Hästen
kommunicerar ibland med människan. Inte med ord utan den överför sina tankar till den människa som har tid och förmåga att lyssna. Detta gör den ibland, den berättar något. Att vara en häst som pratar med människor är inte av största intresse, då hellre är att äta gräs.
Fölet
ramlar ur sin mammas mage. I stort sett genast står det upp och dricker mjölk. Inom en vecka galloperar det det fortaste i gungande yviga språng och hinner lätt med sin mamma då hon med sina mycket större språng galloperar på halv fart. Hon testar sitt föl för att se hur det kan följa med. Hon har all anledning att vara stolt. Fölet strålar av glädje, se mamma! Jag springer fortare än du. Men det har ju då inte sett sin mamma springa på riktigt.
Så dricker fölet mer mjölk, övergår till att bara äta gräs och är nu en unghäst. Då den inte har horn som kon tänker den inte försvara sig mot rovdjur. Vid minsta prassel i snåren, minsta oväntade rörelse lokaliserar han genast var det kommer ifrån. Inte för ett ögonblick tar han sig tid till att se efter vad det är. Varje bråkdel av en sekund är dyrbar. Han exploderar i sin nu fulländade gallop i rakt motsatt riktning den där ljudet kom ifrån. Försvaret är flykt. Om det nu var ett rovdjur så orkade det inte springa så långt som hästen.
Gräset
är det som hästen äter. Ur detta uppstår en våldsam och imponerande kraft. Hästen har inte tänkt föra krig eller försvara sig. Den behöver heller inte några verktyg eller uppfinningar för att klara sig. Endast gräs. Har gräset någon plan på att föra krig? Nej, men det har en önskan att utveckla sig till ett fullkomligt strå och blomma ut majestätiskt vajande i vinden.
För en del grässtrån kommer det oväntade att uppgå i en annan form av energi ca: 180 cm ovanför sina gelikar. De dundrar fram i blixtens hastighet i form av en häst. Gräset är hästen, hästen är ande. I form av bajs faller gräset tillbaka till jorden för att åter bli gräs.
Gräset tackar hästen för utflykten och vill göra om det, igen och igen.
