JAG OCH BILEN

Jag har ett barndomsminne. Jag är i 7-årsåldern och sitter i min pappas knä, håller i ratten och "kör" hans SAAB med liten bakruta. Vi kör fram och tillbaka på en grusväg vid vår kolonilott. Då ville jag säkert ha en bil när jag blev stor.

Moped
När jag fyllde femton köpte jag en begagnad moped. På tekniken i skolan trimmade vi våra mopeder genom att plana ner cylindertoppen, byta kedjedrev och tömma avgasröret på innehåll. Jag plockade sönder min moped i dess beståndsdelar, målade den röd och satte ihop den hjälpligt (det blev många delar över). Några dagar senare blev den stulen och jag hittade den senare som ett vrak på en gräsmatta i bostadsområdet.

Bil
När jag "fyllde körkort" hade mitt intresse för bilar avstannat, så det blev varken bil eller körkort. Säkert både av ideologiska och ekonomiska orsaker.

Mitt nästa försök med motorfordon blev paradoxalt nog när jag skulle flytta ut på landet. Jag bodde ett år i Lövnäs utanför Arvika och blev då ägare till en Volkswagen Pick-up. Jag började också lära mig köra privat. Detta bilägande tog ett snabbt slut. Efter en mardrömsfärd, med inlånad chaufför som hjälpte mig att flytta tillbaka till Helsingborg, slutade resan med en skuren motor ett par mil utanför Helsingborg. Det stolta intåget till min födelsestad företogs hängande bakom en bärgningsbil. Den bilen skänkte jag till en skrot.

Kanske körkort
Några gånger har jag önskat att jag hade ett körkort. En gång var när jag, efter en vandring i fjällen, fick en långlift mellan Luleå och Uppsala. Då hade jag velat lösa av den härliga tysk som i 130 km/tim körde genom hela natten. Andra tillfällen har varit när jag behövt hjälp med att flytta många och stora saker. Men är det egentligen en nackdel att vara beroende av andra människor?

Familj utan bil
Nu lever jag inte ensam. Jag är en del av en familj. Jag har tre barn och min hustru har inte heller körkort eller bil. Ofta tas ju just barnfamiljer fram som sett skäl till varför bilen är så nödvändig. Vi klarar oss alldeles utmärkt utan. Vi går, cyklar, åker buss eller tåg. Ibland åker vi med andra som har bil eller hyr en bil.

En annan verklighet
Varje människa lever i sin verklighet. I vår finns ingen bil. Vi upplever oss inte hindrade att göra saker eller begränsade på något sätt. Vi reser minst lika mycket som någon annan. Genom att inte ha bil har vi fått en massa annorlunda upplevelser oh kontakter med människor.

Vår familj har också utvecklat en avancerad packningsteknik. Tåg och bussar väntar inte! När bilägarna kan ägna en hel dag åt att gå fram och tillbaka mellan hemmet och bilen med påsar, väskor, kassar osv. är vi färdiga för avfärd på en halvtimme. Eftersom vi själv måste bära eller köra allt på vår barnvagn har vi lärt oss att ta med minimalt med saker.

Jan Gustafson-Berge

Kommentera gärna artikeln