Många jakthundar jag träffat är ganska/väldigt understimulerade utanför jaktsäsongen. Därför är det bra att välja en hund som man kan använda till andra kul aktiviteter resten av året. Och då är jaktterrier inte ett så bra val, de är svåra att ha till ganska många andra saker.
Nu jagar inte jag själv, men jag känner flera som gör det. Och de som har en hund som gör andra saker också, är enligt min erfarenhet de som har mest harmoniska hundar. Man kan givetvis aktivera hunden med diverse eget hittepå, men det brukar man slarva med efter ett tag. Om någon annan eller man själv är intresserad av bruks, lydnad, agility eller något annat, och går kurser, tränar själv, åker på små tävlingar eller liknande, då är det sannolikare att man håller uppe aktiveringsgraden på både sig själv och hunden.
Och börjar man väl träna med hunden, då är det beroendeframkallande. Det är så kul, och de olika sakerna man tränar gynnar varandra, då man får en uppmärksam hund som är van vid att lära sig nya saker, och som vill vara ägaren till lags.
Många "gammeldags" jägare hävdar att om man tränar typ lydnad och annat för mycket, så får man en hund som inte arbetar självständigt. Inget kunde vara mer fel enligt min erfarenhet. Tränar man på rätt sätt, utan bestraffningar, utan så att hunden själv får tänka och lära sig att det lönar sig att försöka hitta nya vägar att göra matte/husse nöjd, så får man en hund med självförtroende, som är lyhörd, men som definitivt vågar och kan ta egna initiativ och arbeta långt ifrån föraren.
Det är dock viktigt att man inte hamnar på en brukshundsklubb av det gamla militäriska snittet, där man fysiskt tar tag i hunden - jag menar inte bara bestraffningar nu, utan även tex att trycka hunden på rumpan för att den ska lära sig sitt, det kan lätt skapa veka och osjälvständiga hundar, som bara vågar göra något om de fått ett kommando (praktiskt om man ska ha en familjehund som man understimulerar, men knappast kul om man vill ha en aktiv och rolig samvaro med hunden, kan tom leda till inlärd hjälplöshet, ett tillstånd som är ungefär som depression, där hunden alltid är passiv och vek). Jag rekommenderar varmt
www.canis.se, de ger ut böcker och tidningar om hur man tränar positivt med hunden, många av dem som skriver där har deltagit i SM, NM och VM med goda resultat i sina respektive grenar. Där står mycket om jakthundsträning också, jag jagar som sagt inte själv, men det jag läst verkar mycket vettigt. Det är flera av dem som skriver om det som är erkänt mycket duktiga.
Jag har följt båda trådarna med intresse, och från min ganska stora erfarenhet av hundar, fast inte till jakt då, så skulle jag säga att vorste eller münsterländer eller wachtel är bra som apportör/spårhund. Jag vet att alla de raserna är duktiga på eftersök, och jag vet sådana som används i hemvärnet och frivilligförsvaret. Trevliga familjehundar. Jag har även träffat på duktiga engelska springer spaniels som enligt uppgift var mycket duktiga jakthundar, apportörer, eftersök och lite drivande, om jag minns rätt. Också en trevlig ras, som är duktiga spår- och sökhundar och som funkar till agility, även om de inte är jättesnabba.
Och som andra hund hade jag nog valt borderterrier. En tuff hund, men ändå social och trevlig, väldigt friska, och jag vet flera som är framgångsrika med dem både inom bruks och agility, så de är lättränade och funkar i familjer. Är inte jätteskälliga, vilket är en fördel tycker jag. Jämfört med tax tex då, som ju tyvärr också lätt får skador på ryggen. Borderterrier lever länge och är friska och pigga. Det tycker jag är värdefullt, för när man väl lagt jättemycket tid på att få en vältränad och duktig hund, oavsett vilken disciplin man väljer, så vill man ju inte behöva pensionera den vid 5-6 års ålder. Jag vet borderterriers som vid 12 års ålder fortfarande sprang som ett jehu genom agilitybanan, pigg, frisk och koncentrerad.
Det finns ju andra raser, som beagle och mindre terriers, men de upplever jag som svårare att få ner i varv, blir lätt stökiga och skälliga i familjemiljö och vardag, och de är oftast svåra att få intresserade av annan träning, där får man själv vara en mycket duktigare tränare än med borderterriern, som naturligt är ganska intresserad av träning och sammarbete, för att vara den typen av hund (den är givetvis inte som en hund av vallhundstyp, men för att inte tillhöra den gruppen så är den en av de bästa). Jag har själv funderat på att skaffa borderterrier som nästa hund, ett aktivt kraftpaket i liten förpackning, men som ändå har ganska lätt för att lära sig att ta det lugnt när situationen kräver det.
