rädd att störa de nyblivna mödrarna att jag inte vågade kontrollera boet. Efter en tid fann jag en död unge, delvis uppäten. Längre fram visade sig en av de andra ungarna vara sjuk.Den hade antagligen mått bäst av att avlivas direkt.
När slakten närmade sig valde jag dumt nog att ta för många på en gång. Det tog timmar innan alla var flådda och urtagna och hängda... OM jag var trött på alltihop efteråt!
Jag slutade min "uppfödning" efter denna upplevelse. Det blev helt enkelt för mycket för en nybörjare att ta till sig, inte alls så enkelt som jag föreställt mig! Föräldradjuren omplacerades och jag blev-vegetarian! Tänka sig! *skrattar gott*
Nu, flera år senare, har jag för länge sen börjat äta kött igen. Och med gamla lärdomar i bagaget ska här startas om på nytt! Den här gången vet jag att hålla honorna skilda från hanen, ha flera bolådor, kontrollera boet noga och slakta några få kaniner i taget.
Vilken tur att vi kan lära oss av våra misstag, eller hur?
/"Dandelia"
