Tvåtaktsdieseln var inte helt ovanlig som mindre motorer på 50- och 60-talet vad jag förstått, men nuförtiden har jag bara sett dem förekomma som gigantiska marinmotorer och i större lok.
Rent principiellt tycker jag den verkar vara en gyllene förening av det bästa från bensintvåtaktaren, fyrtaktaren och dieselmotorn. Om den inte hade några stora nackdelar borde vi se den i var och varannan personbil nuförtiden så vad är det för fel på konceptet?
Grovt tillfläskat borde en tvåtaktare kunna ge betydligt mer effekt än en fyrtaktare vid en given cylindervolym, kanske nästan dubbelt upp. Med bottendelen (vevhus, vevaxel, kolvar, trycksmorda lager m.m.) från en fyrtaktare och cylindrarna från en tvåtaktare borde det bli helt perfekt för en dieselmotor som ändå blandar bränslet rakt in i förbränningsrummet. Tvåtaktaren måste förstås ha en separat spolpump/kompressor när bottendelen är som hos en fyrtaktare, men effekten för att driva spolningen borde vara ungefär densamma som vid kolv-/vevhusbaserad spolning.
Jag har sett exakt en sådan trecylindrig tvåtaktsdiesel i en gammal väghyvel. Den maskinen hade stått still i en herrans massa år innan den hamnade hos en nostalgiker som fick igång motorn utan annat än en enklare översyn. Helt uselt och känsligt verkar inte konceptet vara.
Den största nackdel jag tycker mig se är att oljeförbrukningen rimligen blir högre än hos en
fyrtaktare p.g.a. cylinderns spolportar och eventuella avgasportar. Det borde också bli högre slitage på kolv, kolvringar och cylindrar.
Varför förser man ofta stora marindieslar med avgasventil? Jag antar det beror på att man får högre kompression än med en fast port som stänger senare än spolportarna under kompressionstakten. Ur slitagehänseende borde det också bli lite snällare.