Jag började med Oxford Down i början på 90-talet. Tyckte de såg söta ut. Tyvärr blev jag ganska snabbt besviken på dem. Anledningarna var: dåliga mödrar, stora tunga och svårhanterliga, krävde mycket mat och helst åkerbete. Dessutom har de ingen bra ull ur hantverkssynpunkt och skinnen blir som studsmattor.
Vi gick över till finull efter två år. Numer har vi Gutar och Roslagsfår. De passar vår gård och vår livsstil. De klarar sig bra utan kraftfoder, konsumerar avsevärt mindre grovfoder än O D och skuttar glatt omkring i skog o mark o letar mat. Duktiga mödrar o trevliga att hantera.
Nu kan jag ha haft otur med mina O D. Men stora o glupska är de ändå.