Jag har inte heller tagit illa upp, men dock kände jag att ett litet "försvarstal" var på sin plats.
Jag vill bara berätta vad vi råkade ut för i början.
Första året vi fick en kull så fanns det där med en tupp som då hade vår Agaton till far och en såndär värphybrid, en brun stor höna, till mamma.
(tja, bara som biologisk då han blev ruvad av en svart dvärghöna av tveksam härkomst som kommit till oss från en familj som haft "sommarhöns" istället för "sommarkatt") (som förresten hade utmärkta mammaegenskaper)
Hur som helst så blev slakten under hösten uppskjuten av randiga skäl och rutiga orsaker och ungtuppen och blev under senhösten väldigt grann - med snygga färger och en praktfjäderskrud i grönt, brunt och grå - vitt. Men kammen......

alltså den var så lång, och tjock, och tung!!! alltså han kunde inte hålla huvudet rakt och förmodligen såg han inte något alls åt det hållet.
Så när det blev slaktdags så var det med en lättnadens suck han fick sluta sina dagar, för det var ett typiskt fall av att djuret plågades av sin egen kropp. Och såna skall man absolut inte spara.
Som sagt: Symmetri och variation är väldigt bra, bara man håller sig inom ramarna för vad som kan vara värdigt.
Sen brukar ju utseende och egenskaper vara en typisk produkt av tiden man lever i för närvarande oxå... ibland av ondo och ibland av godo.
Keep up the good work, ni som har såpass med utrymme att ni kan hålla på med avel i avelssyfte.
jag skulle gärna göra det jag med, men är ännu begränsad av utrymme och tid.