Jag är uppfödare av DVÄRG WYANDOTTE, svartbandad. Denna variant kallades förr RAPPHÖNSTECKNAD. En hobbyras, och inte svensk.
Men jag tycker att denna stam har mycket som går åt lantrashåll.
Rasen har funnits i Sverige sedan 1940-talet. Om min stam går riktigt så långt tillbaka vet jag inte, men de härstammar från Gösta Anderssons och Bengt Torkelssons djur. Vi skaffade dem på 1980-talet och har sedan dess avlat dem i samarbete med andra svenska uppfödare med djur ur samma stam. På senare år ha flera uppfödare fallit bort av åldersskäl, så det finns inte många att samarbeta med tyvärr. Själv ser jag mig tvungen att hålla liv i flera olika linjer för att ha så bred avelbas som möjligt. Men naturligtvis blir det mycket linjeavel, och även inavel ibland.
Varför lägger jag ner så mycket arbete på detta? Jo, för att jag tycker rasen , och mer specifikt denna stam är väl värd att bevara.
De är duktiga höns på alla sätt. Trots att de är en "tung ras" värper de bra och äggen är stora för att vara dvärg-ägg. Ungtupparna är rena delikatessen, saftigt och rikligt kött . Små förstås, men har man stor familj kan man ju steka flera.
De är mycket naturliga i sitt beteende, älskar att vara ute och sprätta hela dagarna, nyfikna och alerta. Hönorna är lika ruvvilliga som mina dvärgkochin, lite väl mycket tycker kanske en del.
Dessutom är de otroligt vackra med tupparnas lysande färger och hönornas intrikata fjäderteckning.
Så jag har min egen lilla genbank..
Men jag är också noga med exteriören och ställer ut mina höns varje år.
Detta sskrivet med anledning av vissa diskussioner som tycks återkomma ideligen.