Hur fungerar det för er med barn och "matkaniner"?

[skäggetorpet]

Nu har jag ju inga små barn - men dom är ändock mina barn...
Funkar bra bara jag inte säger vem dom äter....

Jag tror det är bra att dom får veta var maten kommer ifrån  eller rättare sagt hur maten blir mat... Vill man äta kött är det bra att veta att det faktiskt varit ett djur från början...

För några år sedan läste jag om att man i England fick flytta ut renköttet ur frysdiskarna vid jul - tomten hade ju renar....

[Trollmor]

Det finns många sätt att hantera detta med barn och slakt.  Jag tror på att förbereda barnen, och berätta att det är meningen att så småningom äta upp kaninerna, fast inte alla, välj gärna en eller två som får vara bara dina.  Men när det är dags, så skulle jag säga att nu måste kaninerna bli färre, de har det ju alldeles för trång eller snart räcker inte kaninmaten till ...  Och så berätta för barnen att nu ska det ske, så kan ni vara inne en stund?

  Förr skickades ungar för att hämta rumpedrag.  Det var nog att effektivt sätt att få barn att inte lita på vuxna.  En annan historia jag hört var en liten unge som katterna tyckte om.  Hon lockades med ut i skogen med katten i famnen, och så sa grannen:  Sätt du ner katten där!  Och så sköt han katten, framför ögonen på barnet!      En chock som satt i hela livet.

[Kirre]

jag va öppen direkt från början när vi skaffade kanin/kaniner att de skulle vara för att vi skulle ha kött.
min son tycker det är intressant med hela förloppet,både på höns och kanin. Från de att dom är bebisar till de hamnar på bordet.
Han är 10 snart 11 år.

Min syster som vi nyss (i somras) fick vårdnaden om (13 snart 14 år)hon tycker ju däremot att det är lite läskigt med att djuren på gården ska hamna på tallriken.
Men där har vi ändå samma öppna dialog,och när hon väl äter säger hon inte så mycket.
För hennes del så märker hon nog inte skillnad på köpe fläsk eller tupp,. så inte så svårt

[Hilde]

  En annan historia jag hört var en liten unge som katterna tyckte om.  Hon lockades med ut i skogen med katten i famnen, och så sa grannen:  Sätt du ner katten där!  Och så sköt han katten, framför ögonen på barnet!      En chock som satt i hela livet.

 
Det är ju fanimej psykopat nivå!
Stackars barn. 

Mina barn har sett bilder på tex kaniner som hänger, urtagna osv och det är inga problem.
Jag tror att dom fixar det här hemma också men är osäker på själva slaktbiten.
Jag vill inte hantera en slakt och ev halvhysteriska barn ( ålder 3½ och 5 år.)
Jag tror att dom fixar det, iaf den äldsta men vågar inte ta risken.

[Trollmor]

Det är ju fanimej psykopat nivå!
Stackars barn. 

Ja, det har du rätt i.  Om hon hade varit i livet, så hade jag berättat det du skrev för henne.

För min egen del började jag "bakifrån", med kött.  Fortsatte med att stycka i ett par år, och var sedan med mer och mer.  Efter cirka tio år kunde jag göra allt utom att skjuta, sticka och flå huvudet.  De sakerna tog ytterligare några år innan jag klarade att göra själv.  Det ser ju rätt otäckt ut när man flår ansiktet på ett djur, och ögonen kommer fram.

[Kretsloppan]

Men huwaligen, Trollmor! Jag har nog insett att allt inte var bättre förr. Men jag vet inte om jag vågar fråga vad ett rumpedrag är/eller var? Nu gör jag tydligen det ändå men jag väntar med att läsa svaret till imorgon eftersom mitt känsloliv är lättare att hantera dagtid än kvällstid ... Ja, jag frågar mig själv också hur en blödig typ som jag kan ge mig in på sånt här.

Apropå känslor är det väl mest det det handlar om i den här frågan. Att scanna barnen med känselspröten efterhand. Mina barn verkar inte fästa sig just vid kycklingar och lamm som jag skulle ha gjort som barn. Men jag skulle inte låta dem se slakten ändå om de inte verkligen efterfrågade det, och även då skulle de få vänta till ? yngre tonåren eller nåt. Det känns som nåt som vuxna får ansvara för. Och sedan kan de bestämma själva när de är vuxna om de vill laga och äta kött eller inte.

Jag tror att de kommer tycka att kaninungarna är söta. Sen blir det översvämning av stora kaniner och vi förbereder barnen på att nu har kaninerna blivit för många ... Och så behåller vi de namngivna avelsdjuren.

[Själv är bäste dräng]

Ungarna blir med på slakt och styckning helt naturligt av nyfikenheten de har. Men man skall givetvis inte börja med själva avlivningen. Äldsta grabben var bara 2 när han var med på kaninslakt. Det kunde ta över en timma att slakta en kanin då, för allt skulle frågas om och titta på. Hans yngre bror var inte så intresserad utan ville bara mata och sköta om djuren ända tills hans intresse för djur gick ned på sparlåga i tonåren. Men han hade nyttotänket hela tiden. Hönorna som levererade ägg var nog hans favoriter. Han var inte gammal när den första fårflocken kom hit, och när vi gick i betet och tittade på alla gutar så såg han så allvarlig ut så vi frågade vad det var. - Vad skall vi med de här till, kom det allvarligt från den lille killen. - Vi skall äta dem, svarade jag, varefter det kom ett lättat -jahaa från honom. Jag skulle så gärna velat veta vad han trodde innan han fick förklaringen.

Småttingarna som springer omkring här nu är alla intresserade av hur djuren ser ut inuti, men grabben nyss fyllda 7 tycker synd om dem, så han skulle inte vilja att jag slaktade de tamaste. Men när han frågar vem som är i grytan, brukar jag säga brevbäraren Har kört med monster också när älsta flickan började skolan och helt plötsligt fick för sig att köttet var äckligt. Vad de lär sig fort av kompisar.

Barn tar det mesta naturligt, men man får försöka vara lite lyhörd för de är bra olika och dessutom individer från start. Man får se upp så man inte går för fort fram med ett känsligt barn, eller för den skull för över sin egna rädsla eller motvilja mot något obefogat.

[Själv är bäste dräng]

Här, Kretsloppan, jag blev för nyfiken för att vänta in Trollmors svar:  http://runeberg.org/engstrom/rumpdraget.html

[Kretsloppan]

Tack Bäste Dräng! nu läste jag ändå. Det var en mycket sedelärande historia!

[Hilde]

Här, Kretsloppan, jag blev för nyfiken för att vänta in Trollmors svar:  http://runeberg.org/engstrom/rumpdraget.html

Trevlig läsning när en inte kan sova.

" Här har han gnott ätter ett
rômpedraj så dä ä rent slut mä'en."

[Gille]

Jag skrev aldrig men nej, barnen såg inte avlivningen.

[Trollmor]

Tack för länken, dräng!  Jag ska minsann visa den för flera, ett stycke kulturhistoria!

  Men självklart är även mycket unga människor (barn) individer!     

[Rosten]

Vi har slaktat både tamdjur och vilt. Sonen har nog varit med sedan han var liten.

Vi har haft vissa regler när sonen var liten.

1. Tamdjuren som vi äter har aldrig haft några namn utan har hetat den vita, hon med svart på nosen, den i den höga buren eller liknade.
Dom djur som har namn äter vi inte. Då vet sonen på ett enkelt sätt vilka som kommer att slaktas och vilka som skall sparas.
Regeln kom till när han en dag frågade om vi skulle slakta katten också.

2. Han fick inte vara med vid själva avlivningen förän han var ca 10 år men var med vid urtagningen redan som liten. Då gäller det att plocka ur del för del och förklara vad allt är.
Ungar brukar vara nyfiken på allt. Låt det ta tid och förklara alla organs olika funktioner.

3. Hängning och styckning har han alltid varit med på utan att det har varit något problem. Men då har ju djurkroppen övergått till ett köttstycke.

4. Vid vissa tillfällen när han var yngre så fryste vi ner köttet ett tag för att det inte skall bli helt uppenbart att det är den vita som vi äter just nu.

[färnevik]

1. Tamdjuren som vi äter har aldrig haft några namn utan har hetat den vita, hon med svart på nosen, den i den höga buren eller liknade.
Dom djur som har namn äter vi inte. Då vet sonen på ett enkelt sätt vilka som kommer att slaktas och vilka som skall sparas.
Regeln kom till när han en dag frågade om vi skulle slakta katten också.

Frågan har varit uppe här också, om både katter och hundar, och vi körde på samma princip, vi äter inte djuren med namn. Men sedan "sket det sig"; utslagstackor och kaniner som blivit lite för gamla för avel ville vi ju äta, inte kasta...  Så numera äter vi även djur med namn, däremot döper vi inte lammungar/kaninungar etc, som redan från start är tänkta att bli mat.

Bägge våra barn, snart 8 respektive snart 3, har hela tiden varit väldigt öppna för att vi äter döda djur. De har varit med från början och tycker det är självklart, för stunden i alla fall. När frågan om vad blodpudding innehåller kommer upp, och kompisarna förfasar sig över svaren, undrar den äldsta om vi inte kan göra egen blodpudding, vi gör ju leverpastej och det är ju så gott.

Och den yngsta, ja hon pekar glatt på rävar som hänger på någons husknut och vill att vi ska äta dem. Härom dagen slaktade jag en tupp till hundarna med henne med, började hon plötsligt snyfta. Min första tanke var att hon blev ledsen för att det gick upp ett ljus om att tuppen nu var död. Men nej, när jag frågade varför hon var ledsen, så svarade hon att hon också ville äta av tuppen...

[Weasel]

Våra barn är med på allt utom själva avlivningen.
Jag och barnen (3 och 4 år) gick ut och klappade på några lamm vi fångat in för att slakta. Jag sa: Vet ni vad vi ska göra med dessa nu? JA! Köttbullar och pålägg!  

En lite mindre rolig upplevelse var dock när största dottern var typ två. Hon pratade knappt något alls vid den åldern.
Jag upptäckte att en stooor kalkon hade brutit vingen och jag ville inte låta den gå så länge. Fick hjälp av mannen och vi försökte ha tjejen i bakgrunden så hon inte skulle se precis vad som hände. Men hon var ju stor nog att förstå precis, och blev MYCKET upprörd! PAPPA!!!! Kakoooon! och så pekade hon. Usch vilken hemsk förälder man kände sig som då!! Tog ett bra tag innan hon lugnade ner sig.
Så vad man lärde sig här var väl att OM barnen ska se när de är små, förbered dem väl och prata om vad som ska ske!

[Kanin-Eva]

Jag har liknande problem men jag är farmor. Barnbarnet är 4 år nu och älskar att leka med kaniner när han kommer hit. Som tur är föder vi även upp dvärgvädurar och det är dessa som han klarar av att bära på. Slaktkaninerna är söta men de får/kan han inte på samma sätt komma i närkontakt med.

Skulle jag fråga hans föräldrar (min son och svärdotter) så skulle de slå ifrån sig och absolut tycka att deras son ska skyddas från livets realiteter. Jag känner dock att jag på ett fint sätt bör berätta att kött har varit djur och att vi äter våra kaniner. Men hur gör jag det?

[Kapsyl]

På jaktforumet hos Robsoft finns en tråd som heter "Vad säger er barn, http://forum.robsoft.nu/viewtopic.php?f=22&t=34593 ," (tråden har blivit 34 sidor lång!!)
Efter att ha läst tråden har jag dragit slutsatsen att barn är nog mindre blöthjärtade än man kan tro och dessutom otroligt roliga

Några exempel

Min son som då gick i första klass skulle rita något i skolan på teman "något roligt du varit med om i sommar". Hans lite abstrakta teckning föreställde min tik som, under tumultartade former, bet ihjäl min kusins favoritkatt och orsakade stor osämja i grannskapet och bannlysning av både mig och min hund.

Efter en annandags jakt för 15-16 år sedan så dök min då 4 åriga bror plötsligt upp i garaget då jag, min äldre bror och farsan höll på att dra skinnet av ett rådjur. Han tittade intresserat på tills han såg en röd klädhög på golvet med en tomte mask upppå. Han skrek rakt ut, rusade in till morsan och tjöt att pappa har skjutit tomten :lol:

Tog en stund att förklara..

Syrrans grabb(6)var med sin pappa och jagade hare. När de står på pass och de får syn på haren så skriker grabben SKJUT DEN JÄVLEN PAPPA SKJUT!!
(blev inget skjutet)

[Weasel]

Jag har liknande problem men jag är farmor. Barnbarnet är 4 år nu och älskar att leka med kaniner när han kommer hit. Som tur är föder vi även upp dvärgvädurar och det är dessa som han klarar av att bära på. Slaktkaninerna är söta men de får/kan han inte på samma sätt komma i närkontakt med.

Skulle jag fråga hans föräldrar (min son och svärdotter) så skulle de slå ifrån sig och absolut tycka att deras son ska skyddas från livets realiteter. Jag känner dock att jag på ett fint sätt bör berätta att kött har varit djur och att vi äter våra kaniner. Men hur gör jag det?

Min tanke var att om du och barnbarnet äter middag ihop, utan föräldrarna, så kan ni prata helt enkelt om var maten kommer ifrån. Hur morötterna ser ut när de växer, att man drar upp dem och skalar, att potatis växer på samma sätt och ser egentligen bara ut som ogräs ovan mark. ägg kommer ut från hönans rumpa, och kött har varit levande djur innan. Inte direkt säga att jag har DÖDAT den här kaninen, men du förstår fyraåringar är mycket förståndiga och du kan säkert få ett intressant samtal om ni får vara ifred utan att någon annan sencurerar åt henne