Nu hände det - hon bet ett barn i ansiktet

[Just_me]

Det har gått så himla bra, vi tränade mycket med hunden så hon skulle känna sig trygg runt lillkillen. Han fick en rejäl tillsägelse om han ryckte henne i pälsen eller slog henne och nu har hunden och barnet (1,5 år snart) kunnat umgås utan att nått hänt i flera veckor.

Så idag står jag vid spisen, barnets mamma sitter på en köksstol och hunden ligger och tigger mat som vanligt nedanför mig.
När lillkillen ska ge mig nått (nya favoritleken är att hämta allehanda saker och ge bort dom till folk och få ett "tack, tack!") så snubblar han till och faller framstupa över hunden där hon ligger.
Hon gör ett yl/skäll/morr och hugger han i ansiktet och springer undan.

Okej, jag såg tydligt att det var en markering och att hon blev rädd och var helt omedveten om att han var på väg eftersom hon fokucerade på maten på spisen.

Han fick två små sår, det som skrämde mig så fruktansvärt var att det övre var ca 2 cm från hans öga. Inget blod utan mer skrapsår och lite svullnad. Men hade det träffat rätt i ögat kan det nog ha gått riktigt illa.

Jag hantera det kanske inte jättebra, bar ut hunden i nackskinnet och kastade ut henne ganska våldsamt. Nu sitter hon inlåst i ett rum. Har fixat en provisorisk grind så hon inte kan gå ner till nedervåningen (vi hyr övervåningen).

Vi åker hem den 15 december så då kommer min fru bo med hunden och inga barn i närheten. Men, bör jag nu sätta totalt förbud på att ha henne kring barn? Är ofta kring barn med hunden när jag är hemma och besöker familj etc.

Sist en hund bet mig avlivade jag samma vecka, trotts att det var min alla bäste vän. Men han var sjuk och hade varit sjuk länge så det var nödvändigt även om han inte hade bitit.

Eller vad gör man? Känns inte alls bra. Känns rent förjävligt.
Största problemet är att det är min fru som äger hunden och hon verkar liksom inte tycka det är nån big-deal. Hon är ganska förbannad över att jag blev så arg och vägrar diskutera saken och tycker jag överdriver...

 

[Händig Man]

jag kan hålla med din fru, ge hunden en chans till iaf, om det var en olycka är det ju ingen anledning att ta bort hunden, har själv ramlat på en hund en gång som högg mig men det var ju ""mitt fel"" inte hundens

[Just_me]

jag kan hålla med din fru, ge hunden en chans till iaf, om det var en olycka är det ju ingen anledning att ta bort hunden, har själv ramlat på en hund en gång som högg mig men det var ju ""mitt fel"" inte hundens

Den har visat tecken på att vara aggressiv mot barn förr, det är därför jag är så rädd. Men ofta i samma händelser, barn som ramlat över henne osv.
Men kanske är det ok... men håller henne borta från honom i alla fall.

[Händig Man]

Det kan hända att det går över, om ni bara inte överreagerar för ser hunden det som en svaghet och försöker ta över, Vad är det för hund?

[Brasa]

Tycker du ska överväga att avliva hunden det är inte riktigt naturligt att den ger sig på barn.
Är hundvan & har barn tycker detta verkar vridet

[Just_me]

Det kan hända att det går över, om ni bara inte överreagerar för ser hunden det som en svaghet och försöker ta över, Vad är det för hund?

Rumänsk gatuhund, togs hit som 4 år och vi har haft henne sen dess.
Hon har varit livrädd för barn och män men blivit bättre och bättre. hon är ca 8 år nu.
Vi ha inga barn själv och kommer inte ha men som sagt umgås jag mycket md barn och brukar ha hunden med mig...

Hon är typ terrier/border collie blandras som det ser ut, väldigt väldigt lydig och otroligt mån om att vara omtyckt och göra rätt. vi har aldrig behövt lära henne nått, hon bara snappar upp saker.
Possitiva med hennes rädsla är att hon aldrig lämnar vår sida och är hon lös och vi möter folk, katter, hundar springer hon till oss.
negativa är ju att hon är otrygg bland främlingar och det är väl det som lett till det här antar jag.

[Travelerhorses]

Nee inte hundens fel , ert fel , straffa inte hunden för den saken .
Din fru har rätt .

Hunden reagerade med rädsla ej aggresivitet .
O ungar ska ha respekt för djur .
Och som jag förstår det så har ni inga barn heller , låt ej hund o barn vara tillsammans .

[tinna.m]

Hunden nafsa i reflex. Den bet inte. Den stod inte och morra på dig eller barnet. Att ha hunden tiggandes vid fötterna är det som jag ser olämpligt. Hunden ska inte ha nåt då, inte vara där då.
Tjatar om böcker igen.. Jan Fennel. Då får du en helhetssyn som förebygger incidenter. Du slipper fundera efteråt som nu.
Hunden är en hund. Ungen är en unge. Skydda hunden från trillande ungar, eller skaffa större barn.

[svartorkidee]

håller med föregående till fullo, och som sagt, det var inte aggressivitet, det var rädsla, lär barnen att vara varsamma med hunden så kommer det att gå över eller låt dom helt enkelt inte vara runt hunden eller viseversa..

[Travelerhorses]

Alla djur bits i rädsla , häst , iller ,hund, katt men inte f*n är det deras fel
O jag har tre barn som vuxit upp med stora och små hundar av olika raser + massa svåra omplaceringar .
Konstigt nog har aldrig ett barn blivit hundbiten hemma hos mej .
Antagligen för att dom lärt sej från början att hunden låter man bli.

[Just_me]

Hunden nafsa i reflex. Den bet inte. Den stod inte och morra på dig eller barnet. Att ha hunden tiggandes vid fötterna är det som jag ser olämpligt. Hunden ska inte ha nåt då, inte vara där då.
Tjatar om böcker igen.. Jan Fennel. Då får du en helhetssyn som förebygger incidenter. Du slipper fundera efteråt som nu.
Hunden är en hund. Ungen är en unge. Skydda hunden från trillande ungar, eller skaffa större barn.

Ursäkta men vad har tiggandet med dess rädsla för barn att göra??

Jag ser det här som ett misslyckande, jag har aldrig för haft barnrädda hundar och alltid haft hundar kring barn. Att skydda hunden från barn går inte om man lever med barn, säg vad ni vill. Jag tror inte en sekund på att en normalstabil hund naffsar ett barn i ansiktet för att den blir rädd?

Jag har väldigt god hundvana, rädsla hos en hund är det jag ser som allvarligt. En "aggresiv" hund är en rädd hund, en stöddig hund har bara en för svag matte/husse och är oftast inga problem.

Men tack för tippsen, jag vet vad jag ska göra.

[Dajen]

Det är ju du som känner hunden, inte jag. Men med tanke på vad du berättar tycker jag egentligen inte att ordet "rädd" har med saken att göra - hunden låg avslappnad vid dina fötter, barnet var där och hunden verkade inte ha problem med det. Barnet ramlade, hunden blev överrumplad och bet i reflex (detta är min tolkning - det är ju du som vet den rätta bilden...    ). Det känns inte som att den bet för att det var ett barn och att den har något emot barn. Jag måste säga att av alla snälla hundar jag haft och träffat så skulle de flesta ha kunnat göra likadant - även om jag eller någon annan ramlat över dem, alltså även om det inte rört sig om barn. Jag skulle ge hunden en chans till, absolut.

[Händig Man]

Det är ju du som känner hunden, inte jag. Men med tanke på vad du berättar tycker jag egentligen inte att ordet "rädd" har med saken att göra - hunden låg avslappnad vid dina fötter, barnet var där och hunden verkade inte ha problem med det. Barnet ramlade, hunden blev överrumplad och bet i reflex (detta är min tolkning - det är ju du som vet den rätta bilden...    ). Det känns inte som att den bet för att det var ett barn och att den har något emot barn. Jag måste säga att av alla snälla hundar jag haft och träffat så skulle de flesta ha kunnat göra likadant - även om jag eller någon annan ramlat över dem, alltså även om det inte rört sig om barn. Jag skulle ge hunden en chans till, absolut.

Tack och lov för att det finns vettigt folk....

[tinna.m]

Ursäkta men vad har tiggandet med dess rädsla för barn att göra??

Ingen aning. Däremot av flera skäl är det olämpligt.
Om inte hunden räknat med att få nåt där och då hade den flyttat sig/inte reagerat så mycket när ungen trillade.
De förväntade matbitarna distraherar.

Jag ser det här som ett misslyckande

Gör jag med. Lär dig av situationen.
Ytterst få som lyckas med allt alltid. Du frågar ju dessutom för att få in ny info om händelsen, = villig att lära om.

Jag har väldigt god hundvana, rädsla hos en hund är det jag ser som allvarligt.

Tycker det låter som du som är rädd. Som flockledare får du en osäker hund då.
Söker du stöd för att avliva hunden?

En "aggresiv" hund är en rädd hund, en stöddig hund har bara en för svag matte/husse och är oftast inga problem.

En aggresiv hund hade bitit. Och inte gått därifrån.

[Just_me]

Det är ju du som känner hunden, inte jag. Men med tanke på vad du berättar tycker jag egentligen inte att ordet "rädd" har med saken att göra - hunden låg avslappnad vid dina fötter, barnet var där och hunden verkade inte ha problem med det. Barnet ramlade, hunden blev överrumplad och bet i reflex (detta är min tolkning - det är ju du som vet den rätta bilden...    ). Det känns inte som att den bet för att det var ett barn och att den har något emot barn. Jag måste säga att av alla snälla hundar jag haft och träffat så skulle de flesta ha kunnat göra likadant - även om jag eller någon annan ramlat över dem, alltså även om det inte rört sig om barn. Jag skulle ge hunden en chans till, absolut.

Ja hon är en helt annan hund nu jämfört med när lillkillen flyttade in i April. I början var hon livrädd, sprang undan och skällde när han tultade för nära så vi höll dem issär. Tror det är därför jag mår så dåligt nu, borde kanske aldrig försökt få dem att funka ihop.
Men det gick ju så bra och som du skrev så var hon helt avslappnad när det hände. Hon kan ligga och sova och inte ens öppna ögonen när han går fram och klappar.
Jag kommer defenitivt inte ta bort henne, det handlar mest om hur jag ska agera kring barn. Om jag ska hålla henne borta bara eller om jag kan lita på att det här var en olycka.

Det är i alla fall en av de mest skrämmande saker jag varit med om med hundar...

[Just_me]

Ingen aning. Däremot av flera skäl är det olämpligt.
Om inte hunden räknat med att få nåt där och då hade den flyttat sig/inte reagerat så mycket när ungen trillade.
De förväntade matbitarna distraherar.
Gör jag med. Lär dig av situationen.
Ytterst få som lyckas med allt alltid. Du frågar ju dessutom för att få in ny info om händelsen, = villig att lära om.

Tycker det låter som du som är rädd. Som flockledare får du en osäker hund då.
Söker du stöd för att avliva hunden?
En aggresiv hund hade bitit. Och inte gått därifrån.

Nej jag vill inte avliva och söker inte stöd för det, jag vill veta vilken risk man kan ta kring barn.
Rädd är jag, en kille på 1,5 år kunde blivit blind. Det är inget jag vill ha på mitt samvete.

Tiggandet stör mig inte, hon är lydig och tar inte ens en tappad köttbulle förrän vi säger ok. Maten är min tills jag ger den till henne. Jag utgår från att uppfostra henne som en hund uppfostrar valpar och flockmedlemmar och hundar tigger, det är ett naturligt beteende. Hon gnäller aldrig och går om jag säger åt henne.

Men jag vet int hur jag ska bete mig nu, det här är helt nytt och jag har inte den blekaste om vad jag kan göra annat än hålla henne borta från barn, i alla fall små barn.

Min förra hund var jag 100% trygg med, barn kunde sova på honom utan att han brydde sig. Det var en kaxig, stabil och trygg hund. Den här Tiken är osäker och undergiven, det är en helt annan sak att uppfostra henne jämfört med det jag är van vid.

[Januschka]

Hej!

Har själv haft äldre omplaceringshund som var barnrädd. Han försökte undvika barn och där det inte gick hade inte jag tillit så jag såg till att  föräldrar tar upp minibarn eller jag tog hunden till mig så han hade mig som stöttepelare och  vägg mot barn.  Som det har sagts (och du själv vet) är det flockledare som sätter *tonen*. Och ja, gatuhundar har ett speciellt relation till mat och ofta till barn och man krzper inte in i deras minnen.

Jag håller med dom andra som vill ge hunden en chans. Du säger själv att hon har blivit mycket 'bättre' med barn och gömde sig efter incidenten. Har nog varit förskräckligt för henne med. Men en månad till kan ni nog organisera och sedan blir det mera avslapnnade miljö har jag förstått. Huvudsaken är nog att varken barnet, hunden eller du blir spända och rädda i liknande situationer.. uppmärksam och lyhörd behöver ni  nog vara med henne och barn i närheten, det är bara ackyeptera. Går det bra 100 gånger kan det vara snett 101 gången - med din hund när minnena spökar eller med vilken  hund som helst som nafsar av reflex/rädsla.

Jag försåt att du skakar med tanke på vad som kunde ha hänt. Straffa inte dig eller hunden för det. Var glad det gick så här bra och var aktsam. Det är nog bäst för alla.  Ingen förbättring om ni blir rädda.

[Just_me]

Hej!

Har själv haft äldre omplaceringshund som var barnrädd. Han försökte undvika barn och där det inte gick hade inte jag tillit så jag såg till att  föräldrar tar upp minibarn eller jag tog hunden till mig så han hade mig som stöttepelare och  vägg mot barn.  Som det har sagts (och du själv vet) är det flockledare som sätter *tonen*. Och ja, gatuhundar har ett speciellt relation till mat och ofta till barn och man krzper inte in i deras minnen.

Jag håller med dom andra som vill ge hunden en chans. Du säger själv att hon har blivit mycket 'bättre' med barn och gömde sig efter incidenten. Har nog varit förskräckligt för henne med. Men en månad till kan ni nog organisera och sedan blir det mera avslapnnade miljö har jag förstått. Huvudsaken är nog att varken barnet, hunden eller du blir spända och rädda i liknande situationer.. uppmärksam och lyhörd behöver ni  nog vara med henne och barn i närheten, det är bara ackyeptera. Går det bra 100 gånger kan det vara snett 101 gången - med din hund när minnena spökar eller med vilken  hund som helst som nafsar av reflex/rädsla.

Jag försåt att du skakar med tanke på vad som kunde ha hänt. Straffa inte dig eller hunden för det. Var glad det gick så här bra och var aktsam. Det är nog bäst för alla.  Ingen förbättring om ni blir rädda.

Tack för det svaret, jag tror det blir så att vi helt enkelt inte har barnet och hunden "lösa" ihop. Det är synd för jag är lillpojken nära och han brukar vara här uppe med oss och se på TV och leka.

Tiken har sen också haft ett udda beteende de senaste dagarna. vanligtvis är de 2 hundar då husägaren också äger en hund. Natten efter att de hämtade den hunden (han har barn som bor hos sin mamma som ville ha hunden några veckor) så började hon skita inne och matvägra. Jag hoppas det går över av sig själv, antar att hon känner sig ensam. Kanske är hon otryggare när hon är ensam hund.

[ieenilorac]

Många omplaceringshundar är mer känsliga för förändringar än andra hundar. Det får man försöka hantera, genom att se till att vissa saker är konstanta och ger trygghet, t ex matskålar, filt, ev en större bur som hunden kan söka sig till för att få vara ifred osv beroende på hundens behov och personlighet. Och man får vara inställd på att det kan bli problem vid förändringar, som flytt eller nya människor osv.

Barn under typ 3 år har dåligt begrepp om vad som är farligt, lämpligt osv och de har inte så bra kontroll på kroppen. Därför tycker jag inte att små barn och hund ska vara tillsammans utan att någon vuxen är med dem, inte bara på samma plats utan koncentrerad på dem.

Sen håller jag med tinna om att i detta fallet var tiggandet ett problem. Hade hunden inte varit koncentrerad på maten så hade den säkert hunnit flytta sig när barnet föll, hundar är snabba. Mina hundar vet t ex att matte är klumpig. Det har jag lärt dem med flit. Om de ligger där jag måste gå får de flytta på sig, och om de går framför mina fötter när vi går, så blir de puttade på. De är snabbare och smidigare än mig, därför har de fått lära sig att det är deras fel om de är under mina fötter. Därmed inte sagt att jag trampar på dem eller gör dem illa, jag har tränat dem genom att försiktigt stöta till dem sedan de var valpar. Nu är de uppmärksamma på att inte vara i vägen, utan att vara rädda för att vara nära eller vara rädda för foten. Jag kan klappa dem med foten när jag sitter eller står stilla, men om jag är i rörelse så håller de sig vid sidan om mig eller bakom, eller så långt framför att det är utanför min steglängd. Med detta vill jag ha sagt att lite träning på detta med att hunden kan ta ansvar på var den är i förhållande till människor i rörelse kan ge hunden trygghet och sysselsättning samtidigt som det förhindrar den typ av olyckor som du beskriver ovan.

För en olycka tycker jag att det var, hunden kan inte skyllas för detta. Den avsåg inte att bita, den var inte aggressiv. Den försvarade sig reflexmässigt mot en överrumplande smärta. Den han inte tänka att det var ett barn som snubblade, kanske hade den hunnit det om den inte var koncentrerad på maten. Och om den hunnit tänka att det var barnet som trillade, så hade den med största sannolikhet flyttat på sig utan att nafsa, den hade däremot troligen ylat till av smärta.

Kanske kan hunden ha en filt eller bur som den kan söka sig till när den är i miljöer med barn, och där barnen är förbjudna att vara. Barn ska inte få lov att röra hundar om inte vuxna är med och hunden själv inbjuder till att barnet ska få umgås med den.

[Ingelavw]

 .....en hund som biter ett barn i ansiktet.... skulle själv inte våga chansa.... hur ont det än gör i själen...
Alernativet att alldrig låta hunden komma nära ett barn betyder ju att hunden alldrig kommer få leka löst... om ni inte bor långt bort i vildmarken......
Hua hua vilket beslut ni står inför....
Jag håller med om att det är *flockledarens ansvar*....
Jag tror ju ni kommer  behålla hunden... och jag kan förvisso förstå det och jag är väldigt glad att det inte blev värre sylig skada än risp..men hur kommer barnets relation till se ut om några år?
Om det blir fler överaskningsmoment för hunden tillsammans med barn... och det blir värre?
Hund och mat kan ju va väldigt farliga situationer om hunden inte fått lära sig att den bara får ta maten efter tillåtelse och att den lever med vetskapen om att tigga alldrig är okej... och självklart att den vet att tillgången till mat alltid finns...
Jag är verkligen inge hund expert,men jag har två stora hundar.. så jag kan mycket väl tänka mej in i situationen....
Jag ska iallfall hålla tummarna för att incidenten alldrig häder igen