Även i industriella sammanhang använde man sand som flussmedel vid vällning förr i tiden. Jag läser just en beskrivning (Jernkontorets Bergshistoriska Skriftserie N:r 3 , Valsverk inom den svenska metallurgiska industrien intill mitten av 1870-talet, Historiska anteckningar av Carl Sahlin. Stockholm 1934, sida 73-74) av hur det gick till att tillverka valsar till valsverk i Avesta i mitten av 1700-talet. Där utgick man från vanligt smidesjärn som man först smidde under stångjärnshammare till ungefär rätt form, sedan vällde man fast ett en tum tjockt lager stål (s k brännstål från Eskilstuna) utanpå valsen. Och där står i texten "Som vällsand användes fin s. k. mjälga eller vesa från flodbrinken vid Dalälven." .
Efter vällningen smetade man på lera på valsarna och mjukglödgade dem i ugn (det torde nog ha tagit flera dygn) och svarvade dem. Sedan till härdningen. Citat:
"Nu återstod den kinkiga härdningen, som var förbunden med sätthärdning. Valsen värmdes för detta ändamål till rödbrun glödfärg, lades därefter uti sönderspinkat horn så länge, tills den något svalnat, dock ej mera än att hornmassan som en olja omgav valsbanan, och att pådroppat vatten fräste. Nu begöts valsen med stark saltlake, tills saltet gjort valsen vit överallt, då densamma flyttades till ugnen för ny uppglödgning till brunröd körsbärsfärg, varpå den hel och hållen nedsänktes i kallt, rent, stillastående vatten. Den färdiga valsen var så hård på banans yta att ingen fil bet därpå."