Finns det någon nackdel att blanda raser av samma storlek hej vilt?

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

Vi har en liten blandrasflock på två Orpingtontuppar, en Orpingtonhöna och två Brahmahönor. I syfte att motverka inavel och att bara göra flocken lite roligare för oss människor att se på, tänkte jag kanske låta utöka den med ett par Sussex-hönor och/eller ett par Kochin-hönor i framtiden - och därefter låta dem alla skaffa avkommor i en salig röra.

Finns det någon nackdel med att göra detta, förutom att man inte kan ställa ut dem, inte kan sälja avelsägg, och att man ökar risken för smittspridning när man tar in nya hönor från en annan flock?

[sonja på slätten]

Någon nackdel för dig eller dina höns är det inte.
MEN.
Tänk på raserna.   Tänk om  nästan alla gjorde så. 
Du är uppenbarligen en person med stort intresse och engagemang.  Tänk vilken nytta du i stället kunde göra för en ras.
Om alla hönsintresserade kunde ta sig an en ras eller två, då  kunde  det bli tillräckligt många linjer i Sverige för att undvika inavel,  och för att de som är intresserade av rasavel inte behöver att frestas  till otillåten import.

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

Den här gången kommer jag nog inte att bevara en ras, av två skäl:
1) "Skadan" är redan skedd, vi har redan två raser, och
2) det är mina föräldrar som äger hönsen och sköter om dem 99 % av tiden, så det är deras beslut isåfall. De är inte riktigt lika stora hönsnördar som jag.

För övrigt är jag djupt skeptisk till rasavel i allmänhet. Bland hundar är det mycket vanligt att raser får fysiska problem, antingen för att de, i syfte att få fram en viss egenskap, blivit så inavlade att själva inaveln orsakat skada, eller för att den framtagna egenskapen i sig orsakar skada (t ex extrem kroppsstorlek eller för kort nos). Nu är jag inte speciellt insatt i hönsavel, och har aldrig hört eller läst att det ska finnas hönsraser som är så sjuka som de värsta hundraserna, men jag vet att utseende ofta är en faktor när man avlar, såväl som snabbvuxenhet, äggläggningsförmåga och kroppsstorlek. Nog för att jag tycker våra Orpingtonar t ex är ofantligt granna och estetiskt välproportionerade, men om deras kroppsform ökar risken för sämre hälsa ens marginellt så tycker jag inte att det är något som är värt att bevara. Tvärtom.

Nu menade jag inte det här som skäll på dig, Sonja, utan mer som en generell harang. Diskussionen är väldigt intressant så jag är glad att du tog upp ämnet.

Om jag ändå skulle avla fram en ras, så skulle jag bara bry mig om två egenskaper:
1) Hälsa, och
2) temperament. Jag vill ha väldigt lugna och tama höns (vilket på sätt och vis går hand i hand med hälsa; det är svårt att ge henne en avlusning om hon lyckas fly ifrån en varje gång man ska fånga henne! Och hon hade väl ej heller mått speciellt bra av att få post-traumatiskt stressyndrom varje gång man vill vidröra henne.)

Så "Henrikhönan" skulle nog se ut ungefär som en röd djungelhöna, lägga lika få ägg som en röd djungelhöna, men ha samma temperament som en ISA-brun.

Möjligen skulle jag istället försöka avla fram en köldtålig höna. Den kanadensiska rasen Chantecler är framavlad med köldtålighet i fokus och är en ras jag är väldigt intresserad av.

[Leifem]

Jag hade i många år verkligen blandhöns. De hade jag fått eller köpt billigt av bla "renrasivrare", som helt enkelt gallrat bort vissa med småfel i färger osv.. Några var redan blandras när de hamnade hos mej.
Efter några år hade jag en liten/mellanstor blandhöna, eftersom den största, såväl den minsta avkomman hamnat i grytan... Bytte till mej ngn mellanstor tupp emellanåt. Jag hade som mest bara uppåt 25 pyttor.
Kanske hade jag tur, men jag hade iaf inga problem med sjukdomar. (kalkben en gång)  Äggproduktionen var helt ok, men det var heller inget jag prioriterat. Gissar att det mest blev ett snitt. Vad jag märkte, var att de var betydligt mer "kostnadseffektiva" än större höns. De var mer på alerten med att sprätta runt o vända upp o ner på det mesta     För mej var det en härligt rörlig färgpalett med en massa utpräglade personligheter  - Jag har lite svårt att uppskatta  en skock som iaf synbart består av kopior.. Sån är jag...  men heder åt Er alla som gör ett gott jobb med att bevara våra lantraser Jag tror o hoppas att ni gör det pga av ett genuint intresse, o Inte känner det som ett "måste" för att det finns de som inte gör det...   

[ka74]

Jeg må innrömme at jeg "synder" og lar mine renrasede blandes med bladingshöns. Dette fordi ingen raser jeg bekvemt kan få tak i heromkring kombinerer de egenskaper vi syns passer best for livet her på gården vår.

Enig med Henrik i at de fins betenkelige side ved rasavel. Man må forholde seg til hva som er hensikten med et bruks/produksjonsdyr samt dyrevelferden. Det er vel tildels kommet inn et litt sentimentalt museumsaspekt mht gamle raser, som ikke nödvendigvis tjener noen hensikt for normalt hönsehold i småskala. Når det er sagt synes jeg for all del det er masse fine og vakre landtraser, men det er först og fremst det praktiske jeg er ute etter selv. För i tiden tok man vel heller ikke hensyn til raser, uten avlet hele tiden pragmatisk for å få bra produksjonsdyr. De rasene man så fordelt rundt i landet var sånn sett bare en kosekvens av folks tilgang til genmateriale lokalt, jeg tror ikke de ville nölt med å blande inn andre raser om de hade hatt mulighet og tilgang til det. Raser kan man si er en frossen tilstand av noe som engang var i endring hele tiden.

Min drömmehöne er en som er sunn og frisk, rask i vekst, bred over bringa, springer fort og omgjengelig. Helst skal den rate grönnsaksland go ikke krafse opp bedene mine go 

[sonja på slätten]

Utmaningen är,  att avla fram djur som är bra både i  exteriör, produktion och hälsa.

Beträffande hönsraser och utställning,  jag har följt utställningsvärlden i många år,  och de raser som omfattas av de främsta utställningsentusiasterna är  dvärgraser, framför allt lätta dvärgar. Anledningen är inte svår att förstå,  för att få fram en grupp av toppdjur,  måste man kläcka  MÅNGA,  och behålla dem till vuxen ålder.  Man måste också själv ha många avelsdjur,  för att kunna göra lämpliga kombinationer.  Dessa djur måste växa upp under idealiska förhållanden,  med gott om plats,  annars utvecklas de inte som de ska.

  Jag kan nämna att jag själv födde upp stor Sussex,  förutom mina två dvärgraser,  och inte utan framgång på utställningar.  Men det blev bara FÖR mycket,  med alla dessa stora och storätande ungdjur.  För mycket foder att släpa hem,  för mycket gödsel att släpa iväg,  för mycket att ta hand om och stoppa i frysen så småningom.

Jag tror inte att du behöver vara rädd för att de gamla produktionsraserna i Sverige ska vara "sönderavlade"  av utställningsfantaster.Bland dessa finns heller inga "handikappande konstigheter" , de är sunda, helt vanliga höns. Orpington är väl ett särfall bland dessa, rasen har fjärmat sig mycket från sitt ursprung.

Dessutom vill jag påstå,  att de djur som  ska procucera utställningsframgångar måste  ha bra äggproduktion,  kläckning och tillväxt, annars får man inte fram tillräckligt mycket att välja på.  Även om man har en bra stam som helhet är det ofta något litet fel på en del,  som hindrar topp-poäng.

Att skapa en ny ras är helt onödigt,  det finns redan bra raser.  Och beträffande köldtålighet, så är även rasen Wyandotte framtagen med detta som mål,  en ras som redan finns i Sverige,  och som var en viktig produktionsras  före höns-industrialiseringen.

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

Intressant.

När jag tänker på saken så är en sak bra med uställningar: De tvingar en att avla fram djur som åtminstone i vissa aspekter är friska. Jag har t ex läst att det ger avdrag på utställningar om hönsen har krokiga tår. Och krokiga tår är säkert även ohälsosamt för själva hönsen.

Orpington är väl ett särfall bland dessa, rasen har fjärmat sig mycket från sitt ursprung.

Det här får du gärna utveckla mer. Vad är fel med Orpington?

[sonja på slätten]

Fel och fel. Orpington såg från början ut som vilken kombinationsras som helst i fråga om kroppsform och befjädring. Som Sussex eller New Hampshire t.ex. Det gör den ju inte nu.  Och ändringarna är inte precis avsedda att förbättra  bruksegenskaperna. Den lösa, fluffiga fjäderdräkten,  gulligt men inte så praktiskt. Den ökade storleken och aptiten, ja om rasen dessutom vore snabbväxande och fodersnål vore det en förbättring,  men är den det?  Inte vad jag har hört. Det sävliga temperamentet är trevligt,  men kanske inte så bra om det kommer något farligt.
Men Orpington är även i mina ögon en mycket vacker ras,  och jag skulle vara svårt frestad om inte mitt förnuft tog överhanden.

På utställning bedöms , förutom färg och kam och sådant,  även praktiska egenskaper. Att raser avsedda för köttproduktion har rejält med kött på kroppen t.ex. Ganska självklart. Utpräglade värpraser ska däremot vara lätt byggda utan att vara magra, för att lägga fodret på äggen och inte sig själva. Fjäderdräktens struktur är också viktig, en stram  fjäderdräkr med tjockt under-dun står emot både regn, vind och kyla,  sådant bedöms.
Och självklart ska djuren utstråla hälsa och livskraft och visa upp sig med självsäkerhet.

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

Våra "Orpar" verkar fly från rovdjur bra, men har en tendens att dö i gikt (vi skickade in ett av liken till SVA för obduktion), tupparna andas med väsande andning, och deras bajs fastnar alltid i dunet där bak.

Och jag tycker inte det sävliga temperamentet är så trevligt. Det är roligare att titta på en höna som gör saker än en som bara ligger still.

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

Jag kom på en fråga till, förresten: Säg att jag ska bevara en viss ras, måste jag då göra mig av med alla höns som inte uppfyller ras-standarden? Jag har inga problem med att nacka ilskna eller överflödiga tuppar eller sjuka hönor, men det känns fel att döda ett djur bara för att hon har lite fel färgnyans på benen eller en fjäder av fel färg någonstans...

[sonja på slätten]

Sådana hönor kan avyttras till folk som inte bedriver rasavel,  t.ex finns det många som p.g.av sitt boende inte kan ha tupp.
Eller också undviker man att avla på de individerna.
Vissa fel är så små att man gott kan avla på djuren om de är mycket bra i övrigt.  Det absolut viktigaste är,  att djuren är av korrekt typ för sin ras.

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

Sådana hönor kan avyttras till folk som inte bedriver rasavel,  t.ex finns det många som p.g.av sitt boende inte kan ha tupp.
Eller också undviker man att avla på de individerna.
Vissa fel är så små att man gott kan avla på djuren om de är mycket bra i övrigt.  Det absolut viktigaste är,  att djuren är av korrekt typ för sin ras.

Men om man inte hittar folk att avyttra dem till, då blir det yxan?

"Undviker att avla", det tolkar jag som att man inte har dem alla i en stor flock, utan måste hålla på att dela av i avelsgrupper? Det låter också bökigt, både för en själv och för hönsen.

[sonja på slätten]

Jag har många höns.
Tidigt på våren bestämmer jag vilka kombinationer jag vill göra. Då sätter jag dessa separat,  i regel två hönor som är systrar med en tupp per grupp. Dessa får ha egna boenden,  precis i anslutning till där de andra går eller inne på deras område.  När jag fått vad ägg jag vill från dem släpper jag bara ut dem till flocken igen.   Med två hönor i gruppen  tar det inte lång tid att få ihop en omgång om hönorna värper bra.

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

Jag har många höns.
Tidigt på våren bestämmer jag vilka kombinationer jag vill göra. Då sätter jag dessa separat,  i regel två hönor som är systrar med en tupp per grupp. Dessa får ha egna boenden,  precis i anslutning till där de andra går eller inne på deras område.  När jag fått vad ägg jag vill från dem släpper jag bara ut dem till flocken igen.   Med två hönor i gruppen  tar det inte lång tid att få ihop en omgång om hönorna värper bra.

Kläcker du dem i kläckare sen? Jag föredrar att de naturruvar.

[Smajsan]

Våra "Orpar" verkar fly från rovdjur bra, men har en tendens att dö i gikt (vi skickade in ett av liken till SVA för obduktion), tupparna andas med väsande andning, och deras bajs fastnar alltid i dunet där bak.

Och jag tycker inte det sävliga temperamentet är så trevligt. Det är roligare att titta på en höna som gör saker än en som bara ligger still.

Hej!
Mina orpar är nog inte rastypiska för dom rör sig mycket, flyger rellativt ok för rasen, skiter inte ner dunet bak eller har gikt eller väsande andning.
Du har nog bara haft otur att få just dessa djur.
Mina orpar äter galet mycket. Men dom är riktiga matletare med.
Dom finaste o sundaste tupparna här är en blandning av Maran o orpington. Snygga i kroppen och ser mycket friska ut.
Jag började med orpington men köpte sedan in lite andra raser i ägg som jag kläckte. sen har dom fått bli en ruskigt trevlig flock där man aldrig vet hur kycklingen ska se ut när den kläcks. Jag förstår Sonja med, men jag var för ivrig att skaffa nya raser i en rasande fart. Och det gick så lätt att få fatt på ägg och det kostar så lite. Så här blev det tidigt blandat. Och jag trivs med det.

Men om det inte fanns alla som har rasrent så skulle det vara så tråkigt. Svårt att få tag på både ägg och djur. Jag är nog bara en "blandrasare" 
Jag skulle gärna göra som Sonja med olika grupper jag orkar bara inte. Så här är de blandraser av lathet kanske  Jag kan gissa att det är en anledning många gånger. Tanken har funnits där från början men det skiter sig liksom i bara farten.

[sonja på slätten]

Mina hönor är mycket ruvbenägna.  Den höna som ruvar för tillfället får ta de ägg jag vill ha ruvade.
Ofta händer det att någon av avelshönorna lägger sig under tiden som de går i avelsgruppen.  Då får hon ligga kvar där  sedan de andra släppts ut,och sedan får hon bo där med kycklingarna den första tiden, Jag kan inte ha små kycklingar fria,  de riskerar att bli skatmat.

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

För att återgå till grundfrågan så såg jag nu att de jättestora hönsen har ganska olika äggstorlek. Jersey Jätte har jättestora, medan Kochin har medelstora. Kan det innebära ett problem om man korsar dem?

[Ronny]

Problem skulle troligen kunna uppstå om du tvärtom skulle ha väldigt små raser som i blandning skulle ärva egenskapen att värpa stora ägg. Jag har blivit emotsagd om detta, men jag vidhåller att det kan bli ett problem. Jag vet en man som försökta avla fram små, små dvärhöns och de fick detta problem.
Sen vill jag också säga att det finns svenska raser (lantraser) som inte avlas efter standardutseende och som motvarar det KA74 beskriver.

[Henrik Penrik Filivilivenrik]

Problem skulle troligen kunna uppstå om du tvärtom skulle ha väldigt små raser som i blandning skulle ärva egenskapen att värpa stora ägg. Jag har blivit emotsagd om detta, men jag vidhåller att det kan bli ett problem. Jag vet en man som försökta avla fram små, små dvärhöns och de fick detta problem.

Jag har sett dig skriva det, vilket var huvudskälet till att jag oroade mig.

[MagnusL]

I de flesta fall är det enbart bra att blanda olika raser och du får bara en friskare höna.
Nästan alla sjukdomar och defekter som har en ärftlig koppling beror på större eller mindre inavel (som just är vad som skapat variationen mellan raserna).
Fenomenet kallas hybrid vigour och beror på större grad av heterozygoti (variation) i arvsmassan.
Att bevara 'rena' raser är ju inte något som är för hönsens egen skull utan för att människor vill att dom ska se ut på ett visst sätt och ha vissa karaktärsdrag.
Våra blandisar mellan australorp/wyandotte verkar helt perfekta tex medans wyandotte/stridshöna var skitjobbiga men dom senare var garanterat lika friska (bara jobbigare för mig då dom smet och slogs etc).
Sen är nog äggstorleken väldigt kopplad till kroppsstorleken (med viss variation) så att oroa sig för att den lilla hönan ska sprängas om en jättetupp parat den är nog lite orealistiskt