Fundera kan vi naturligtvis göra. Men inte nödvändigtvis utgå från att resten av Europa alltid är "sämre" än Sverige. Din bild av svenska slakterier överensstämde uppenbarligen inte med flera andra forummedlemmars (inklusive min egen) och är därför förmodligen inte representativ för hur slakterier fungerar ens i Sverige.
Det är tämligen odiskutabelt att hanteringen fungerar betydligt sämre ute i Europa än i Sverige. Återigen har man visat dokumentärer som visar hur man hissar upp plågade djur i ett ben osv osv. Det går inte att se den typen av djurplågeri någon längre stund. Sådant skulle aldrig kunna ske i Sverige. Nu drar jag självklart inte heller alla slakterier över en kam. Naturligtvis finns det slakterier som är utmärkta överallt, där såväl hantering av djur som hantering av slaktkroppar och livsmedel fungerar så bra man kan.
Den kulturella synen på djur och hela krimskramset däromkring är fortfarande olika. Jag kan ge några exempel på skillnaderna.
I Sverige har jag aldrig sett och inte hört talas om att man plockar fjäderfä levande. I Frankrike har jag sett det. Orsaken påstods vara att köttet snabbt skulle förfara i värmen. Sverige är det land som drivit frågan om den tid som djuren skall transporteras utan vila, dryck och mat hårdast. Trots att Sverige har de längsta avstånden mellan slakterierna så har man från övriga Europa nästan samfällt velat tillåta transporteringstider som definitivt inte är bra för djuren. Bara för drygt ett år sedan fann Livsmedelsverket salmonella i fjäderfä som kom från Frankrike. Det var av de franska veterinärmyndigheterna klassificerat som 100%-igt salmonellafritt. Skillnaden visade sig vid föfrågan vara att i Sverige är 100% just 100%. Om ca 98,5% är fritt från salmonella så klassificerades det som 100%-igt fritt från salmonella av de franska myndigheterna. Synen på kadavermjöl mellan Europa och Sverige är också ett exempel. När galna-ko dök upp så smugglade man hej vilt irländska djur till England för att undgå det exportförbud som hade införts. Vi kan bara gå österut till Finland. Där har man tillåtet hönsburar under tio års tid för att få en långsam övergång till mera djuretiska utrymmen. Man gnäller fortfarande om att få fortsäätta. Burarna har varit förbjudnma i Sverige sedan länge. Resyultatet är att den svenska produktionen av ägg slagits ut till stora delar. Söderut har vi Danmark där man tillåtit uppbindning av suggor och mindre utrymmen än i Sverige.
Kanhända jag missar något eller har något tidsfel i ovanstående uppräkning men man kan plussa på med hur obegränsatr med exempel som visar på en allmängiltig kulturetiskskillnad i förhållningssättet till djur och natur.
Norrbins slakteri i Kalix är nog det slakteri som uppfyller alla krav man överhuvudtaget kan ha på ett slakteri. Men mig veterligen så är det fortfarande ett rent gårdsslakteri och han slaktar bara djur från den egna gården. (Såvida inte någon köpt det hela eller köpt in sig).
Vilken människa som helst som går in ett slakteri kan se hur färg och betong luckras upp (orsakat av starka kemikalier i tvättmedlet). En mjölkbonde skulle inte få hämta leverar mjölk om golvet såg ut så i hans mjölkrum (trots att vi här har ett slutet system från spene till mjölktank-tankbil-mjölkförpackning). När man har ett löpande band som rullar och där styckningsdetaljerna kastas upp på detta för vidare transport timme efter timme så kommer småslamsor hit och dit och faller in i springer mellan kullager och oändligt många stag. Miljön är minst sagt kylig. Transportbandet är ju flisigt och rödfärgat och mig veterligen gör man inte rent förrän efter arbetsdagens slut. Skyddskläder och förkläden hos styckarna är vita från början men blir mer och mer rödfärgade.
Nu har nog allt detta ganska liten betydelse för den biologiska matkvaliten. Även i stordriften gör man så gott man kan efter de förutsättningar som finns.
Jordbruksverket eller Livsmedelsverket gjorde en kontroll av samtliga större slakterier. De fann ju dynga på slaktkroppar hos samtliga. Även om det var väldigt små mängder hos vissa. Nu behöver ju inte det heller vara något allvarligt problem. Bara man skär bort den bit där dyngan fastnat. Skillnaden mellan gårdslakt och industrislakt är att på gården slaktas kanske ett eller två djur åt gången en eller två ggr per år är att tempot är helt olika.
Enligt min erfarenhet så är arbetet som avlivare både psykiskt och fysiskt betungande. Slaktare som styckare har ett relativt fysiskt ansträngande arbete. De jobbar vanligtvis i ett mycket högt tempo. Jag avundas inte dessa tre yrkeskategorier.
Nötkreatur liksom får har en oerhört stark hjordinstinkt. Den hierakiska positionen i hjorden är grundläggande och oerhört viktig. Grisar lever mer i familjer.
Det går inte att blanda ihop en grisflock från ett ställe med en annan. De äter upp varandras svansar och någon kan dödas. Mig veterligen så blandar man aldrig grisar numera i Sverige. Men djuren känner lukten av en en anna familj eller flock. Och kan bli mer eller mindre oroliga.
Nötkreatur kräver att få positionera sig med varandra. På ett slakteri möts massor med främmande lukter från främmande individer. Utslitna mjölkkor som varit uppbundna är ju inget större problem med att binda upp om de har tillräckligt sidoutrymme. I Sverige skall alla djur ha rätt till utevistelse och möjlighet att röra sig fritt under en viss del av sitt liv. Äldre tjurar kan vara uppbundna. Tjurar som vandrat fritt hela livet går inte att binda upp utan att försätta dom i ett oerhört stresstillstånd. Det är bara att hoppas att slakterierna sköter sig. Men eftersom den ekologiska djurhanteringen på slakterierna sklijer sig åt mot den industrimässiga så är det några djur som får sämre bemötande än andra. Vilket är svårförståeligt.
För att bedöma ett slakteri bör man nog följa det enskilda djuret från dess uppväxt tills dess det hat blivit köttfärs och andra detaljer. Varje djur är unikt med olika egenskaper och beteenden. Ksa det gå rätt till väga så måste handhavande, transport och slakt vara anpassat till det individuella djurets "personlighet".
