Värphybridstypen jag tänker på i det här fallet är främst Lohman Brun. Jag spenderade under en period mycket tid med en flock på fyra sådan hönor i en hobbybesättning, och konstaterade att de var mycket nyfikna och energiska. Utom när de sandbadade eller sov ville de inte stå still på ett ställe mer än några sekunder. Och de ville hela tiden springa efter en och se vad man höll på med.
Jämför med rasen Orpington, en annan typ av höns jag har viss erfarenhet av. De är betydligt mer sävliga, och verkar ofta nöjda med att stå eller ligga på en och samma plats timmar i sträck, oavsett vad som försiggår i deras omgivning.
Värphybrider är framavlade för att spendera sina korta liv i pyttesmå burar. Varför har man gett dem ett så aktivt temperament? Hade det inte passat bättre att göra dem mer lika Orpington i sättet? Är värphybridernas aktivitetsnivå en bieffekt av deras höga äggläggningsfrekvens; en egenskap som "råkat hänga med", så att säga, när man avlade fram hönans andra egenskaper?