Upptäckte i min solfångaranläggning att just självcirkulation är perfekt för att få bästa möjliga utbyte verkningsgrad. Ju mer värme desto högre fart.
Den värme som bildas kan variera mycket i styrka.
Om en fläkt startar på solbelysning så är den antingen för svag för att veva runt eller så stark att det i princip inte hinner värma något alls.
Halaj!
Hur har du kommit fram till det där?
Jag vågar påstå att i en värmeväxlaranläggning är ökat massflöde alltid av godo.
Ex.:
Du har ett utrymme du vill värma med en ölburksolfångare på väggens utsida.
Utrymmets temp: +10 gr. Ölburksolfångarens temp: +30 gr.
Du suger luft ur utrymmet genom ölburksolfångaren och trycker in det till utrymmet igen.
Du kan variera ditt fläktvarvtal.
Fall 1:
Luften uppvärms till +15 gr i ölburksolfångaren innan det åker in i utrymmet igen.
Fall 2.
Du sänker fläktens varvtal så att luften uppvärms till +25 gr i ölburksolfångaren innan det åker in i utrymmet igen.
Vilket är bäst? Fall 2 tänker de flesta kanske. För man vill ju ge luften lite tid att värmas upp.
Fel tänkt!
I fall 2 har den inpytsade luften en högre temperatur, visst.
Men i fall 1 överför man mer värme! Och det var ju det man ville!
Som Tage Danielsson sa en gång: fläkten är värst!
//T
