Så kan man också säga......
Jag hörde en gång genom en tegelväg hur en viss företagsledare förklarade i hörda ordalag för någon underlydande att han måste fatta att man inte kan anställa en arbetslös.
Jag har också blivit nekad anställning för att:
-Jag krävde att få veta vad företaget hette innan jag skrev under något kontrakt.
-Då intervjuaren förhörde mig om min ekonomi sade jag ärligt att jag lever på mina löneinkomster och att jag inte har någon familjeförmögenhet. Intervjuaren sade att jag måste förstå att man inte kan anställa sådana som behöver lönen för att klara vardagslivet.
-Jag är finlandssvensk från landet och därmed hör jag inte till rätt samhällsklass.
-Två eller tre gånger har jag blivit nekad arbete för att jag inte gick med på att arbeta första året utan lön.
-En gång för att jag hade flera års arbetserfarenhet som byggnadsarbetare vilket inte passar en ingenjör.
-För att jag ansåg att arbetsgivaren bör betala mig som resemontör ersättning för egen bil och bränsle och inkvartering utöver lönen på 12-13 euro i timmen för den effektiva arbetstiden. Resorna skulle ske på egen tid.
-För att jag var för gammal och måste förstå att man inte kan anställa sådana (jag var 28).
-För att jag är med i facket
-För att jag är med i arbetslöshetskassan
-För att jag hade och stämt en tidigare arbetsgivare till tingsrätten när han drog in två månadslöner som straff för att jag inte hade betalat de obligatoriska mutorna som han skulle ha av sina anställda kontant utan kvitto.
Allt det där är saker som de har sagt rakt i ansiktet på mig. På intervjuer eller i telefon. Inte konstigt att företagen inte hittar vad de söker när de ställer sådana krav.
Jag minns ju då jag studerade till ingenjör och en timlärare som var personalchef till yrket föreläste om vilka grupper man inte får anställa. Vi trodde han var galen och gjorde narr av honom....och så kom jag ut i arbetslivet och såg att just de kriterierna gällde.
En gång fick jag arbete i ett företag där de klagade på arbetskraftsbrist. Chefen hade nyligen låtit sig intervjuas i Vasabladet om arbetskraftsbristen.
Vi skrev kontrakt på 2200 euro i månaden. Jag skulle vara ansvarig arbetsledare (platschef) för ett byggprojekt.
Chefen förklarade också för mig att han inte tänker betala för någon övertid och inte heller tänker låta mig ta ut någon övertid som betald ledighet.
Vicechefen ringde hem till mig 16.46 en eftermiddag och skällde för att jag inte var på plats på arbetstid. Jag svarade att jag hade börjat 07.00 på morgonen och haft halvtimmes matpaus enligt företagets praksis och att eftersom chefen har sagt att han inte vill betala någon övertid och inte heller låta mig ta ut övertid som ledighet så for jag hem 15.30 efter 8 timmars arbetsdag. Då sade vicechefen att jag hade missuppfattat alltihop och att min arbetstid är från 7 på morgonen tills någon gång efter 7 på kvällen då dagens arbete är gjort. 7 dagar i veckan. Att den skyhöga lönen 2200 euro i månaden givetvis innebär mer än 40 timmars vecka.
Morgonen efter då vicechefen kom till bygget och började läxa upp mig skickade jag hem underentreprenörerna och låste bygget och lämnade in nyckel och telefon och sade upp mig och for hem.
"Arbetskraftsbristen" var lättförklarlig i det företaget.
