Kycklingen med hönsskräck började sin bana med att lägga sig med näbben neråt i vattenskålen, som var ett blomfat. Jag gick som vanligt ut till hönsen på morgonen för att ge dem mat och vatten och hittade kycklingen till synes död medan hönsmamma Margot obekymrat gick omkring med resten av kullen.
Jag lade ifrån mig kycklingen på komposten och gick till nästa hönshus för att ge de hönsen mat. När jag var klar tittade jag på "liket" och tyckte det rörde sig lite. Jag plockade upp den blöta högen och tog in den i köket.
Där satt jag och värmde kycklingen i handen under kökslampan. Framåt klockan hade den torkat någorlunda, dessutom började jag ha väldigt bråttom att komma till jobbet, så den packades ner i en kartong som innehållit kakor och fick följa med till Stockholm.
På jobbet, mostrar i bakgrunden:
Tillbaka i Vagnhärad tänkte jag att den skulle få komma tillbaka till mamma och syskon, men det var ingen bra idé. Mamma ville inte ha någon främmande kyckling och kycklingen tyckte det var hemskt att bli instoppad hos en gigantisk höna och flydde ut till mig.
Kycklingen fick heta Tjipp-tjipp efter hur hon lät. Hon bodde i en hamsterbur och höll värmen om nätterna med hjälp av en tekanna med varmt vatten. Tekannan hade en tuhuv och intill den tryckte sig Tjipp-tjipp.
Hon blev förstås väldigt tam och följde bland annat med till Trosa och åt glass i hamnen.
En liten kyckling är ganska gulligt att ha inomhus, men så småningom blir den för stor för det. Bland annat blir hönsskiten både rikligare och lösare. Vi lät den då bo hos de andra hönsen. Den umgicks inte alls med dem och försökte smita in i huset när tillfälle gavs.
Påföljande sommar, utan hönsskräck:
Hon anpassade sig till livet som höna och ruvade även fram en egen kull kycklingar.
Här är den allra sista bilden av Tjipp-tjipp. Senare samma dag bragtes hon om livet vid en hökattack. Det var inte hon som blev slagen, men hon dog ändå, möjligen ihjälskrämd.
