Temperament - arv eller miljö?

[Ronny]

Det är väl ingen här i denna diskussion som förnekat att arvet har betydelse för individers lynne, varken när det gäller höns eller andra djurarter?
Om Kicki anser sig ha eliminerat "dåligt" lynne i sin hönsflock genom avelsurval, trots att miljön har "försämrats" så pekar väl detta enskilda fall just på vad vi alla är överens om, nämligen arvets betydelse - ingenting annat. Hur många av oss andra vågar påstå att det inte kan vara någonting i våra hönsmiljöer som kan utlösa "dåligt lynne".
Inte jag i alla fall! Om alla konsekvent skulle nacka alla husdjur som de anser vara "aggressiva" så tror jag personligen att man skulle riskera att förlora viktiga skyddsegenskaper genom en sorts ensidigt avelsurval. Det har ju nyligen i såna här sammanhang förts ungefär samma resonemang med höns som visat sig ha lätt för att få kalkben, krökta bröstben etc. Tänk om vi också skulle gallra bort alla djur som hade några "felfärgade" fjädrar eller en extra bitagg i kammen (som sportodlare gör med sina standardiserade rashöns) ja då blev det inte mycket kvar att välja på!
Med detta menar jag självklart inte att vi ska avla på djur som utmärker sig genom aggressivitet mot annan djurart (tex människa). Inte heller på enstaka individer som inte fungerar i en flock och som tex utan vettig förklaring ger sig på och tar död på ungdjur i flocken. Det finns hönsskrällen som tar död på allt i kycklingväg, både egna och andras. Det finns andrikar som konsekvent tar död på alla ällingar de får tag på. Det finns tuppgalningar som är födda på det viset och det blir sällan eller aldrig "folk" av dom!
Men vi måste vara ödmjuka och inse vår egen begränsning, så vi inte tar död på fullt normala djur med ett sunt försvars- och skyddsbeteende bara för att vi inte begriper bättre!

[Kicki]

Nej Ronny jag menade inte alls att slå mig för bröstet och påstå att min hönshusmiljö är bättre än andras utan det jag försökte få fram var att de miljöaspekter med trängsel som Ann och Susanne diskuterade inte fanns hos mig och att miljön hos mig dessutom inte har förbättrats på senare år utan snarare försämrats i det avseendet och ändå har beteendet hos djuren genom avelsurvalet förbättrats markant. Jag menade inte heller att man ska dra avelsurvalet in absurdum mot någon slags standardisering, framför allt inte vad det gäller rena utseendefrågor vilket ju är bara petitesser och inget annat. Det jag försökt uppmärksamma är sådant som har med djurens välbefinnande att göra samt deras funktion som fungerande hushållsflock, vilket ju var lantrasdjurens ursprungliga uppgift. Obefogad aggressivitet är i mina ögon i allra högsta grad en företeelse som försämrar flockens funktion och skapar stress hos individerna. De krokiga bröstbenen medför handikapp för djuren om de blir uttalade eftersom hela kroppen då blir sned och därför tycker jag det är befogat att vara observant och medveten så detta inte förstärks i onödan. Hedemorarasen är så stor att vi kan välja och det finns gott om tuppar som är både snälla, instinktssäkra OCH som dessutom har raka bröstben varför jag tycker det är synd att dessa ibland väljs bort p.g.a. att en krokig eller aggressiv tupp har "finare" färg på fjäderdräkt eller kam, har ben utan befjädring, lägre kam eller längre och ståtligare stjärtfjädrar men detta är sådant som varken du eller rasens genbanksansvariga får veta. Inom rasern finns t.o.m. genbanker där man medvetet avlar på svaga och senbefjädrade kycklingar för man tror sig då snabbare kunna skilja på könen då! De andra raserna kan jag inte uttala mig om. Allt måste ju självklart ställas i relation till varann: Aggressivitet, krokiga bröstben, benägenhet till benkvalsterangrepp m.m. mot vakt- ruv- och andra instinkter, balans i både kropp och knopp, rörelseförmågan/hela anatomin = hur djuret är byggt m.m. och jag tycker inte heller att man bör avla ensidigt utan det är ju hela tiden ett ställningstagande vilket som bör prioriteras.

Mina prioriteringar har jag så klart gjort utefter förhållandena i min egen besättning: Eftersom där inte har varit några fall av kalkben alls och inte heller några problem med svaga instinkter för vakt, ruvning eller annat flockbeteende har jag kunnat bortse från dessa och istället koncentrerat mig på temperamenten. Då detta numera inte heller är något problem har jag vänt blicken mot  krokiga bröstben för att ev. kunna förbättra djurens hälsa och funktion ytterligare. Jag ser det inte som rasbevarande att spara individer med dåliga egenskaper om jag har andra bättre djur att välja på eftersom det försvagar rasen på lång sikt.  
... om vi jämför med avel på andra djur: De seriösa uppfödarna spar inte en folkilsken tjur, hingst eller hanhund till avel, avlar inte på kor som har missbildade/felaktiga juver vilka inte kan bilda mjölk och inte heller kor, ston, kaninhonor, tackor, suggor eller avelstikar som inte utvecklar någon modersinstinkt utan upprepade gånger sparkar resp. biter ihjäl sina eller andras ungar, inte heller kaniner eller andra djur med felaktiga bett som medför att de inte kan äta ordentligt (t.ex. underbett på kaniner) eller andra kroppsliga defekter som misstänks vara ärftliga såsom knä- och höftledsfel, ögonsjukdomar, leversjukdomar, njursjukdomar o.s.v.  - Djur utan sunda instinkter eller med medfödda och kanske ärftliga kroppsliga defekter väljs bort från aveln.

Självklart måste vi lära oss om djurens naturliga beteenden och instinkter och måste också komma ihåg att de inte är människor så vi inte förmänskligar dem och deras reaktioner i de olika situationerna!

[Camilla]

Jag har en iakttagelse/fundering som kanske kan passa in under detta ämnet också, även om det kanske mer handlar om uppfostran/uppväxtförhållanden och om ifall höns/tuppar ärver sin position i flocken.

Jag hade för några år sedan en tupp som blev helknäpp... På grund av ständiga hökattacker blev det bara en kull kycklingar det året, varav 6 hönor och så denne tupp. Han hade alltså inga jämnåriga tuppkycklingar att mäta sina krafter med, utan fick gå för sig själv i flockens utkant. Han började då visa intresse för mina myskankor - parade sig med honorna och slogs med den store mysk-hanen (som var ungefär 4 ggr så stor som han själv)!
När denne tupp sedan blev vuxen frampå vårvintern utmanade han de äldre tupparna (3 st), och slogs så fjädrarna rök och blodet stänkte. Ledartuppen strök med då han fick en ögonskada och därmed blev ett lätt byte för räven.   Den "tokiga" tuppen var nu herre på täppan, men var inte så värst intresserad av sina höns i avseende av att visa mat, reden eller ens para sig med dem. Han var mest bara intresserad av att jaga bort de andra tupparna samt ankorna. En stridis! Jag såg ju att det inte fungerade, och hade bestämt mig för att nacka honom, men han blev hökmiddag innan jag hann göra slag i saken.

När jag sedan året efter råkade ut för samma sak - alltså en enda tupp i årets kullar, och resten hönor - tänkte jag att nu är det väl dags igen... Men inte då! Den här tuppen gick även han ensam i flockens utkant en kort stund under sin "tonårstid". Sedan var det som om han helt enkelt klev fram till de två gamla tupparna och sa "Okej. Bra jobbat, gubbar. Nu tar jag över!". Efter ett par dagars smågruffande (inga allvarliga slagsmål, utan mest bara markeringar) var han ledartupp, och de två gamla verkar finna sig i detta arrangemang och fungerar nu som "utpostvakter" och får lov att ta hand om de yngre hönorna och de hönor som har små kycklingar. Men alla sover tillsammans i hönshuset på nätterna, och det är inga slagsmål. Frid och fröjd, alltså.

Varför blev det så här? Jag har funderat en del över detta, och först antog jag att den "tokige" tuppens beteende berodde på att han inte haft några jämnåriga tuppar att mäta sina krafter med och därför inte kunnat lära sig riktigt hur man beter sig i en flock. Men då det gick bra med den andre tuppen började jag titta på övriga omständigheter runt omkring, och min teori är att tupparna helt enkelt "ärvde sin rang" från sina mödrar.

Den "tokige" tuppens mor var en ung höna som var väldigt ranglåg, kanske till och med allra lägst i flocken. Hon tog väl hand om sina kycklingar, men höll sig undan från resten av flocken och gick försiktigt fram för att äta när de andra var klara. När det var dags för henne att ta med sina kycklingar upp på sittpinnen valde hon att sitta i fönsterkarmen en bra bit från sittpinnarna där resten av flocken satt, och var i största allmänhet lite utanför.

Den nuvarande ledartuppens mor var flockens äldsta höna, som var oomstritt högst i rang. Hon klev utan att tveka fram till maten först av alla och visade tydligt att hon och hennes kycklingar ville äta i fred innan de andra fick komma till. Hon lockade med sina kycklingar upp på högsta, bästa sittpinnen utan att tveka, och man såg nästan hur hon sa åt de andra att maka på sig så hennes små fick plats.

Jag tror alltså att min nuvarande ledartupp helt enkelt tog det för självklart att de andra skulle stiga åt sidan för honom, han hade aldrig lärt sig gå undan och inte heller behövt "akta sig" för någon annan, utan följde helt enkelt i sin mammas självsäkra fotspår, medan den "tokige" tuppen var på botten av rangskalan redan från början, och därmed hade ett sämre utgångsläge.

Håller mitt antagande, eller var det slumpen, generna eller kanske något helt annat som gjorde att det blev som det blev med dessa två tuppar? Vad tror ni?

Och om det är så här, ska man då välja att spara tuppkycklingar efter ranghöga hönor? Blir de bättre ledartuppar?

[Susanne]

Intressant Camilla! Egentligen spelar allt sin roll till hur individen formas, alltså inte bara gener och miljö. Föräldrar drar sitt strå till stacken, oavsett om det handlar om höns eller annan art, som du beskrivit med dina tuppar. Men de olika faktorerna verkar väga olika tungt, och är säkert olika från fall till fall. Min nuvarande tupp, och även ett par av hönorna, i min flock hade ett mycket tufft barndomsår. Med tanke på hur illa de blev behandlade av de vuxna hönsen som jag hade då, så var jag orolig över att de själva kanske skulle bli likadana. Att beteendet helt enkelt skulle gå i arv, men inte ett genetiskt arv utan ett inlärt. Ena hönan lurade döden första gången som liten kyckling när min dåvarande tupp sargade henne svårt.   Men trots tuff barndom så har de inte lärt in dessa förkastliga beteenden! Det goda lynnet kommer definitivt inte från deras uppväxtförhållanden, för då hade de blivit knäppa. En bättre tupp än min nuvarande finns inte *skryt*  , likaså är hönan (den andra blev lunch till hök) helt toppen! Hon adopterar t.ex. gärna andras kycklingar, så det slutar med att hon alltid har en stor kull på ca 15-20 kycklingar. Möjligt har hönan en nackdel, och det är att hon är lite väl modig i sitt försvar av sina små. Säg den fara som hon backar för! Hon har gett en kråka stryk, gått emellan både hundar och mink, och blivit slagen av höken två gånger! Förutom att hon blivit räddad av suveräna tuppar, så måste hönan ha änglavakt.  

[Ronny]

Vem som helst kan väl ha en dålig dag?

Jag menar bara att man kanske inte ska vara allt för snabb att döma ut ett djur som "aggressivt" eller att det har "dåligt lynne". Jag säger som Peps Persson (mångårig ägare till åsbohöns) "Vad faan är dååligt lynne?"  

Kicki: Min varning för ensidig avel var inte riktad mot dig personligen! Jag vet att du strävar efter att få fungerande djur och att du tolererar både en och annan "felfärgad" fjäder!

Vad jag ville säga var att man riskerar att, helt i onödan, ytterligare minska den livsviktiga genetiska variationen hos våra, fortfarande förvänansvärt väl fungerande, lantraser om man ställer upp allt för snäva avelsmål.

 

[Susanne]

Att ta bort "felfärgade" djur ligger inte mig heller speciellt nära. Faktum är att det skulle aldrig falla mig in att göra det! Jag vet inte hur det är med standardiserade utställningshöns, men bland hundar har det iallafall lett till många rasers fördärv. Vad tusan spelar det för roll om inte öronvinklarna på en papillon är exakt 45 grader?!   Lika dumt anser jag det vara att ta bort en anka om den har lite fel färg i fjäderdräkten. Isåfall skulle t.ex. min andrik inte ha levt speciellt länge.

Håller med Ronny om att man inte ska vara alltför snabb med att döma ut djuren. Jag tragglade i två år, och det är nog snarare för långsamt! Enstaka individer gick ut över hela flockens välmående bara för mina försök att hitta anledningar, allt från att jag skötte hönsen fel, till att miljön inte var bra, till att tuppen med sitt beteende hade gjort även systern knäpp. Jag har alltid försökt se till flockens bästa, både med hundar och höns, men min egen blödighet har ibland gjort att besluten kommit för långsamt.
 

[mumsmums]

Jag har också funderat en del i samma banor som du Camilla - att kullar till en del införlivas till den plats i hierarkin genom sin mamma. Har sett på min hönsflock som långt innan årets avelssäsong hade en tydlig uppgjord rangordning och kanske tack vare den  har tillkomsten av alla dessa nya ungdjur gått så problemfritt.

Kanske man kan avla fram en flock som accepterar både trångboddhet och andra miljöfaktorer som skapar konkurrens och stress hos normala djur   men frågan blir då vad djuren kan förlora? Håller med Ronny om att vi inte alltför snabbt ska döma ut djur vilket deltagarna i diskussionen verkar överens om. Tyvärr blir jag ganska besviken på människor som säger sig tycka och agera än si och än så men i verkligheten driver man frågan kring dåligt arv och slakt som enda lösningen hårt. Brukar följa diskussioner på andra forum där man tydligt förkastar andra svar än ärftliga. Jag frågar och du ger det svar jag vill ha är klart och tydligt! Inte förrän någon slutligen svarar dåligt arv och man själv får ge rådet om slakt av djur är man nöjd.  

PS: Detta är inte skrivet som personlig kritik mot Kickis hönshållning!