|
HANDBOK FÖR VARDAGSEKOLOGI |
Djur
Ekologi
Ekonomi
Energi
Fritid
Handel
Hantverk
Hushåll
»Hushållskemikalier
»Tvätt
»Disk
»Städgrejor från
naturen
»Papper
»Tygblöjor
»Färger och
målningsteknik
»Alternativ till
apparater
»Behövs motor-
gräsklipparen?
Hälsovård
Idéer
Kultur
Livsmedel
Odling
Transporter
Återbruk
Om handboken
»Till alternativ.nu
FÄRGER OCH MÅLNINGSTEKNIKOrdet färg kan syfta på både själva färgupplevelsen "Usch, vilken gräsligt grön färg!" och själva materialet dvs den blandning man målar med "Färgen var kletig och torkade långsamt".En färg består i princip av bindemedel, lösningsmedel och pigment. I den här texten behandlas inte de mängder av tillsats- och fyllnadsämnen som finns i de flesta nutida färger. Bindemedel Ett bindemedel binder ihop pigmentkornen och fäster dem vid underlaget. Oljebindemedel Linolja framställs ur frö från oljelin (Linum Usitatissimum). Den äldsta metoden att utvinna oljan på är att slå ut den ur fröna med en träklubba. Nästa steg var att krossa fröna i en stenkvarn och sedan pressa ut oljan. Detta ger en kallpressad olja. Fröna kan också förbehandlas med ånga, vilket ger större utbyte. Denna metod ger varmpressad olja. Rå linolja är olja som inte vidare har behandlats efter pressningen. Den har lång torktid. Kokt linolja innebär uppvärmning till 150 grader. Som termometer användes förr bla fågelfjädrar och brödbitar. När fjädern krullade sig och brödet gick att slå sönder mot grytans kant, då var oljan färdig. Den kokta linoljan används i temperaemulsioner och vid grundning. Både rå och kokt linolja används vid rivning av oljefärger. Standolja är linolja som upphettas till över 250 grader utan lufttillträde. Då sammankopplas molekylerna till större genom polymerisation. Denna olja ger en hållbarare film när den torkat, med hög glans och slät yta. Oxiderad linolja bereds genom oxidation, under kraftig kontakt med luft. Det sker genom att den råa linoljan hälls upp i flatbottnade skålar, med ett vätskedjup på högst 1 cm. Skålarna placeras i solsken så att oljan inte härsknar. Oljan rörs om dagligen och skyddas mot damm, men med fritt lufttillträde. Med denna metod fås oljan att torka lite grann, vilket förhindrar gulnande och rynkning vid målning. Emulsions-bindemedel Detta är naturliga emulsioner som mjölk, ägg och ostämnet kasein som vid torkning bildar vattenfasta och bindande skikt. De kan dessutom ta upp ytterligare olja utöver sin naturliga halt och blir då särskilt bindstarka. Limbindemedel Dessa behåller efter torkningen sin vattenlöslighet och är därför svåra att skiktmåla. Animaliskt lim görs av slakteriavfall, ben eller hudrester (hud-, ben- och läderlim). Vegetabiliskt lim görs av olika sorters träd, buskar, lavar och mossor samt vete- och rågmjöl. Lösningsmedel Lösningsmedlet löser upp vissa av färgens ingredienser och håller dem i flytande form. Lösningsmedlet avdunstar när färgen torkar. Vatten Ett lättillgängligt och i detta sammanhang ofarligt medel. Känsliga pigment kan påverkas av kalk, klor, salter osv som kan finnas i vattnet. I sådana fall används destillerat vatten. Terpentin Framställdes fram till 1900-talets början av terpentinbalsam som tappats ur barrträd. Venetiansk terpentin är gjord av balsam tappad från lärkträd. Fransk terpentin framställs ur balsam från franska tallarter. Genom destillation med vattenånga erhålls balsamterpentin som helt ren är vattenklar och tunnflytande som oftast innehåller hartsrester. Den har en angenäm frisk doft och är inte lika allergiframkallande som andra typer av terpentin. Svensk terpentin är ett samlingsnamn för flera likartade produkter framställda ur svenskt trä. Vanligast nu är dock mineralterpentin, som framställs ur petroleum och säljs under många handelsnamn bla lacknafta. Hartser är allergena och terpener är cancerogena. Isoalifat och apelsinskalsolja En på marknaden ganska ny produkt. Det är en klar färglös vätska med mild lukt och låg ytspänning som gynnar inträngandet i trä, kork mm. Medlet har låg avdunstning, ger inga luktbesvär och anses vara "snällare" och mindre allergiframkallande än tex terpentin/lacknafta. Pigment Färgämne betyder "färgande beståndsdel". Pigment anger att det är frågan om ett olösligt färgpulver som ger färgen dess kulör. Pigment finns som naturliga, syntetiska, organiska och oorganiska. Under lång tid har människan använt färgade jordarter, mineral och ämnen från växt- och djurriket. Naturliga umbror och ockror i toner från mörkbrunt över gult till rött fanns redan i grottmålningar för 20-30 000 år sedan (Altamira). Lätt tillgängliga vita och svarta pigment var vita jordarter, kalk och sot. Med tiden upptäcktes många vackra färgmineral som bergcinnober, blodsten, celadonit, malakit, azurit, lapis, lazuli, smalt mm. Från växtriket hämtades tidigt brunkolsbrunt, krapplack, drakblod, gummigutta, indigo, saffran, safflor och saftgrönt. Från djurriket kom kalkvitt och bensvart, bläckfiskbläcket sepia och snäckfärgen purpur, karmin och indisk lack ur sköldlöss, gallstensgult från oxgalla samt indiskt gult ur kreatursurin. Både naturpigment och syntetiskt framställda (vanligast idag) finns att köpa i färg- och järnaffärer, hemslöjds- och hantverksbutiker samt från olika företag. Gör dina egna pigment Du kan liksom allmogemålarna gjorde förr tillverka dina egna pigment. Stora pigmentkorn krossas och rivs sen fint tillsammans med olja eller vatten, med hjälp av en löpare och en rivsten. Kimrök tillverkas genom att elda med björknäver under en plåtburk varefter soten som avsatts i denna borstas ur och samlas upp. Då detta färgstoff blir ganska fett revs den förr ofta först i lite brännvin eller ättika. Kärnsvart görs genom att bränna t ex plommonkärnor i något slutet eldfast kärl varefter de mals. Ett allmänt bruk hos allmogemålarna att få en gul färg, som passar bra tillsammans i limfärg, var att göra avkok på björklöv med en tillsats av alun. Önskades denna färg blank tillsattes grankåda. I den rödbruna färgskalan återfinnes pulvriserat tegel. När man först började färga sina föremål var det dock albark som stod för den brunröda färgen. Den bereddes som vattenfärg eller pulvriserades varefter föremålet ingneds. Denna metod brukas alltjämt i sameslöjden. Ockror och unbror är jord- och bergarter som efter, slamning, malning och eventuell bränning blir ett homogent färgstoff. Se dig omkring i din omgivning eller när du är ute och resor efter färgad jord eller färgade stenar. Kulörerna i dessa stoffer varierar och påverkas bla av halten av järn- och manganföreningar. Ju mer järnhydroxid desto rödare (röda ockror och terror). Mangandioxid ger en brun eller mörkare kulör (umbror). Umbrornas färg varierar från brunt till rött och från brunt till grönt. Gul färg tyder på förekomst av vattenhaltiga järn-, aluminiumföreningar (gula ockror och terror). Grund Målning på opreparerad grund innebär vanligen en mängd svårigheter som att ytan kanske sväller upp och reser sig vid vätning med olja eller vatten. Den suger ofta upp så mycket bindemedel att färgen mattas och slår om i valör. Hållbarheten kan äventyras genom dålig vidhäftning, pigmentbildning eller kemisk påverkan. Magra och feta grunder Av praktiska skäl skiljer man på magra (sugande och halvsugande) och feta (föga sugande) grunder. Sugande grund passar bara till torra tekniker som pastell och flödiga vattentekniker. Fet grund passar endast till oljetekniker. Halvsugande grunder lämpar sig för det mesta, mer eller mindre väl, särskilt för emulsionsfärger (tempera) och magra oljetekniker. Sugande: limgrund och mager temperagrund. § Halvsugande: normal temperagrund. Föga sugande: fet temperagrund och oljegrund. Grundens egenskaper En gammal god hållbarhetsregel är att måla fett på magert, färgen torkar då inifrån och ut. Grunden bör alltså vara magrare, mindre oljehaltig, än färgen. Allt för mager grund kan dock suga upp så mycket bindemedel att pigmentbildningen försvagas. För fet grund orsakar med tiden sprickbildning, flakning och i vissa fall rynkbildning. Grunderingsmedel Limgrund: är en uppslamning av krita eller gips och vitt pigment i limvatten. Temperagrund (emulsionsgrund): innehåller även kokt linolja som emulgerats i lösningen. Oljegrund: består av vit oljefärg riven i linolja och spädd med lösningsmedel. Vattenbaserade färger Varje år avdunstar cirka 2000 ton farliga lösningsmedel ut i luften från de färger som används i hushållen. Det är medel som thinner, lacknafta och penseltvätt. Förutom avdunstningen, hälls lösningsmedel i avloppet och färgburkar, kasserade penslar, trasor hamnar på soptippar och förbränningsanläggningar och ger ytterligare miljöproblem. Denna typen av lösningsmedel är mycket farliga och ska undvikas. De skadar också din egen hälsa och de som arbetar på de fabriker där färger och lösningsmedel tillverkas. Latexfärg Vattenbaserade färger är ett bättre alternativ, dock inte helt bra. Idag finns ett stort sortiment som ger bra resultat med avseende på kvalité och yta. Latexfärg är ett samlingsnamn på vattenspädbara plastfärger med bla polyvinylacetat (PVA) och akrylat. Färgen tränger inte in i tex trä utan lägger sig utanpå som en skyddande hinna. Den släpper igenom fukt, "andas" delvis och är ganska känslig mot föroreningar. Latexfärger innehåller en hel del vådliga ämnen i låga koncentrationer och kan även de orsaka allergier och andra problem för människa och miljö vid tillverkning och användning. En vit blank latexlackfärg innehåller tex vätmedel, förtjockare, pH-buffert, medel som konserverar och hindrar rost, skumdämpare, torkfördröjare och filmbildare! Vattenfärg och bets Förvånansvärt bra resultat kan nås med barnens vattenfärgslåda eller vattenlöslig bets som kan köpas i små påsar. Underlaget ska i det här fallet vara obehandlat trä eller papper. Blanda till den kulör du vill ha, variera styrkan med olika vattenmängd och stryk ut flödigt. När färgen torkat, vilket går snabbt, är det nödvändigt att ytbehandla. Jag brukar använda antingen vax, kokt linolja löst i isoalifat/terpentin eller vattenlöslig lack Traditionella färger Traditionella färger som linolje-, slam-, kalk- och limfärg samt äggoljetempera mm. har använts i århundraden. Dessa färgtyper är många gånger fördelaktiga från tekniska, ekonomiska och miljömässiga synpunkter. Färgerna har använts under lång tid, deras egenskaper är väl kända, man vet hur de åldras och renoveras. I äldre miljöer är det dessutom kulturhistoriskt riktigt att hålla sig till dessa traditionella färger. Linoljefärg utomhus Har använts sedan 1700-talet och blev vanlig i samband med att timmerhusen började kläs med träpanel. Färgen kan användas på de flesta underlag såsom trä, plåt, gjutjärn, gips, cement mm. Linoljefärg för utvändig målning består av kokt linolja, pigment, något lösningsmedel samt eventuellt torkmedel. Exakta recept för linoljefärg är svårt att ange. Proportionerna varierar efter pigmentets egenskaper, väderlek och underlagets karaktär.
Häll en mindre del av linoljan i ett kärl och tillsätt pigmentet. Rör tills pigmentet löst sig. Tillsätt därefter resten av linoljan samt torkmedel. Önskas en kulörstark färg baseras färgen på det pigment som är aktuellt och bryts sedan med vitt om ljusare kulör önskas. Vill du ha en ljusare kulör utgår du från en vit färg och bryter sen med önskat kulört pigment. För att få grundfärg (vid ny målning) förtunnas basfärgen med 20-30 viktprocent lösningsmedel. (lacknafta/terpentin/isoalifat). Mellanstrykningsfärg fås genom förtunning med 10-20 viktprocent. Som färdigstrykningsfärg används basfärgen oförtunnad. Målning med linoljefärg bör ske då det är varmt och torrt ute (maj-augusti). Färgen stryks tunt efter principen hellre flera tunna lager än få tjocka.
Linoljefärg inomhus Att måla med linoljefärg var redan under 1500-talet en känd teknik och färgen var dominerande fram till 1950-talet för målning av snickerier, inredningar och möbler. Färgen kan målas på de flesta underlag i såväl våta som torra utrymmen. Det är en slitstark och hållbar färg som tränger väl in i underlaget med liten färgåtgång. Få färgtyper kan målas i så många skikt utan att den gamla färgen avlägsnas. Mycket tunt målad är den övermålningsbar efter en natt. Genomtorr blir den först efter ca 3-4 veckor.
Tillred färgen på samma sätt som linoljefärg för utomhusbruk. Den vita grundfärgen kan brytas med olika kulörer. Färgen kan också blandas till med enbart kulört pigment. Penslar och annan utrustning rengöres med såpa och sköljes sedan med varmt vatten. Slamfärg Slamfärg är en av de äldsta och mest använda färgtyperna i vårt land. Den för vårt landskap så typiska rödfärgen är en slamfärg. Färgning av hus med rödfärg har förekommit sedan 1600-talet, med verkligt stor omfattning under 1800-talet. Den traditionella rödfärgen är enkel att använda, billig, miljövänlig och ger ett gott skydd för träet. Slamfärg består av råg- eller vetemjölsklister, vatten, järnvitriol (FeSO4), pigment och eventuell tillsats av linolja. Klistret är huvudbindemedel och traditionellt används rågmjöl. Förr tillsattes bla tran och sillake och idag tillsätts linolja för att förbättra bindförmågan. Andelen linolja får inte överskrida 8 volymprocent. Järnvitriol anses ha en viss konserverande effekt på träet. Recepten är många!  Färgen är spädbar med vatten, lätt att stryka och fäster bäst på ohyvlat virke. Den har lång livslängd och är lätt att underhålla. Det är bara att borsta ytan och sen måla ovanpå. Skydda grunden mot stänk! Pigmentet i den röda slamfärgen utgörs av järnoxid (FeO) som ursprungligen var en biprodukt vid tillverkningen av svavel och alun. Järnoxid från Stora Kopparbergs gruva i falun har varunamnet Falu Rödfärg och har varit det vanligaste vid tillredning av traditionell rödfärg. Även pigment i andra kulörer går att använda.
Kalkfärg Kalkfärg har under flera hundra år använts på puts både inom- och utomhus. Färgen består av vatten, släckt kalk (kalciumhydroxid) och eventuellt kulört pigment. Kalken utgör såväl bindemedel som vitt pigment. Släckt kalk fås genom att vatten sätts till bränd kalk (kalciumoxid). Tillförs endast den mängd vatten som behövs för att släcka den brända kalken, erhålls torrsläckt kalk. Tillförs ett överskott av vatten fås våtsläckt kalk. För att erhålla jämn sugning i putsunderlaget används sk kalkvatten före strykningarna och som fixering efter sista strykningen.
Inomhus kan kalkfärg målas året om. Utomhus sker målning från senvår till eftersommar, med undvikande av frostperioder. Målningen ska utföras utan avbrott och med ett skikt per dag. Färgen appliceras flödigt men inte så att den börja rinna. Fönsterglas ska alltid skyddas eftersom kalken etsar i glaset. Limfärg En enkel och väl prövad inomhusfärg för väggar, tak och spiselmurar. Färgen har också använts vid stänk- och schablonmålning samt som tryckfärg på tapeter. Limfärg kan målas på papp, juteväv, trä och puts. Limfärg består av krita, vatten och limlösning. Limmet är bindemedel och kritan dess pigment. Färgen kan brytas genom att kritan delvis ersätts med kulört pigment. Detta är en billig och hälsovänlig färg som torkar snabbt. Den har en jämn, matt yta med fin lyster och är lätt att renovera. Färgen är känslig mot fukt, vilket gör den olämplig i kök och badrum. Den är inte så tålig mot nötning. Som lim används antingen animaliskt eller vegetabiliskt lim.
Blötlägg kritan i ett kärl som rymmer 15 liter. Slå i vatten och häll i kritan. Rör inte om! Låt stå över natten. Horn och benlim blötläggs i rostfritt kärl med lite vatten dagen före målningen. Efter en natt värms det blötlagda limmet i vattenbad så att det blir lättflytande. Cellulosalim blandas helt enkelt ut med vatten samma dag som målningen sker. Limfärg stryks bara en gång, snabbt och flödigt och ger då full täckning.  Äggoljetempera Målning med denna färg har i huvudsak förekommit på finare snickeriinredningar, men även hela vägg- och takytor har strykits med tempera. Den kan målas på de flesta underlag, men trä och puts är vanligast. Äggoljetempera är en emulsionsfärg bestående av kokt linolja, ägg och vatten. Det är en mycket slitstark färg som är lätt att stryka men som torkar långsamt. Den kan strykas täckande eller laserande (tunna skikt där underliggande färgskikt lyser igenom). Färgen åldras och slits på ett mycket vackert sätt.
Blandningen silas sen över i en annan burk genom ett finmaskigt tyg eller en finmaskig sil. Vid behov kan färgen förtunnas med mer vatten. En grundfärg fås genom att blanda i zinkvitt. Kulört temperafärg till mellan- och färdigstrykning fås genom iblandning av olika kulörta pigment i grundfärgen (oljefärg på tub kan också användas). Färgen är en färskvara och ska förvaras kallt i tex kylskåp, lämpligtvis i en glasburk med lock. Äggoljetempera ska strykas tunt i flera omgångar för full täckning. Vänta 2-3 dygn mellan strykningarna. Efter sista strykningen kan ytan poleras efter att ha torkat i cirka 10 dagar. Polera med en tät korthårig borste följt av en mjuk trasa. Penslar rengöres med såpa och sköljs ur med varmt vatten. Fil- och drickamålning 1700 och 1800-talets allmogemålare använde ofta material hämtade från hushållet. Vid lasering och ådringsmålning användes färg där bindemedel och lösningsmedel utgjordes av öl, svagdricka eller sockerblandad vinäger. En liknande färg kunde göras av mjölk som inte var för fet (skummjölk). En tjockare färg gjordes av filmjölk. Grunden gjordes med en väl torkad mager oljegrund. Efter målning och torkning borstades ytan försiktigt och förnissades sedan en eller flera gånger. Målning med filmjölk I filmjölk är bindemedlet kasein, lösningsmedlet vatten och pigmentet kan vara vad som helst. Pigmentet löses i lite filmjölk och sen fyller man på med filmjölk till önskad kulörstyrka. Underlaget bör grundas först. Filmjölksmålning var förr vanlig på dörrar och inredning. Filmjölk är lätt att måla med, målar man fel tas det bort med vatten och en trasa. Mönster kan göras i färgen med allt tänkbart och otänkbart som tex. penslar, trasor, pinnar, kammar av metall eller papper, händer, svampar, borstar osv. Ytan blir förvånansvärt hård efter torkningen, som dessutom går fort. Efterbehandling kan dock behövas för att undvika förslitning. Detta kan ske med kokt linolja, vattenlack eller annan lack. Vattenlack kräver en viss försiktighet och lätthet i penselföringen för att färglagret inte ska lösas upp. Drickamålning Som binde- och lösningsmedel används öl, svagdricka eller vinäger blandat med socker. Ölen och svagdrickan bör vara avslagen så att skumbildning undvikes. Grunden (väl torkad mager oljegrund) tonas något i gult med guldocker. Pigmentet rörs ut i drickan och blandas till rätt konsistens dvs inte för tunt och inte för tjockt.  En vanlig teknik med denna färg är nävamålning. Som "pensel" användes helt enkelt de egna händerna, med vilka en stor mängd mönster kan skapas! vanligt var också att imitera "flammig björk" med drickamålning. Då målas en ljus grundton i gult som mager oljegrund (eller med matt lackfärg). Drickan tonas med bränd eller obränd Terra di Sienna. Ytan täcks med färg och mönster görs med en rullad trasa eller en särskild björkflammare. Mönstren tunnas sen ut med en fördrivare. När målningen torkat lackas den. Målningstekniker Här följer några exempel på äldre tekniker. Använd din fantasi för att utveckla dem och kom på nya sätt . Svampmålning Som redskap används oftast natursvamp. Numera förekommer även syntetsvampar. Mot en enfärgad yta trycker man en svamp som doppats i en mer eller mindre avvikande färg. Man kan svampa med en eller flera färger och målningen kan ges nycket olika effekter beroende på teknik vid påföring, täthet och kontrast mellan de ingående färgerna. Inom yrkesmåleriet används tekniken ofta i trappuppgångar och korridorer där man utnyttjar teknikens förmåga att dölja skador och skavanker. Även innerväggar, tak, möbler och inredningar kan svampmålas. Lämplig färg är lim-, linolje-, äggolje-, vatten- och filmjölksfärg.  Schablonmålning Att använda schablon (mall) för dekorativa effekter var vanligt under hela 1800-talet och fram till 1920, då det fanns förtillverkade schabloner att köpa. Idag används tekniken främst för renoveringsändamål men passar även utmärkt för dekoration i ett "modernt" hem. När väl schablonen är tillverkad är metoden tidsbesparande för att upprepa ett mönster över en större yta. Förr skars mönstret ut ur en kartongbit som sedan lackades. Idag kan schablonen skäras ur ur styv plastfolie.  Det mönster man önskar måla tecknas över på kartongen/plasten och skärs ut med en vass hobbykniv eller skalpell. Håll schablonen tryckt och/eller tejpa fast den mot underlaget. Färgen stöpplas därefter på med en schablonpensel som ser ut som en rakborste. När man stöpplar rörs penslen i små raka stötar vinkelrätt mot underlaget. Det är viktigt att aldrig försöka stryka ut färgen. Det går även att stöppla med en svamp. Se till att färgen inte är rinnig och stöppla hellre på flera gånger med mindre färg än mycket en gång. Den här tekniken passar utmärkt för dekoration av väggar och tapeter. Lämpliga färger är linolje-, filmjölks-, äggolje, och limfärg.  Stämpeltryck Vill man bygga upp ett mönster med små återkommande figurer, kan man istället för schabloner använda stämplar. Som i all målning handlar det mycket om fantasirikedom och påhittighet. Stämplar kan tex göras av träbitar, potatisar, papper (knyckla ihop papper i din hand och forma till en stämpel) och korkar från vinflaskor. Färger som ovan.  Stänkmålning Stänkmålning är en gammal metod, mestadels använd för dekorering av väggar, fast inredning och möbler. Stänkmålade ytor kan te sig mycket olika. Mönstrets karaktär av tillfällighet och slump gör ytan levande. Tekniken handlar om, precis som namnet säger, att stänka ut färg över en yta. Först målas med en ljust tonad bottenfärg och sedan stänks med både ljusare och mörkare kulörer. Pröva gärna först på en skiva eller kartongbit för att se hur det tar sig ut. Det finns flera verktyg att välja på. Hornsuggan är en stor rund pensel (för strykning av rödfärg) med böjt skaft och riktigt grov borst. Penseln är billig att köpa och fungerar bättre ju äldre och spretigare den blir.  Om man stänker med en visp av kvistar/strån i stora svepande "tennisslag" en bit från ytan, blir stänken stora och strödda i grupper. En teknik som ger mindre stänk i dubbel bemärkelse är när man drar över en grov borste/kvast så att färgen sprätter. Trätjära Trätjära har under flera hundra år använts som skydd för byggnader, båtar och redskap av trä samt impregnering av tyg och rep. Trätjäran skyddar träet mot yterosion, förhindrar urlakning och gör ytan något vattenavvisande. I varmt tillstånd är trätjära lättflytande och tränger då lätt in i träet.  Traditionellt utvinns tjära genom torrdestillering av kådrik furuved i tjärdalar eller mindre kolugnar. Mesta möjliga tjära till bästa kvalitet uppnås genom långsam bränning. Ur en kubikmeter kådrik ved utvinns cirka 30-40 kg trätjära. Fortfarande finns dalbränd trätjära att köpa i färgaffärerna. Den ljusa trätjäran kan pigmenteras med t ex oxidsvart eller kimrök (svartbrun kulör) eller med "falurött" (rödaktig kulör). Trätjära stryks under sommarhalvåret på väl uttorkat trä. Den värms upp till 30-50 grader i vattenbad. Kåda, harts och terpentin Den bästa kådan fås från tall och lärkträ. Ta bort barken på en remsa som är ungefär 10 cm bred och 120 cm lång. Längs ned på detta snitt tar du med en yxa upp en "tunga" från trädet. Vid tungans bas sätter du in ett litet rännformat (v-format) metallstycke eller liknande, som leder kådan ner i en burk. Ungefär var femte dag friskar du upp snittet genom att hugga en ny tunga lite högre upp. När det inte rinner längre flyttar du vidare tills hela remsan avverkats, vilket kan ta flera år. Tappa inte på vintern. Tallar som ska användas för tappning av kåda ska kvistas när de är unga så att de får raka och kvistfria stammar. Om du destillerar kådan, genom upphettning och låter den första ångan som avdunstar kondensera, får du terpentin. Det som blir kvar kallas harts, vilket kan användas bl a till målarfärg och fernissor. Linolja Svensk linolja tillverkas nu åter i form av rå, kallpressad olja. Det sker bl a i Örebro-trakten. Linet är odlat och oljan pressad i Sverige. En linolja framställd i nordligt klimat har cirka 10% högre halt av fettsyran linoleum, vilket gör att oljan härdar bättre och ger en starkare film. Den råa linoljan lagras i en månad före tappning för att den ljusa färgen ska erhållas. Oljan är utmärkt till behandling av trä, färgtillverkning och som rostskydd på metall. Vax Du kan själv enkelt göra ett vax för ytbehandling av möbler, inredning och andra träföremål. Du behöver lika volymdelar av kokt linolja, rensat bivax och något lösningsmedel t ex terpentin eller isoalifat/apelsinskalsolja. Smält bivaxet i en rostfri skål i ett vattenbad. Blanda linoljan och lösningsmedlet och häll det försiktigt ner i bivaxet. Rör om noga. Ta bort skålen ur vattenbadet och ställ den på en tidning på ett bord. Fortsätt att röra med en flat träpinne tills massan stelnat i skålen. Blir massan för tunn får du smälta om igen och tillsätta mer bivax. Blir den för tjock får du smälta och tillsätta linolja och lösningsmedel. Förvara vaxet i en glasburk med lock. När du är säker på hur blandningen ska göras kan du hälla upp det varma, flytande vaxet direkt i glasburkar och låta det stelna där. Vaxet kan användas på obehandlat trä, på trä som betsats eller målats med vattenfärg. Kleta ut vaxet med en pinne eller en trasa. Gnid in så mycket du kan med trasan och låt torka några dagar. Borsta bort överflödigt vax med en korthårig, tät borste och efterputsa med en mjuk trasa. Oljespackel Du behöver kokt linolja, 9/10 krita och 1/10 rågmjölsgröt (inte rågsikt). Koka gröten dagen innan. Blanda gröt och krita och forma det till en skål med plats i mitten för linoljan. Häll på lite olja och blanda. Fortsätt att hälla på olja tills konsistensen känns bra. Spacklet förvaras tillfälligt i golvpapp som indränkts med linolja. Med detta spacklar du både trä och putsade/murade ytor. Grunda gärna först med oljefärg innan du spacklar. Jan Gustafson-Berge Kommentera gärna artikeln |
Copyright © Tidningen Åter / Petter Bergström samt respektive författare