Tycker att detta är ett intressant problem. Har läst alla inläggen och en del håller jag ju med om annat inte. Det här med att problemhästar lämnas bort, uppför sig exemplariskt hos tillridare/tränare och återfaller till gamla vanor tillbaka hos ägaren stämmer ju till minst 90%. Har haft häst under nästan 50 år, och dom är definitivt inte alltid lätta att förstå sig på. Men en sak har jag lärt mig och det är att dom hästar som är besvärligast som unga, nästan alltid blir dom bästa som äldre.
Vi hade i min ungdom en arbetshäst (korsning ardenner/nordsvensk- fjording) 166 cm hög. Farfar köpte den som 7 månaders föl. Han var så besvärlig att han kastrerades vid 11 månader. Han bet, han slog, han reste sig och försökte trampa ner människor, han bet farfar i handen ända in till benet. Det blev lasarettsbesök förstås. Farfar löste problemet med bitandet, han gick in virade om armen med ylle, fick farmor att koka potatis, tog dessa heta potatisar la dem innanför ärmen och gick ut till hästen och började rykta. Hästen högg tag i armen och släppte direkt. Han bet aldrig någon mer under sina 26 år. Han kunde hugga i luften för att visa sitt missnöje, men aldrig han bet någon mer.
Han gick inte fånga i hagen, han gick till väders direkt. Men man öppnade bara ledet i hagen och sa åt honom att gå till stallet, och han promenerade i maklig takt hem. Han slog sönder både skacklar och vagnar under inkörningen, men lärde sig att man bara hämtade en ny vagn eller skackel och till slut så fungerade körningen. Han blev den bästa körhäst vi haft i mitt föräldrahem, men också den besvärligaste utan seldon.
I körningen helt perfekt, backade eller gick fram 1,2 eller 3 steg på kommande, utan att man behövde ta i tömmarna. Helt perfekt om man skulle lasta en tung stock och behövde komma bättre till mot stöttingen. Gick att köra både par och enbet, plog harv eller ståttermaskin. Helt trafiksäker, efter några skenturer i sin ungdom, höll vid 12 års ålder på att bli påkörd av en vårdslös skoterförare, hästen stod kvar på stället och skotern hamnade uppefter ett träd. Hade aldrig åkt hästtransport sedan han var 7 månader. Grannjaktlaget sköt en älg på en myr/sankmark (detta var före fyrhjulingarnas tid) och ringde oss för att höra om vi kunde hjälpa. Egge hade dragit döda älgar förr, men det var 2,5mil till platsen. Vi selade på hästen, och tömkörde honom in i transporten, utan problem. Han stod helt stilla i transporten, klev ut sakta och säkert, drog fram älgen och åkte hem. Så länge han hade sele på sig så jobbade han, men i grimma var det han som bestämde.
Ute hagen gick han inte fånga, fick man tag i honom så reste han sig på bakbenen direkt trots att han var över 20 år. I grimma var han ledig och då var det han som bestämde och det visste han. Vad jag menar med detta är att man skall inte ge upp, och ibland måste man kompromissa lite, många hästar gillar inte att bli fångade och då får man lirka och kompromissa lite.
Köpte själv ett varmblodssto med knepiga vanor på åttiotalet, hon gick inte att fånga alls i början. Jag körde med farfars princip, inte bråka och jaga, utan lät henne gå in själv, i början hade jag någon som öppnade grinden och stod själv i porten och bromsade farten. Efter något år fick jag ta fast henne i hagen men ingen annan. Min s´dåvarande sambo blev tjurig en helg när jag var borta, och när jag kom hem på söndagskvällen hade hästen varit ute i 25graders kyla hela helgen (med fri tillgång på hö) utan att bry sig om att de andra hästarna gått in, bara för att slippa låta sig fångas. Jag betäckte denna lite speciella märr med Netted (en hingst som var känd för att ge avkommor med vasst humör) och hingsthållaren försökte avråda mig för att han var rädd att fölet skulle bli väldig besvärligt med dessa två som föräldrar. Jag vidhöll mitt beslut, och ångrade mig aldrig.
Avkomman som blev ett sto, vann både v75 och dagen dubbel flera gånger och tjänade lite över 600000kr med den tidens prispengar. Hon hade lite speciella egenheter för sig, och kunde gärna vända bakändan till och sparka ut eventuella besökare i boxen. Men hon var aldrig elak, inte hennes mamma heller, båda två hade de nerverna på utsidan ibland, men efter hel del problem med inkörningen, blev hon en helt perfekt tävlingshäst, som litade fullt och fast på sin kusk.
Mina erfarenheter med hästar, har blivit att dom som är de besvärligaste som unga, har till 100% blivit de bästa som vuxna. Men ingen av dem har varit lätta i början.
