Min förra hund (Rottweiler) började bli avig mot nya människor i 4 års åldern - särskilt män.
Hon gjorde till och med ett par sånna utfall som din hund gjorde mot sin husse.
Jag trodde det berodde på att mannen i huset som hon bodde hos till jag hämtade henne vid 10 veckor ofta var berusad och att hon hade minnen kvar av detta och att hon nu började bli en fullvuxen hund, (Alla trodde hon var valp/unghund fram till hon var ca 4 år).
Så jag ställde in mig på att ha en hund som inte kunde träffa vem som helst och det var tufft!
Jag var tokledsen eftersom hon varit go tidigare.

Men så en dag tyckte jag hon haltade lite så jag åkte in till veterinären - de hittade ingenting.
Efter ett par veckor pep hon till när hon kastat sig efter en boll - veterinären igen - ingenting.
Skulle börja på Equieterapeutskola och bad där en tjej som hade hund som specialitet.
Hon klämde o kände o sa att hon ville ha ryggen röntgad innan hon manipulerade henne.
Så in o röntga - DISKBRÅCK! Eller snarare L7-S1 syndromet.

Inte säkert att hon skulle klara sig men tack o lov gjorde hon det.
Det tog henne många år att våga börja lita på män igen - varför?
En man när han klappar en hund - KLAPPAR den verkligen och gärna bak medan merparten av kvinnorna gärna stryker hunden och är gärna framme i ansiktet.
Snacka om att det måste ha gjort ont!
Vad jag vill med denna historia är att visa att det kanske inte alltid är psyket även om det känns som det. Kanske ni ska fundera över om hunden har ont någonstans - särskilt som du säger att hon blivit värre på senare tid - varför??
Lycka till med vovvan!