Var i Sverige finns mindre "ö-mentalitet", dvs nykomlingar välkomnas?

[Neon Knight]

Ha, livsstilsverktyget på hitta.se var ju skitkul. Om jag kollar ena sidan på en av gatorna i stan är månadslönen 45131 kronor, intressena motorsport och antikviteter och man kör Audi eller BMW. På andra sidan gatan är månadslönen 18278 kronor, intressena golf och skidåkning och man kör Volvo.

[Anders S]

Det låter som man har ett tunnt datamaterial. Troligen har de lyckats samlat in såna uppgifter om alldeles för få hushåll för att kunna uttala sig om så små områden.

[sneksnex]

Ett kontkret tips är Resele i sollefteå.

Där finns många eldsjälar som jobbar hårt för att få folk att flytta dit. De har skola, butik, andelsjordruk, etc.
Antar att närheten till Urkult/Näsåker/Skogsnäs och att hippisarna därifrån kanske spillt över och format orten till viss del.

Där är även vansinnigt naturskönt då det ligger efter ångermanälven med vackra nipor.
Byföreningen letar aktivt efter hus där som står tomma och lägger på på hemsidan.

http://www.resele.se/index.php/hus-till-salu/flytta-till-resele

boiresele@hotmail.se

[Trollmor]

Jo, det var Skräptanten. Ursäkta att jag blandade ihop er i mitt minne.

Jag känner mig hedrad av förväxlingen.  Skräptantens inlägg är i regel väl värda att läsa.

[skräptanten]

Jag känner mig hedrad av förväxlingen.  Skräptantens inlägg är i regel väl värda att läsa.

Du är allt för vänlig, tack .

*suck* Sitter här med nya webbläsaren Edge, och den vill inte låta mig infoga fler citat, så jag får svara på fri hand.
Håller med både Halte och TW i deras analyser, och jag står fortfarande för det jag skrev om ekobyar i den länkade tråden. Det går alldeles utmärkt om en har vettiga grannar, att samarbeta och hjälpas åt i en alldeles vanlig by (utan prefixet "eko-"). Många av grannarna här odlar mycket av sin mat själva, och besitter dessutom en massa kunskaper om djurhållning och skogsbruk, utan att för den skull vilja kalla sig "alternativa". Visst finns här grannfejder, men det är inget som har varit så illa så det har synts i TV, åtminstone . Här finns både släktgårdar i si och så många generationer och inflyttade, både inom Sverige och vissa från andra europeiska länder. Ville några syrianer eller afghaner flytta hit, skulle de säkert också vara välkomna. (Det kan inte vara helt orimligt att den som kommer från en lantlig miljö och flyr till Sverige, skulle tänka sig att fortsätta bo på landet även här!)
Och jag bor alltså på landet-landet, inte cykelavstånd till stan, mera typ en halvtimmes bilresa för att komma till närmsta stad. Och här är spektrat för vad som är socialt acceptabelt beteende betydligt generösare än vad det är i stan, så jag hade inte oroat mig som inflyttad stadsbo! (Om en inte hamnat mitt i ett sockenkrig om vägunderhållet, eller jakten kontra skogsbruket, eller...)

[torparmot]

Vad är ö mentalitet? Jag har vänner som för ett par år sedan flyttade från vår by till ett höghus i storstan. De har ännu inte hälsat på alla grannar och har inte varit inom dörren hos någon. Vi har som vana att alltid besöka en nyinflyttad granne och hälsa dem välkomna till vår by. Vi hälsar på våra grannar när vi möts och byter några ord men har inget umgänge för övrigt. Jag tror att alla vill ha det så. Kanske vi är enstöringar allihopa och trivs med det. För mig får nyinflyttade grannar ha skägg, gå barfota och sätta upp påskgardiner till jul. Men åk inte fyrhjuling hur som helst, håll kontroll över hundar och ungar och uppför dig som folk så kommer allt allt gå fint. M A O allt är precis som i stan. Den som bär sig illa åt blir utfryst var den än bosätter sig..

[TW]

Jag kan tänka mig att trådstartarens tal om "ö-mentalitet" syftar på fenomenet som jag kallar för en rutten by. Ett lokalsamhälle som har ruttnat inifrån.
Då jag var barn var den här byn fullkomligt rutten. Man stred sinsemellan och intrigerade och skvallrade och gjorde upp inbördes hackordningar där vissa hade rätt att trakassera andra samtidigt som man upprätthöll gemensam krigsfront mot yttervärlden.

I byskolan var det tradition sedan generationer att lärarna utsåg en syndabock. Ett "avvikande" barn vars föräldrar stod lågt i rang och som som alla andra skolbarn fick slå och sparka och reta så mycket de ville och så straffade lärarna barnet för att visa att allt var barnets eget fel. Eftersom jag var inflyttarnas son blev jag givetvis utsedd till hackkykling.
Bland annat så mins jag en speciell hemläxa i skrivning som bara jag fick. Jag skulle skriva "Jag är det fulaste som finns fastän jag är mammas lilla älsklingsprins dum som en åsna och ful som en gris". Skriv det 100 gånger och lämna in var läxan.
I religionsundervisningen fick jag lära mig att mobbningen och mammas dåliga ben var guds straff för att vi var dåliga människor. Jag fick lära mig att mammas sjukgymnastik och mina försök att försvara mig var en synd mot Gud eftersom vi inte tog emot våra rättmätiga straff. Jag fick lära mig att mobbarna verkställer straffet som Gud har utdömt.
Med mera i den stilen.

Vi tog strid med dem. Satte hårt mot hårt. Jag lärde mig småningom att bästa motmedlet mot mobbning är att ta ett vedträ och slå tillbaka. Föräldrarna mina rörde upp himmel och jord. Mobbningen fortsatte.....och följde med till högstadiet. Under ett par års tid var det så pass illa att jag inte kunde röra mig utanför egen gårdsplan utan att ha en yxa på pakethållaren. Annars fick jag massor med stryk och cykeldäcken tömda på luft. Naturligtvis fanns det inga vittnen. Det märkliga var att så fort jag höjde yxan försvann de..... så jag blev aldrig tvungen att hugga någon. Skulle det ha blivit nödvändigt skulle jag givetvis ha huggit. Hemma råkade vi ut för olika sorters skadegörelse men byn skyddade de skyldiga.

Till slut insåg högstadierektorn vad som var på gång och röjde upp i skolan. Samtidigt började pappa skriva tidninginsändare och polisanmäla. I det läget var det några bybor som förklarade på skarpen att  NU RÄCKER DET....och så fanns det en generation unga vuxna som inte hade varit inblandade i eländet och såg sin chans att gå nya vägar.
De närmaste 10 åren blev det totalt maktskifte i byn och uppröjning i byskolan. Nya tider. Nya seder. Krossade maktstrukturer..... och slutet blev gott! Samarbetet fungerar bra trots motstridiga viljor. Folk har börjat diskutera och kompromissa som aldrig förr. Föreningslivet blomstrar. Inflyttare välkomnas med blommor. En av mina gamla mobbare kör på som förr mot nya oskyldiga offer. Han har fått hela byn emot sig och blivit så utfryst som en människa överhuvudtaget kan bli.
Nästan alla mina mobbare har flyttat bort från byn och de övriga undviker mig..... och en har bett om ursäkt. 

Jag tror inte på att man kan flytta till ett perfekt samhälle.  Jag tror att varje enskild människa är med och skapar det samhälle man lever i. Den som inte själv är med och upprätthåller ett gott samhälle skall aldrig inbilla sig att det goda består. Den som vet med sig att man har rätt och kämpar för rättvisa på ett sakligt vis kan åstadkomma väldigt mycket för det finns alltid folk som blir imponerade och börjar hålla med en i tysthet och till slut är de i majoritet........ men jag upprepar. Kanske var tjugonde eller trettionde by är rutten...... så flytta inte till en sådan by då det finns bättre utgångslägen i alla andra byar!

[Sjaunja]

Herregud TW, man blir ju mörkrädd! Så vidrigt folk! Men din familj låter så sammansvetsad och rakryggad och stark mitt i detta.
Du är ju så bra på att uttrycka dej i skrift, om du skrev en bok så skulle den bli mycket bra!

[TW]

Hmm.... nej jag kan inte skriva någon bok just nu.
Jag har fullt upp med att få ryggen i skick och att utrusta ett snickeri på en extrem minimibudget så jag inte skall fastna i evigt socialbidragsberoende så som det är meningen att man skall leva när man har varit långtidssjuk och inte har råd att köpa en anställning i något företag.

Skall det bli en bok så skall den i så fall handla om hur man kan bidra till att bygga det goda samhället och hur man kan övervinna motgångar...... med mina erfarenheter som bakgrund. Inte en vanlig snyftbok.

[Lena III]

Herregud TW, man blir ju mörkrädd! Så vidrigt folk! Men din familj låter så sammansvetsad och rakryggad och stark mitt i detta.
Du är ju så bra på att uttrycka dej i skrift, om du skrev en bok så skulle den bli mycket bra!

Ja precis och jag som trodde jag haft ett helvete med mobbing som barn. Det var ju enbart en västanfläkt mot TW:s upplevelser!

[Kanin-Eva]

Så bedrövliga erfarenheter många har. En blir ju mörkrädd.

Jag skulle vilja berätta om hur det fungerat för oss. Vi flyttade alltså för drygt 14 år sedan från Stockholm till vårt fritidshus på Sollerön. En riktig ö utan den utpräglade "ö-mentaliteten". Jag känner att vi alltid mötts med respekt och värme, om än med en viss förundran. Vårt attityd har varit att vara öppna med vilka vi är och vilka tokigheter vi hittar på. Folk är nyfikna och om man inte är öppen blir det nog lätt en massa snack.

Vi födde t.ex. upp kaniner när vi flyttade hit och har sedan utökat en del. När "bondgubbarna" fick klart för sig att vi slaktade och producerade mat var det helt ok. Innan hade nog alla undrat.

Sollerön är vårt paradis. Här finns en massa föreningar för allt man kan tänka sig och av tradition mycket samarbeten. Vi är en grupp likasinnade som har startat (en för närvarande vilande) Omställning Sollerön. Vi har tillsammansodlingar för potatis och morötter. Det finns en handfull personer här som har en alternativ inställning med stor andel självförsörjning.

Ön har en f-6 skola som odlar en stor del av den potatis, rotfrukter och lök som används i skolbespisningen. Varje höst ordnar jaktlaget en jakt på själva ön där köttet går till skolan. Skolan jobbar också med de traditioner som finns här när det gäller hantverk (jag har själv deltagit i en "ulldag" där barnen bl.a. fick prova att spinna med slända och tova). Barnen kan lära sig soldmål, öns traditionella dialekt/språk.

Som ett exempel på hur samvaron fungerar i vår lilla by så finns där en tradition att om någon i byn "fyller jämnt" och inte bjuder på en regelrätt fest (vilket kanske hälften gör) så går de som vill hem till jubilaren (efter att ha bokat tid, förstås) och har med sig kaffebröd (alla bakar något) och kaffe. Sedan umgås man där några timmar. Jättetrevligt!

Ska jag skriva något negativt så är det väl att den generation som drivit mycket av föreningslivet och som också brukat jorden i självförsörjaranda (vi har t.ex. haft flera lantbrukare i vår lilla by som aldrig gått över till att använda konstgödsel om som varit vegetarianer sedan 40-talet) nu börjar försvinna. Vår älskade mentor dog för ett år sedan och världen blir aldrig mer sig lik.

Positivt är dock att det kommer till nya krafter som inte gör saker på samma sätt men som ändå jobbar i samma anda. Det finns alltså ställen där ö-mentaliteten inte är så tydlig och där en är välkommen.

[Ex.]

Jag tror det hänger mer på nykomlingen än de som redan bor där. Vill man bli en del av byn så handlar det om att ta lite kontakt.

För övrigt känns hela frågeställningen konstig tycker jag. Den här så kallade ö-mentaliteten är väl aldrig så vanlig som i exempelvis miljonprogramområdena.  Där vet man inte vem som bor i dörren jämte, 2 meter bort.

[TW]

För övrigt känns hela frågeställningen konstig tycker jag. Den här så kallade ö-mentaliteten är väl aldrig så vanlig som i exempelvis miljonprogramområdena.  Där vet man inte vem som bor i dörren jämte, 2 meter bort.

Just precis. Som jag ser det kan ett stort samhälle vara lika ruttet som ett litet. Skillnaden är att i ett litet samhälle har man en rimlig möjlighet att påverka till det bättre. Ensam är man svag men bara man är envis och saklig är det alltid några som motvilligt låter sig övertygas och sedan rullar snöbollen av sig själv och krossar all gammal röta. Så gick det här i byn.

Då jag tittar på såna där populära socialt homogena förorter så ser jag ofta byröta av värsta sort. Folks hela liv verkar kretsa kring skräcken för att vara avvikande och skräcken för att ens barn skall bli mobbade och drömmen om att överträffa grannen. Den som inte lyckas upprätthålla den obligatoriska dyra livsstilen och behålla det dyra huset förlorar också sitt sociala sammanhang och stöts bort och blir en av "de andra" som antingen föraktas eller ignoreras.
Det motsvarar precis en riktigt genomrutten by med den stora skillnaden att en enskild familj inte kan göra så mycket åt det.

[Erikaerika]

Det är ganska svårt att råda någon annan människa var det kan vara trevligt att bo. Man uppfattar saker och ting så olika.
Varför inte börja med att försöka få hyra ett torp eller hus där du vill prova och bo. Då behöver det inte vara så definitivt i fall att du känner att det inte skulle fungera.

[Skogsvilde]

Hej! Nu vill jag höra era erfarenheter av var på den svenska landsbygden som det finns "ö-mentalitet" och särskilt var det inte finns det?
Det här är ju också något som ekobyar brukar möta - motstånd från ortsbefolkningen.

Ni behöver kanske inte hänga ut en viss by - utom om det är i positiv mening. Men för mig som vill tillbaka ut på landsbygden så känns verkligen ö-mentaliteten som ett problem.
Jag önskar att jag vågade slå till på ett billigt torp som tycks hålla ok standard, har stor tomt, vackra omgivningar, inte så långt till en större stad...
...men jag måste också ta reda på livsstilen i området. Är befolkningen åldrande och underförstått "van vid hur det alltid har varit"?
Och hur vet jag att jag inte kommer till en bygd där alla känner alla och där de utflyttade barnen bor nästgårds, typ?

När en stadsbo råkar hamna på den amerikanska landsbygden, eller i Alaska, så är alla mycket mer välkomnande, och i filmen eller tv-serien så slutar det alltid med
att stadsbon börjar älska sina grannar och är en del av gemenskapen inom ett år.
Men i USA består ju alla människor av "någorlunda nyligen inflyttade". Här i Sverige har väl en del bott i samma bygd i 500 år...

Nu undrar jag om det finns kommuner eller dylikt där många bor på landet, men man har inte den här andan? Utan man välkomnar nya idéer, nya initiativ,
allt och alla som kan bringa mer liv åt landsbygden där de bor?
Några jag har pratat med säger att det beror helt på hur man är. Men jag tror inte att det är hela sanningen. Man får kämpa mycket hårdare som "utböling".
(Hur flyktingar från en annan världsdel ska lyckas integrera sig i Sverige är för mig en gåta, men ingen av dem vill väl bo på landet i och för sig...)

Jag kunde nämna platser, kommuner, län, som jag anser har ö-mentalitet.
Men jag är mer intresserad av var den INTE finns. Förutsatt att man inte är otrevlig eller jättekonstig, typ går omkring barfota och har långt skägg...
Jag kommer försöka passa in. Jag skvallrar inte om smärre olagligheter som gör livet enklare att leva på landet. Jag är till och med straight! Men ogift.
Jag är alltså ensamstående med två hundar, har flyttat tillbaka till den kommun jag växte upp i, men vill flytta min hundverksamhet till landet. Och de ställen jag har råd med ligger en bit från storstäderna.
Och jag vågar inte riktigt... är helt enkelt rädd för att bli ensam och utfrusen.
Så var finns en mer tolerant anda? Var bryr man sig inte om ifall grannen har satt upp sina julgardiner eller ej? Var välkomnas nykomlingar?

Jag tror som sagt inte att det är samma överallt i Sverige och att det bara hänger på hur man själv är. Jag tror att det finns kulturella skillnader, som antingen "alltid har funnits" eller som har påverkats till exempel av den industri eller de arbetstillfällen som har funnits, eller avståndet till en storstad eller universitetsstad- med mera!

Mycket tacksam för seriösa inlägg om detta.
Trots att jag har bott mycket ute på landet (eller tack vare det) så präglas min inställning av både längtan, avundsjuka - och rädsla...

Skall jag vara ärlig så bör du nog stanna där du är.
För att flytta ut och komma in i bygemenskap eller vad man skall kalla det handlar om att anpassa sig, precis som hela livet som självhushållare/utflyttade handlar om.
Anpassa sig till de förutsättningar man flyttar till och jobba med naturen, strömmen eller vad man nu vill benämna det med.

[GME]

Tack alla för era svar, jag har läst alla svar noga.

Sist jag bodde på landsbygden var 1987 och jag hamnade på en mindre ort som en av mjölkgårdens två djurskötare. Tidigare hade jag haft samma jobb på flera olika gårdar, där jag kände mig välkomnad på några, och som utböling på några. Jag flyttade alltid ensam. På den sista orten så härdade jag ut ett år och fann tröst i att åka till den stora staden 3-4 mil bort. Men jag kände mig som "nollåtta", fast jag hade bott och jobbat på gårdar, eller gått lantbruksskola, större delen av de sex åren före.
Så det var tungt och jag antar att jag är rädd för att det ska upprepa sig.
Samtidigt tror jag att det var värre på den tiden, för 25-30 år sedan. Det var inte lika rörligt förr. På en gård skämtade bonden att hans mamma låste dörren när en "neger" gick förbi på vägen...

Jag har förstått av alla era svar att det går att ha maximal otur, men att de flesta människor på landet ändå är "som folk är mest". Och att det hänger mycket på mig själv. Och det ska nog gå bra ändå, för min inställning är mera av "bonde" än "ekoby-boende". Samtidigt som jag tyvärr inte är väldigt socialt lagd.
Här i Väsby där jag bor nu, i en lägenhet nära stora strövområden, så hejar många på mig. Jag tror att det beror på att jag nästan alltid har en del hundar med mig och de bryter ju isen bättre än småbarn, enligt någon undersökning. Och småprat en stund är alltid trevligt.

Jag tror att jag behövde skriva av mig lite och få feedback. För jag kunde sitta på Hemnet och titta på fastigheter och ibland kände jag bara "nej, nej, hjääälp!!" när jag försökte föreställa mig hur det skulle vara att bo just där. Men sedan tänkte jag "Lugna ner dig! Du ska ju inte köpa något som inte känns helt rätt!"

Förresten, någon nämnde att det var stadstänk att dela in folk i geografiska områden. Stämmer bra! Här i Väsby är det väl avgränsade "samhällen" inom kommunen och de har ofta någon "stämpel" på sig. Och de röstar olika i valet, och det var också tydliga skillnader i hur det röstades i den lokala folkomröstning vi hade om ett nytt bostadsområde i en populär skog.

Kan väl också nämna att jag har livslång erfarenhet av Den Lilla Staden, där jag är på somrarna. Det ser precis likadant ut varje år, det händer liksom inget där.
Och för att få något gjort hyfsat billigt, t ex ett nytt avlopp, så gäller det att ha kontakter, sa en mäklare till mig när jag tittade på ett hus i samma län...
 
Hur som helst, det känns bättre nu efter er feedback. Och jag ska på en husvisning snart, som jag hoppas mycket på.... 
Jag får försöka ta fram mitt bästa jag, om det blir jag som flyttar in.
Stort tack till er alla!

[Johan87]

Haha en av de mest underhållande trådarna jag har läst. Tack TS. för en klockren fråga för att skapa debatt

[GME]

Haha en av de mest underhållande trådarna jag har läst. Tack TS. för en klockren fråga för att skapa debatt

Varsågod, kul att göra någon glad! 

[TEF 20]

Gammal tråd men ämnet är alltid aktuellt. Trots andra genererationen på Orust så är befolkningen på vissa ställen på landsbygden på Orust sorgligt inskränkta och man blir illa bemött. Finns ett ställe på östra sidan; Buvenäs som är helt fruktansvärt. Andra ställen inom kommunen är ok.
Köpte för några år sedan ett ställe på en mindre ort i Dalsland som vi använder som fritidshus. Här är alla människorna väldigt vänliga.

[Ett svart får]

Gammal tråd men ämnet är alltid aktuellt. Trots andra genererationen på Orust så är befolkningen på vissa ställen på landsbygden på Orust sorgligt inskränkta och man blir illa bemött. Finns ett ställe på östra sidan; Buvenäs som är helt fruktansvärt. Andra ställen inom kommunen är ok.
Köpte för några år sedan ett ställe på en mindre ort i Dalsland som vi använder som fritidshus. Här är alla människorna väldigt vänliga.

Orust är en märklig plats, jag skulle kunna skriva hela noveller om folket där. Både positivt och negativt. Men i grunden är det ju faktiskt en äkta ö, och de har nog lite "ö-mentalitet". Dessutom känner de sig nog lite kuvade av alla "rika" fastlandsbor som kommer och köper bostäder längs kusten.