En gång för många år sedan jobbade jag i kyrkan. Jag var kamrer (hur kul är det...
). Vi hade haft en stor insamling till något projekt i Afrika någonstans. Jag hade hinkar med växelmynt som skulle räknas.
Efter att ha räknat hela förmiddagen var jag helt kolsvart om händerna. Likaså var mitt skrivbord svart och mitt röda skrivbordsunderlägg gick inte att känna igen.
Jag konstaterade då att det är bara skit med pengar...
Vi lever på en liten, liten gård med lite, lite mark där vi har en del djur. Vi har fyra barn. De har inte många tv-kanaler men de har ankor. De har inget tv-spel men de har häst. De äter inte på snabbmatskedjor men maten de får är ren och producerad av oss själva eller i närområdet. De dricker inte coca-cola men de får hemkokt hallonsaft av hallon vi plockat i skogen.
Min man jobbar heltid, men har fria arbetstider. Jag jobbar ibland när vi behöver något till huset som kostar.
Som föräldrar tror jag att vi tänker att barnen behöver grejer som de egentligen inte alls frågar efter. Eller frågar efter för att de testat hos någon kompis, men när man väl skaffar det så är de inte intresserade. Det finns så mycket skapade behov. Genom all reklam som regnar över oss så fort vi sticker näsan utanför dörren utsätts vi för en mängd mentalal våldtäkter varenda dag. Bilder på varor vi aldrig bett om att få se. Och fast vi inte saknat dem kan vi plötsligt finna oss själva köpandes dessa varor.
Det är tröttsamt att alltid liksom vara på sin vakt - är det här verkligen mitt behov - eller är det någon som vill tvinga mig att köpa - den typen av frågor man håller på och ställa sig hela tiden.
Visst kan barnen bli trötta ibland - varför kan vi inte göra "som alla andra". Men när sedan deras kompisar alltid vill komma till dem för att det är så häftigt med ankor och hönor och får och hästar - då är de väldigt stolta över att vi vågar välja bort.
Lena
