Hur hanterar ni sorgen efter älskat djur?

[Pyriel]

Argos och Trollmor:
Tack för tiden ni tog för att svara, det värmde att läsa.

Rödisen, som för övrigt heter Knudde, leker med mig precis som förut, han är lite småkonstig då och då men det märks knappt, han gör saker som att gå in i och stanna i ett rum som han inte brukade vara förut men som hans däda kompis brukade vara i mycket men jag har inte märkt någon direkt sorg hos honom, inga jamanden, han äter som vanligt, kanske med pyttelite mindre entusiasm dock och det förvånar mig då jag själv är totalt sönder. Behöver ta pauser från detta skrivande till och med för stundom ser jag inte ens skärmen.

Sedan fattar jag inte hur ni som haft djur i tex 18 år och förlorat dom helt enkelt klarade av det, vi hade varandra "bara" i 7 år och det håller på att ta död på mig.
Min sorg består dock inte av att ha haft ett så kallat val över liv och död. Helvete, jag önskar faktiskt att jag hade haft det för det innebär också kontroll.
Det låter kanske kallt men jag hade alltid önskat mig ett scenario där båda kissarna efter ett långt liv dog sammtidigt innom en månad, på det sättet skulle den efterlevande träffa sin kompis rätt snabbt och slippa lång sorg.

Nej jag tror inte på gud, absolut inte. Det jag tror har ingenting med tro att göra alls. Jag är en logisk människa och det jag vet baseras enbart på vad jag har haft berättat till mig av människor jag känner som har någon gång i sina liv dött och kommit tillbaka. Jag ser inte på det på ett religiöst sätt utan mera på ett fysiskt du en del av min bakgrund är i fysik och idag finns denna forskning mera accepterad och seriösa teorier finns att läsa angpende om ämnet i fråga.
Jag avundas människor som enbart "tror" att det blir svart och att det "enbart" är en katt som dog som man kan slänga bort i en soptunna. Jag har inte den lyxen för det jag har fått berättat för mig tyder på att efteråt finns inte speciellt mycket skillnad på ett "bara" djur och en människa. Går man ett steg längre och som jag, gör efterforskningar innom området så kommer man hitta rent häpnandsväckande saker. Det finns skrifter från platos tid som beskriver exakt likadant vad folk har sett och upplevt som har kommit tillbaka efter döden och till och med ett svenskt exempel finns från om jag inte minns fel 16-1700 talet där en man beskriver hur djur är efteråt och att dessa tar med sig det dom upplevt och lärt sig i jordlivet men även blir så mycket mer.

Nåja, vad som jag sörjer mest, tror jag, är just bristen på val. Och jo, jag klandrar mig själv för jag hade informationen precis framför min näsa hela tiden, katten andades på precis samma sätt som jag gjorde när jag hade lungproblem en gång och det var en simpel sak att göra den kopplingen men istället hade jag övertalat mig själv att det bara var en svår hårboll och jag, med mina egna händer plågade den lilla stackaren och gjorde saken bara värre, han var rädd, hade ont, var förvirrad, kunde inte andas med vätska i lungorna och hans lilla hjärta var pressat till bristningsgränsen, han satt där lungt som om han lät mig göra det jag trodde var bäst för honom, han skrek orkeslöst och det tog mig så lång tid att vakna upp och skrika i mitt huvud att det är någonting jättefel med lungorna och rusa till veterinären.
JAG, plågade min älskade lilla stackars katt och det är det allra sista minne av mig som han hade innan han panikslagen och skrikandes i plågor stoppades in i en bär korg och nästa sak han visste var att främmande händer vände och vred på honom och stack honom med nålar.
Jag önskar helt enkelt att någon kunde bara ta och köra över mig så att jag kunde komma dit och säga förlåt till honom.

En andra bidragande sak är just ånger över saker som aldrig blev gjorda. Han var så snäll och förstående att nu efteråt insåg jag vilka saker jag har lärt mig av honom, hur mycket bättre jag själv är på grund av en liten gosig varelse som aldrig ens en enda gång visat agg eller ilska trots alla gånger man puttat bort honom eller varit elak.
visst satt han ofta i mitt knä eller varje gång jag jobbade skulle han prompt lägga sig precis brevid mig och jag älskar dessa minnen men sedan finns det äver alla gånger han så gärna ville gosa upp i mina knän men jag puttade bort honom i irritation för att jag häll på med annat, ibland inte ens viktigt.

Alla gånger han hälsade glatt på mig när jag kom hem från jobbet och var för trött för att bry mig tillbaka och bara gick och la mig utan att klappa honom gör så ont nu.

En del är ånger av saker man inte gjorde men borde, det är naturligt och drabbar alla, en del är ånger över alla gånger jag var elak, det är mycket värre för jag inser saker och har lärt mig, det är också mer eller mindre normalt.

Den som är mycket värre och gör mycket mer ont är att jag aldrig gjorde och nu aldrig kommer att kunna tacka honom för dessa gåvor, tacket han fick var att bli plågad precis innan han dog.

Men det värsta av allt är ren ock skär saknad av en livskompis som är det bästa som har hänt mig i mitt liv. Jag har levt på bondgård och i mitt liv och haft runt 20-30 katter i mitt liv som jag tog hand om och som levde i huset och var "mina", jag har haft djur som jag älskat och varit speciella men just denna lilla varelse har under bara 7 år gett och lärt mig så mycket att jag kan påstå att han var just den själsfrände alla människor innerst inne letar efter och vill tror på under sina liv. Det enda ovanliga är då att denna själsfrände kom i form av en liten rädd katt och inte en annan människa.

Allt detta är vad som gör så ont att jag helt enkelt inte vill leva.

[Chaan]

Jag skrev ner en historia som något berörde en katt jag hade i 6-årsåldern, långt senare som vuxen. Den var ganska lång har jag för mig. Hittar jag den kanske jag visar den.

[Trollmor]

Jag börjar tycka att din övertygelse liknar det som brukar kallas "själavandring".  Att man tar med sig sina lärdomar från ett liv till nästa.  Men i så fall, hur är det enligt dig, finns han inte kvar i din närhet?  i så fall kan du ju be honom om den förlåtelsen precis nu?  Nu när du läser detta?

  Om jag nu har förstått dig rätt.

  Ingen av oss uppträder perfekt precis jämt.  Försök att minnas de trevliga stunderna i första hand!  Tror du inte att han vill det också, nu när det inte gör ont längre?  Du ville ju inte plåga honom!  Din nervositet blockerade det du NU EFTERÅT vet att du egentligen såg, men som din hjärna då inte bearbetade.

  Ja, en del individer har extra stor förmåga att förädla sina vänners själar.  Vad underbart att du har fått möta en sådan!    Och det spelar absolut ingen roll hur många ben vederbörande har, eller vilken hårfärg, kön eller om den andas luft eller vatten! 

[Andromedae]

Först vill jag beklaga din sorg och förlust efter en fyrbent familjemedlem. Det låter klyschigt, men med tiden blir det lättare och man sitter inte fast i sin sorg utan börjar minnas ljusglimtar och kan skratta åt roliga minnen. De ger oss så mycket, våra husdjur.

Sen måste jag bara få fråga, gav du din katt Alvedon? Och det var en veterinär som sa det? Alvedon är livsfarligt för en katt, de blir förgiftade på några timmar. Nu låter det inte som om det hade någon betydelse i hur det gick för din katt, men jag blir ändå fundersam.

[elsa08]

Förstår precis vad du menar med själsfrände, för så upplevde jag det med min älskade hund som bara fick leva i fyra år. Jag har haft hundar både före och efter henne men ingen har varit så speciell som hon var, men jag älskar dom naturligtvis ändå  . Men det jag kände när hon dog påminner mycket om det du skriver om, skuldkänslor och dåligt samvete blandat med fruktansvärd sorg. Nånstans visst jag att jag inte kunde ha påverkat hennes akuta sjukdom och död på något vis men det hjälpte inte att tänka så. Istället kom alla tankar om varför gjorde jag si och inte så och det värsta var att jag lämnade henne på djursjukhuset i tron om att hon skulle operera bort livmodern och att jag skulle hämta henne på kvällen men istället fick jag ett samtal från vet. att hon inte gick att rädda. Det är sex år sedan nu i augusti och jag gråter fortfarande när jag tänker på hennes blick när jag lämnade henne den där sista gången. Kommer aldrig att glömma.

[Trollmor]

Jadu, Elsa08, en sådan blick glömmer man inte.  För mig är det 40 år sedan.

  Sen sist har jag tänkt på den lilla rostfärgade.  Han både behöver och förtjänar uppmärksamhet nu.  Han behöver sin människa!  Jag hoppas att hans människa kan ägna sig lite åt honom.  Troligen kommer han att ge hundrafalt tillbaka. 

[Pyriel]

LillaBu:
Tack.
Angående medicinen så vet jag inte, jag sprang omkring i panik och slängde ut saker ur lådor i jakt på någonting som skulle kunna hjälpa katten till att spy medan en vän till mig som hade rusat över ringde runt och gav katten vatten med någonting som jag trodde lät som alvedon. Ska fråga honom vad det var han fick höra att vi skulle ge, jag kommer dock ihåg att en av sakerna var olja eller rapsolja tror jag att det var.

elsa08:
Minnena verkar stanna kvar hos oss för alltid, håller själv på att söka igenom och sortera ut alla dom bästa minnena jag haft med lillen.

Trollmor:
Jo, Knudde ör jättekelig eller rättare sagt precis lika kelig som förut. Han verkar sakna någonting det är uppenbart men han verkar inte det minsta ledsen eller deppig. Det förvånar mig mycket.

[Trollmor]

Så bra, att Knudde inte verkar deprimerad!  Det "räcker" så bra med att hans människa är det.

Eller har du hämtat dig lite till idag?  Kan du t ex se vad som står på skärmen?

[Argos]

Hm, hm, ska försöka bena upp detta;) Först! Verkar mer som du fastnat i tankarna varför varför! Känner igen det där precis, vi är funtade så, jag menar tex  nu gjorde jag SI, varför gjorde jag inte SÅ. Gjorde jag SÅ, varför gjorde jag inte SI. Kvittar hur man än gör så har man känslan man antingen gjorde fel, eller så tycker man att man inte gjorde något! Man måste ta det från sig att det va fel eller för lite! Det kvittar om man hade gjort allt det man ångrar så hade man ändå tänkt , men tänk om............ jag är mer realist finns inte  *tänk om*  nu skedde det ju inte då kan man inte grubbla på tänk om. Sen som trollmor sa *själavandring* inte helt fel tänkt! Sen så lika det att varför skulle han inte finns där nu?? Jag är till 1000 övertygad att det gör dom, utan tvekan!! Låter kanske lite flummigt för en del, men det struntar man i bara jag vet att jag har alla mina runt mig här hemma konstant, både ser och känner dom hela tiden, så det är inget konstigt tycker jag. Min första hund va speciell, 12 år blev han en schäfer han togs bort efter en hjärnblödning 1984, saknar honom än. Men inte dess mindre finns han här! Bägge mina tjer finns här, den gamle katten finns här! Utan tvekan! Den nya lilla madamen vi har nu tex vägrade gå in i sängkammaren, lockade och pockade, kom till husse i sängen, nej tvärtstopp i dörren, där låg hon och tittade än hit och än dit, men nu kommer hon utan tvekan, tog ett tag bara. För (låter kanske knasigt) men när jag lagt mig då känner jag direkt alla i rummet, schäferns stora klumpeduns som han var ligger mellan oss, den lilla tjejen vid axeln den andra vid knänakatten hänger över låret, där sov han alltid på natten, och som grädde på moset så ligger den nya bakom nacken, så nu är det fullt i bingen så vad jag vill ha sagt är att *ser* eller *känner* du honom ja då är han där, prata med honom som vanligt, en del kommer att slå bort det som nonsens, inget att bry sig om. Har man tron så är man öppen för det också, så enkelt är det. Du ska inte tro annat än att katten som är kvar ser mer än du (vi), djur har en helt annan förmåga att se, dom har inte dessa psykiska blockeringar som vi har att det är fel, man är galen om man tror så. På ren svenska, skit i det, tro och känn vad du vill!!!Här i huset är det minsann inte bara djur kan jag tal om, men klartgjort vad som gäller, tex badrum är tabu, lugnt när det är nattdags, så nu vet *alla* vad som gäller och inget som stör heller, sen skulle jag inte vilja vara utan dom Jaja jag vet en del tänker tokstolle, men som sagt vem bryr sig vad andra tänker och tycker! Så ta du och *prata* med din lille misse, prata behöver inte va att gå runt o tala med sig själv, duger gott tänka det, dom hör ändå. Så när du sitter  där han bruka va hos dig i knät, prata med honom som om han verkligen är där, vet du kommer att se o känna honom då, öppet sinne gäller, förklara vad du gjorde och varför, be honom om förlåtelse , ja vad du vill och känner för, då ska du sae en skillnad, för i grunden är det din ånger att du gjorde mer skada än nytta vid hans sista dagar, det måste du få bort, så strunt i vad folk tycker, ta den som är kvar överös all kärlek du kan på honom för han behöver det minst lika mycket nu, och sitt med han i knät tala med den katten som är borta så ska du se att han har inte lämnat dig, för är så ett djur som älskar husse/matte viker ALDRIG från ens sida oavsett hur man än anklagar sig för än det ena än det andra, för har man väl fått ett djurs tillit och kärlek så lämnar dom aldrig en!! Kanske lite svammel kan man tycka de jag sagt men..värt ett försök! sen är svårt uttrycka exakt vad man vill säga i enbart text!! Häng kvar bara en dag i taget, då kommer var dag att gå lite lättare än i går. Klyschan tiden läker alla sår, stämmer till viss del, såret går bort men ärret finns där, sen har man ju minnena att luta sig tillbaka på! Du vill knappt leva nu säger du, tänk då så här, då överger du den katten som är kvar, tänk vad han skulle sakna dig och känna sig ensam och övergiven, tror jag knappast du vill utsätta honom för, så häng kvar bara som jag sa, i dag går lättare än i går och förrgår!!!/ Argos