Det är inte lätt att få ett grepp om ämnet men jag fick till slut ändå ihop ett remissvar, som jag skickade in i elfte timmens sista minuter. Jag återger det här:
Remissvar på SJVs utkast till föreskrifter om bevarandesorter och amatörsorter av köksväxter
SJVFS 2010:yy ( Dnr 22-9337/10 )
Jag anser framför allt att undantaget för köksväxtfrö i portionsförpackning bör behållas. Behovet av det föreslagna nya föreskrifterna blir då mindre. Dock är det föreskrifterna som är ute på remiss, och jag har skrivit ett remissvar utifrån dens ituationen att undantaget kan komma att försvinna och att det föreslagna regelverket då blir av potentiellt stor betydelse, och att behovet av att förändra det därmed blir stort. Jag har vidare ansett det ofrånkomligt att samtidigt kommentera en del saker som inte hör till de aktuella föreskrifterna, utan utgör ett ramverk för dessa. Tyvärr skriver jag detta under tidsbrist och hinner därför inte redigera det i den grad jag skulle önska.
Kommentarer till definitionerna
Begreppet amatörsort är enligt min mening mindre lyckat. Villkoret ”saknar reellt värde för kommersiell odling” är i och för sig ganska klart, men varför koppla detta till ”har utvecklats för att odlas under särskilda omständigheter” ? (”Amatör” syftar vad jag förstår på användaren, snarare än förädlaren eller fröodlaren. Något oklart.)
Definitionen av lantsort är troligen OK, men den spelar mindre roll, då det bara omnämns men inte egentligen används i föreskriften, annat än som exempel på vad som ryms inom bevarandesort. Dock är det olyckligt att 4§.1 omöjliggör godkännande av många lantsorter. Se nedan.
Definitionen av bevarandesort talar om hot om genetisk utarmning, men kravet på enhetlighet och stabilitet i 4§.1 verkar för ökad utarmning. Se vidare synpunkter på reglerna för godkännande nedan.
Kommentar ang godkännande av bevarandesorter
4§
1. Kraven på särskiljbarhet, enhetlighet och stabilitet kan inte uppfyllas av många lantsorter, eftersom de har för stor variation. En strikt tillämpning av denna punkt riskerar att göra begreppet bevarandesort till näst intill en bluff, eftersom typiska lantsorter och andra mer variabla sorter inte kommer kunna godkännas.
2. Intresse för bevarande: varför ska en myndighet sitta och bedöma detta? Vad blir det för mångfald om bara det som regelverket och dess uttydare tycker är acceptabel mångfald ska få odlas (eller spridas eller marknadsföras)? Det borde räcka med en bedömning om sorten ifråga uppfyller de allmänna kriterierna för en bevarandesort, eller liknande krav,
3. Sorten får inte vara intagen i EUs sortlista etc. Förefaller rimligt förutom att EUs sortlista i sig är en tämligen orimlig konstruktion.
4. Ang växtförädlarrätt: förefaller i förstone kanske rimligt, men bör någon kunna få växtförädlarrätt på en lantsort?
6§
Krav på sortbeskrivningar: Jag har inte hunnit sätta mig in i detta. Frågan är om detta innebär en resurs eller ett hinder för bevarande och spridning av den typ av sorter det handlar om. Det förefaller finnas en risk att det blir till ett hinder för sorter som inte fått en officiell sortbeskrivning före 2000, men det beror på hur strikta krav som ställs på sortbeskrivningar. En princip kan vara att bra sortbeskrivningar är angelägna men att det inom rimliga ramar är viktigare att kunna markandsföra sorter som bevarandesorter än att sortbeskrivningarna uppfyller olika formella krav.
Kommentar ang godkännande av s k amatörsorter
7§
Jag har i första vändan inga större invändningar, utom att begreppet amatörsort är tvivelaktigt.
9§
Samma kommentar som till 6§.
Utsäde av bevarandesorter
12 §
”När den som saluför utsäde av en bevarandesort också producerar utsädet, ska
storlek och plats för utsädesodlingen anmälas till Jordbruksverket.”
Anm. Jag kan förstå detta inom ramen för förslaget. Dock är det ännu en konsekvens av att hela förslaget innebär en överdriven nivå av kontroll.
Villkor för saluföring av utsäde av bevarandesorter och amatörsorter
16 § och 22§
”Utsädet får endast saluföras i plomberade förpackningar.”
Jämför SJVFS 2010:42, 13 §
”Vid saluföring av utsäde ska varje förpackning, med undantag för
småförpackning, vara försedd med ett officiellt märke vars utformning och innehåll
uppfyller kraven i bilaga 3.”
Kommentar: Det verkar rimligt att samma undantag från plombering för småförpackningar ska gälla för bevarande- och amatörsorter.
17 §
”Utsäde av en bevarandesort får endast saluföras i sin ursprungsregion.”
Anm. Detta verkar på sätt och vis rimligt. Men varför ska denna regel finnas över huvud taget? Det uppkommer även en risk att ursprungsregion definieras onödigt strikt, så att sorten inte kommer kunna odlas i andra områden där den också kan fungera bra. Nu kommer troligen Sverige bli region, men om en tysk lantsort fungerar bra i odling här? OCh kanske kan anses som en ersättare för lantsorter vi har förlorat?
10 nov 2010
Anders Skarlind
(f.d. ordf i Föreningen Sesam, ålderman för morötter och klyftlökar i Föreningen Sesam, redaktör och huvudförfattare till boken Fröodling, se vidare
www.froodling.se )