Med blod, svett och tårar ska en hönsgård byggas


Sista målningen. Takreglarna har börjat komma på plats.

Vi tillverkade en hylla som vi oljat in, samt täckt med takpapp för att öka dess hållbarhet. Jag tillverkade tre konsoller av impregnerat rest-virke. (Bra att ta tillvara på prylar!)

I takreglarnas ände sågade vi ut en bit så reglarna kom att vila på hyllan. Allt skruvat på plats!

Så här ser hägnet ut västerifrån. Mitt mål var ju att det skulle smälta in i den nuvarande grönskan och inte bli nån fristående, naken klump!! Bärnätet är dock temporärt, håller på att täcka taket med hönsnät.

Takkonstruktionen med samtliga reglar på plats! Ser lite festligt ut! Längsta regeln är 4,4 m. Köpte det mesta av virket på en lokal såg.

Spån fick vi från slöjdboden här på gården. Jättefint!
Så till hönsen. Det blev inga blommor, utan en grupp Bohus-dals svarthöns! En tupp, en höna samt hennes 5 kycklingar! Samtliga genbanksanslutna och kycklingarna naturruvade! De är underbara! Jag blev kär vid första ögonkastet!

Här har de just fått flytta in i hönshuset!

Det gäller att se sig omkring!

Liten men tuff! Kycklingarna är lite mer än 2 veckor och ena pigga krabater.

Min höna - Svart-Stina - efter en karaktär i SVT:s serie Snapphanarna. En alert, hönsmamma som noga visar sina kycklingar hur de på bästa sätt ska sprätta och vad de ska äta! Och vid sjutiden är det läggdags, då tågar hela gänget in, käkar lite och så bums till redet!

Tuppen, som för övrigt är van att gå fritt i trädgården, tyckte att min idé med att de skulle bo in sig nån dag, och bara vistas inne i hönshuset, var en dum idé! Efter en dag så flög han helt enkelt ut över mig när jag öppnat dörren och fixade med vattenautomaten! Jag var ensam hemma, förkyld och febrig, ovan vid höns, och nu tågade min halvvilda tupp glatt, skrockandes iväg!

Och inte gick det att komma nära heller! Och inte heller att locka med mat... Där gick tuppen, ut på ängen, in på grannens tomt, spekade lite i komposten, in under buskarna, gick upp i rök, pilade förbi runt husknuten.... och efter honom knatade jag, febrig och upprörd! Skulle tuppen hitta hem om han försvann? Hur bra lokalsinne har höns?
För att göra en lång historia kort, tuppen var ute ett dygn, sov ute nånstans där jag inte kunde hitta honom, kom hem igen men ville inte fångas in. Så vi lockade med att släppa ut hönan och kycklingarna i hägnet, motade honom mot dörren och lyckades få in honom! Puh!

Nu har även tuppen funnit sin plats, men lite feg är han, går undan, till skillnad från Svart-Stina som är mer tuff! Men han är snäll, skrockar lockande åt de små när han hittat nåt gott och bjuder dem på (s)mask!

Som sagt, blod, svett och tårar! Allt inkluderat under byggets gång. Men det vägs upp av att hönsen är så underbart roliga att lyssna till och studera!
Nämnde jag förresten att vi hängt upp hängmattan idag. Alldeles intill hönsen så man kan ligga och spana på dem!
Hälsningar
En trött Johanna
