Fördjupning av batteri och laddning.

[Marko XD]

Jag har hör att man kan göra rent batteri celler med tvål o vatten i badkar sa en snubbe som jobbar med batterier han sa att han har aldrig gjort Med Epsom Salt  han gör i badkaret med vatten i cellerna och tvål typ disk medel  och  se till att det blir rent noga sa han på bilfirman. jag ska prova det. Jag vet att det funkar fint så prova o se

[torbjorn]

Nja, det skulle jag inte rekommendera. Plattorna i en blyackumulator bör aldrig utsättas för några andra kemikalier än svavelsyra eller vatten. Får man in minsta spår av något salt, tvål eller rengöringsmedel (som säkert bildar salter när de neutraliseras av elektrolyten när batteriet tas i drift) så slutar det alltid med att batteriet får mycket hög självurladdning efteråt, även om det kanske kan visa vissa tecken till funktion.

Har man ett gammalt bilbatteri som man inte får ordning på genom laddning under väl kontrollerade former eller "elektrisk" desulfatering, så lönar det sig inte att arbeta vidare med det. Förmodligen är plattorna redan så mekaniskt skadade (antingen har den aktiva massan ramlat av och lagt sig i botten av cellerna eller också har de svällt pga sulfatering så att separatorer, mellanväggar mm är krossade) att batteriet inte går att rädda. Det bästa man kan göra med ett sådant batteri är att ställa det på hög tills man har fått ihop några hundra kg skrotbatterier, därefter beger man sig till en metallskrotfirma och säljer dem. När högkonjunktur råder och världsmarknadspriset på bly är högt kan man få ganska bra betalt för dem.

En tumregel som jag säkert har nämnt förut i diverse batteritrådar är att om ett gammalt bilbatteri har uppsvällda kortsidor och känns hårt när man trycker på det uppsvällda stället, så är det räddningslöst förlorat. Likaså om någon av polerna sitter löst, står snett eller har börjat tryckas upp ur locket.
Om ett batteri är uppsvällt men mjukt på kortsidorna  så har det förmodligen frusit någon gång. Om batteriet var relativt nytt (max ett par år gammalt) och i bra skick då det frös, så brukar det klara sig. Ett äldre eller misshandlat batteri brukar dock inte alls tåla att frysa.

[torbjorn]

Några fler nämnvärda saker när det gäller gamla bilbatterier:

I årgång 1943 av Teknisk Tidskrift, se  http://runeberg.org/tektid/1943am/ , står det en hel del om problemet med bilar som stod avställda pga kriget och förföll gradvis. En metod som rekommenderades för att långtidsförvara bilbatterier var att ladda det fullt, tömma ur syran, skölja cellerna noga och sedan låta batteriet stå på frostfritt ställe, fyllt med destillerat vatten. Dock visade det sig dels att det bara lönade sig att göra detta med nästan nya batterier (förmodligen var det för stor risk att bottensatsen i cellerna ställde till kortslutning vid tömning av ett äldre batteri), och dels att batterierna obönhörligen förstördes genom sulfatering om det fanns syrarester kvar efter sköljningen. Rätt sätt att skölja var att fylla batteriet med destillerat vatten och byta vatten några gånger, mellan varje byte skulle vattnet få stå ett dygn i batteriet.   Jag antar att det är lämpligt att förvissa sig om att det inte luktar syra om det sista sköljvattnet, och för den delen att kolla att batteriet inte lämnar någon spänning i vattenfyllt tillstånd (annars finns det för mycket joner som kan röra sig i vattnet).

En kollega till mig har börjat fundera på att själv återvinna blyet ur kasserade bilbatterier, och detta av flera skäl. Dels för att den storskaliga hanteringen av batteriåtervinning tycks vara något tvivelaktig ur miljö- och arbetarskyddssynpunkt, dels för att i självhushållaranda ha egen kontroll över så stor del av processen som möjligt och dels för att kunna leverera in rent bly till skrotfirmorna för att få bättre betalt.
Nu är det ju så att bara den lilla blymängden som finns i poler och cellförbindningar består av ganska rent bly som är lätt att smälta om. Plattgallren är däremot tillverkade av s k hårdbly som är legerat med kalcium (eller på äldre batterier antimon). För att tillgodogöra sig det blyet måste man komma på något sätt att skilja ut legeringsämnena.
Och till sist har vi den aktiva massan som är inpressad i plattorna (och som på ett gammalt batteri till stor del ligger nere på botten i cellerna). I bästa fall så består den i ett nytt och fulladdat batteri av blypulver respektive blyoxid, men på ett kasserat batteri utgörs den nog till största delen av blysulfat. Här gäller det att komma på någon effektiv metod att omsätta blysulfat och i viss mån blyoxid till metalliskt bly.

[Själv är bäste dräng]

Jag är väldigt mycket för att göra saker själv och inte känna sig hämmad av en massa påhittade regler och förbud, men att återvinna bly ur bilbatterier skulle jag inte ge mig på.

Det är svårt att få en sådan process ren med enkla medel, och att få någon ekonomisk vinst på det hela är omöjlig om man inte fuskar med miljön.

[torbjorn]

Lite mer desulfateringserfarenheter.

Det kom in 5 gamla bilbatterier på en gång i samband med uppstädning av en gård som var nerlusad med bilvrak. Uppskattningsvis hade ett av dem använts till för ca 2 år sedan och de övriga hade stått för fäfot i 5-10 år.
Efter genomgång av allihop med desulfator är slutresultatet att två av dem nu är i riktigt bra skick (båda hör till dem som har stått i minst 5 år, ett Biltema och ett Tudor), två har dålig kapacitet och hög självurladdning (ett Chloride, ser ut som nytt utvändigt, det är det som har varit i drift senast, och ett Tudor med hårda uppsvällda kortsidor), och ett har flera kortslutna celler (Tudor, det hade mycket låg vätskenivå från början, verkade svara någotsånär på desulfatering men hade dålig kapacitet, kortslutningarna uppstod inom några timmar efter att jag hade fyllt vatten till rätt nivå i det.
Jag såg liknande beteende med cellkortslutning strax efter vattenpåfyllning i ett fritidsbatteri (gult, okänt märke och okänd historik, hittat vid en soptunna på en rastplats) som jag försökte desulfatera i somras.

Men att ha nått framgång med 40 % av det senaste partiet skrotbatterier är ju inte så illa!

[Själv är bäste dräng]

Grattis!

När de är uppsvällda så är de ju faktiskt mekaniskt skadade och då kan det inte vara mycket hopp om dem. Och även om ett sådant batteri skulle gå att få att ta laddning så finns risk att det spricker.

En annan risk med batterier som stått urtagna ur bilar är att solen gör plasten spröd. Har märkt det på vita/halvgenomskinliga batterier.

[torbjorn]

Av de här senaste batterierna var det bara Tudorbatteriet som fick kortslutna celler, som hade stått helt öppet utomhus. Övriga satt på plats i bilar/vrak som stod med stängd motorhuv.
Det kanske är just för att få plasten mer UV-beständig som nästan alla bilbatterier har kraftigt färgad, t ex svart, plast nuförtiden.

[Silverhammer]

Lite mer desulfateringserfarenheter.

Det kom in 5 gamla bilbatterier på en gång i samband med uppstädning av en gård som var nerlusad med bilvrak. Uppskattningsvis hade ett av dem använts till för ca 2 år sedan och de övriga hade stått för fäfot i 5-10 år.
Efter genomgång av allihop med desulfator är slutresultatet att två av dem nu är i riktigt bra skick (båda hör till dem som har stått i minst 5 år, ett Biltema och ett Tudor), två har dålig kapacitet och hög självurladdning (ett Chloride, ser ut som nytt utvändigt, det är det som har varit i drift senast, och ett Tudor med hårda uppsvällda kortsidor), och ett har flera kortslutna celler (Tudor, det hade mycket låg vätskenivå från början, verkade svara någotsånär på desulfatering men hade dålig kapacitet, kortslutningarna uppstod inom några timmar efter att jag hade fyllt vatten till rätt nivå i det.
Jag såg liknande beteende med cellkortslutning strax efter vattenpåfyllning i ett fritidsbatteri (gult, okänt märke och okänd historik, hittat vid en soptunna på en rastplats) som jag försökte desulfatera i somras.

Men att ha nått framgång med 40 % av det senaste partiet skrotbatterier är ju inte så illa!

Intresserad av vilken typ av  desulfator du använder Torbjörn?
samt tillvägagångssätt, när man har konstaterat att inte det är stone dead.
Vilket osökt fick mig att tänka på;
https://www.youtube.com/watch?v=PpTI6SACDP0

[torbjorn]

Intresserad av vilken typ av  desulfator du använder Torbjörn?
samt tillvägagångssätt, när man har konstaterat att inte det är stone dead.
Vilket osökt fick mig att tänka på;
https://www.youtube.com/watch?v=PpTI6SACDP0

Jag har använt ett par olika desulfatorer köpta i byggsats från courtiestown.co.uk . Samt en märkeslös kinatillverkad som en bekant köpte på eBay för länge sen.

Kopplar in desulfatorn parallellt med batteriet med korta kablar och är noga med bra förbindelse överallt (riktiga batterikabelskor, pressade ringkabelskor på kabeländar osv, inga krokodilklämmor). Tillför laddström antingen från labbnätaggregat med en diod i serie (för att inte kondensatorer på nätaggregatets utgång ska "svälja" alla strömpulser från desulfatorn), eller från en vanlig enkel ointelligent batteriladdare med ett reglerbart motstånd i serie.  Det kan vara lämpligt att ställa in laddströmmen till ungefär 0,5 A över desulfatorns egen förbrukning (den siffran gäller för ett normalstort bilbatteri, om det är ett mycket litet t ex mc-batteri så får man förstås minska strömmen och vice versa), så att batterispänningen stiger mycket sakta under desulfateringens gång. Det är ingen idé att låta spänningen gå över ca 13,8 V , när gasning börjar i batteriet så ökar ändå dess motstånd för desulfatorns spänningspulser så mycket att desulfatorn inte längre gör någon nytta.  Då kan man stänga av strömförsörjningen och låta batteriet mata desulfatorn tills spänningen har sjunkit ner mot 11 V, därefter kopplar man in strömförsörjning igen osv. Räkna med att desulfateringen tar ett par veckor.

När det gäller vattenpåfyllning bör man tänka på att nivån brukar stiga av sig själv när man börjar ladda ett djupurladdat eller desulfaterat batteri (det gäller "moderna" bilbatterier tillverkade på 80-talet eller senare, och därför står det inget om den här saken i äldre instruktionsböcker mm). Man får alltså INTE fylla vatten till rätt nivå innan man börjar ladda, då svämmar batteriet över senare och syra går förlorad i onödan. Bättre att bara fylla litegrann så det inte är helt torrt i cellerna, när spänningen har kommit upp mot 13,8 V första gången fyller man så det nätt och jämnt syns att det är fuktigt mellan överkant av plattorna.  Först när desulfateringen är klar kan man fylla vatten till rätt nivå.

[Silverhammer]

 Tack Torbjörn för vägledningen
 Har hittat ett antal byggsatser,
 och även ganska billiga troligtvis Kina tillverkade versioner på bukten.
Får se om jag har den fritid som krävs för att snickra ihop en eller jag helt sonika köper och testar mig fram.

[Själv är bäste dräng]

Jag köpte en billig från England efter Torbjörns tips (kommer inte ihåg var) och har kört ihop med en liten solpanel. Har faktiskt fått igång ett par batterier, men det fungerar inte alltid. Fast jag är inte så noga med övervakningen som Torbjörn, så han kanske hade lyckats med fler av mina gamla batterier. Tror jag gav ca 200 kr för apparaten och den har i alla fall räddat två batterier, så rent ekonomiskt har den redan gått med vinst, men framför allt att man lärt sig något känns som den stora vinsten.

Har lite dåligt med tid att bygga egen från grunden, så köpa var ett bra alternativ den här gången.