Hundpsykologi?

[Anna Ho]

Kimma, röst och ögon kommer man långt med, ibland räcker det med att man vibbar starkt. Att köra med mjuka metoden innebär ju inte att man är gränslös.

Nä, precis, men det verkar ju väldigt många tro, tyvärr.

[manna]

OT:
Varför blir det ofta sådana här diskussioner när det gäller djur och djurhållning? Det är sällan diskussioner om grönsaksodling blir så hätska och då finns det ändå ungefär lika många metoder att få fina grönkålsplantor som det finns grönkålsodlare.

Varför är det så svårt att ta tips och råd från andra när djur diskuteras? Och varför är det så svårt att inse att andra har sina metoder, medan jag själv kan ha mina? Nu har det handlat om hundar en period, men liknande diskussioner har funnits under Häst, Höns och andra fjäderfän etc. Det blir eko på eko på eko på eko... Vissa vet, andra tror, och ytterligare andra går på känsla. De flesta menar att de som vet bara tror sig veta osv osv i en evig loop.

När ska vi lita på att BC-ägaren faktiskt ser att hunden mår bra även utan koppelpromenader, att ägaren till stooora hundar faktiskt har lika bra koll på de små vovvarna i flocken, att en del lever med hundar som fungerar utan regler och att andra har funnit att deras hund fungerar bra med bruksmetoder?

Det börjar, helt ärligt, bli väldigt tråkigt att varje diskussion om hundägare och deras respektive metoder/ickemetoder ifrågasätts av personer som, mest troligt, inte har sett vare sig ägaren eller den aktuella hunden irl.  

[Anna.D]

Håller med dig manna/Anna

[Alva]

Eulalia och Kimma, hmm, vad har ni i påsen ?

Oj, måste här citera mig själv för jag ser att min fråga blev dubbeltydig  .
När jag läste era inlägg i går kväll så skrattade jag högt för mig själv och ilskan rann av mig ! Men uppenbart så rann inte humorn till mig lika snabbt.
Ledsen om ni uppfattade mitt svar syrligt eller så...
För sådana där roliga kommentarer kan ta udden av irritationen och det uppskattar jag !

[Alva]

Jo, jag håller med dig Manna.
I går föll jag för att gå i polemik, helt meningslöst.
 Vill ändå säga att jag inte hetsar upp mig på att folk har olika metoder.  Men , jag vill kunna tillföra mina tankar om saker och ting utan att bli otrevligt bemött !
Nedlåtande självgodhet får mig att se rött och triggar mina otrevliga sidor.
Håller tillbaka det mesta faktiskt, kanske borde jag inte säga något alls i  de lägena ?

[manna]

ex. hundar som hoppar på sin ägare när denna kommer hem från jobbet ser sig själva som ledare.

Jag blir så nyfiken på era åsikter om min situation när det gäller detta. Kommentera gärna!

Min hund, en isländsk fårhund, hoppar på mig när jag kommer hem. Han sträcker sig tydligt upp mot mitt ansikte, lägger öronen bakåt, gnyr och söker min blick. Jag "knäar" så mycket som jag kan, böjer mig mot honom och vi möts i något slags hälsningsslick/-kyss/-kel. Han blir omklappad och sedan brukar han ånga iväg för att greja med annat. Enligt min åsikt och erfarenhet, är inte hunden ute efter att "ta över". Han vill hälsa på hundars vis och gör sitt bästa för att uppnå detta. För att han inte ska behöva stödja sina framtassar mot mina lår, skulle jag kunna sätta mig ner, men eftersom jag inte klarar det så bra (inte att komma upp på benen heller) låter jag bli.

Vad tror ni? Har han sett sig som ledare de senaste sex åren (sedan jag blev sjuk alltså)? Lurar jag mig själv till att tro att han är samma hund som tidigare? Borde jag rent av avsluta mitt hundägarskap och framförallt inte tänka på ett fortsatt sådant efter den nuvarande hundens frånfälle? Är det överhuvudtaget okej att rörelsehindrade har hund? Kan hunden tillfredsställas optimalt trots en ägare/förare utan 100% fysisk uthållighet?

[Anthea]

Jag vill egentligen hålla mig ifrån debatten, men vill i alla fall svara på ditt inlägg Manna. Naturligtvis kan en ägare/förare utan 100% fysisk uthållighet tillfredsställa sin hund optimalt! Titta t.ex. på alla duktiga servicehundar, som glatt arbetar för sina ägare, trots att dessa dessutom oftast arbetar med mjuka metoder. Naturligvis måste en hund ha motion, men det är bara en del av allt en hund behöver.

[Alva]

Manna,
Ja, du vet kanske min åsikt redan.
Jag anser att det är fullt möjligt att bevara/ha ett ledarskap även om hunden "stormhälsar" ! Tycker att det är kul att mötas av en hund som visar sin glädje, sen är det ju en smaksak eller en praktisk fråga om huruvida de skall hoppa eller inte. Kimmas Ovtjarkor skulle kanske vara lite mycket i ett sådant läge .
Självklart kan man ha hund som handikappad.
Utevistelse går att lösa även om man själv inte klarar lååånga promenader.
Mental övning kommer hunden att få genom att man ger den nya uppgifter. Hundar är suveräna på att visa hänsyn och vara behjälpliga i sådana lägen.
I ditt fall så har ju du en man som kan göra lite vildare saker med hunden om den behöver det. Och jag tror att du är klok nog att lösa eventuella problem eller sådant du inte klarar själv på något annat vis.
Nästa hund som du skaffar kan du ju redan från början lära en massa bra och praktiska saker. Plocka upp grejer från golvet, hämta saker åt dig , skaffa (fasen också, tappade ordet för det, ) ryggsäck för hund.
Med fantasi och kärlek löser man det mesta i livet.

[Kimma]

Oj, måste här citera mig själv för jag ser att min fråga blev dubbeltydig  .
När jag läste era inlägg i går kväll så skrattade jag högt för mig själv och ilskan rann av mig ! Men uppenbart så rann inte humorn till mig lika snabbt.
Ledsen om ni uppfattade mitt svar syrligt eller så...
För sådana där roliga kommentarer kan ta udden av irritationen och det uppskattar jag !

Ingen fara, det var just meningen som en aggressions-neutralizer

[Anna Ho]

Jag blir så nyfiken på era åsikter om min situation när det gäller detta. Kommentera gärna!

Min hund, en isländsk fårhund, hoppar på mig när jag kommer hem. Han sträcker sig tydligt upp mot mitt ansikte, lägger öronen bakåt, gnyr och söker min blick. Jag "knäar" så mycket som jag kan, böjer mig mot honom och vi möts i något slags hälsningsslick/-kyss/-kel. Han blir omklappad och sedan brukar han ånga iväg för att greja med annat. Enligt min åsikt och erfarenhet, är inte hunden ute efter att "ta över". Han vill hälsa på hundars vis och gör sitt bästa för att uppnå detta. För att han inte ska behöva stödja sina framtassar mot mina lår, skulle jag kunna sätta mig ner, men eftersom jag inte klarar det så bra (inte att komma upp på benen heller) låter jag bli.

Vad tror ni? Har han sett sig som ledare de senaste sex åren (sedan jag blev sjuk alltså)? Lurar jag mig själv till att tro att han är samma hund som tidigare? Borde jag rent av avsluta mitt hundägarskap och framförallt inte tänka på ett fortsatt sådant efter den nuvarande hundens frånfälle? Är det överhuvudtaget okej att rörelsehindrade har hund? Kan hunden tillfredsställas optimalt trots en ägare/förare utan 100% fysisk uthållighet?

Här hemma går hälsningsceremonin till ganska exakt som du beskriver att ni gör, och jag har inte ens kommit på tanken att det skulle ha nånting med "lederskapsbrist" hos mej att göra.

Hundarna är glada att se mej och jag att se dem, svårare gör iaf inte jag det.

Självklart är det OK för rörelsehindrade (och andra handikapp) att ha hund. Finns väl "hundra" sätt att tillgodose hundars behov, det behöver ju tex inte ske genom timslånga koppelpromenader.
Jag går aldrig koppelpromenader med mina, de är istället med mej hela dagarna i arbetet med kossorna, och jag tror inte att de är olyckligare för det.

[Kimma]

Jag blir så nyfiken på era åsikter om min situation när det gäller detta. Kommentera gärna!

Min hund, en isländsk fårhund, hoppar på mig när jag kommer hem. Han sträcker sig tydligt upp mot mitt ansikte, lägger öronen bakåt, gnyr och söker min blick. Jag "knäar" så mycket som jag kan, böjer mig mot honom och vi möts i något slags hälsningsslick/-kyss/-kel. Han blir omklappad och sedan brukar han ånga iväg för att greja med annat. Enligt min åsikt och erfarenhet, är inte hunden ute efter att "ta över". Han vill hälsa på hundars vis och gör sitt bästa för att uppnå detta. För att han inte ska behöva stödja sina framtassar mot mina lår, skulle jag kunna sätta mig ner, men eftersom jag inte klarar det så bra (inte att komma upp på benen heller) låter jag bli.

Vad tror ni? Har han sett sig som ledare de senaste sex åren (sedan jag blev sjuk alltså)? Lurar jag mig själv till att tro att han är samma hund som tidigare? Borde jag rent av avsluta mitt hundägarskap och framförallt inte tänka på ett fortsatt sådant efter den nuvarande hundens frånfälle? Är det överhuvudtaget okej att rörelsehindrade har hund? Kan hunden tillfredsställas optimalt trots en ägare/förare utan 100% fysisk uthållighet?

Jag tycker nog det låter som att du en gång i tiden när du kunde vant honom vid att göra en sk "varghälsing" där ledare och flock gnider och slickar varandras mungipor och kinder under hälsningsfrasen, nu när du inte kan komma ner på hans nivå längre försöker han nå upp istället, och anledningen att han stödjer mot ditt lår kommer sig av att hundar i sig har dålig balans på bakbenen, de är ju fyrbenta.

Och med tanke på att han annars visar alla tecken på undergivenhet; bakåtstrukna öron, gnyende och blicksökande tycker jag det låter som en helt vanlig undergiven hälsning, och visst kan man ha hund fast man inte är 100% rörlig och frisk. Man kan ju byta ut vissa handlingar mot en annan och få samma reslutat, man kan från början tex lära hunden att människans hand har samma funktion som  ansikte eller mun. Man kan stryka hunden över kind och läppar och uppnå samma "resultat" hos hunden som en slick i ansiktet gör. Så hälsar jag på mina ovtjarkor för som Alva skriver, hade de hoppat upp på mig hade jag inte stått kvar, och sätter jag mig på huk blir jag manglad. Så jag lutar mig ner talar med låg och lugn röst medans jag stryker dem runt mungiporna. Och givetvis får jag en slick både här och där men e står kvar på alla fyra under hela ceremonin.

Tänkte bifoga en bild på mina egna men får inte ner den i storlek. Där en av dem visar den dominans vi talar om, ska se om jag kan krympa den.

[Kimma]

Kolla in hunden till höger, hans kroppshållning är stel, mungiporna bakåtdragna (svårt att se på bilden) svansen stel och orörlig, han dominerar Ovtjarka valpen.

Så ser inte en hund ut som hälsar, den rör sig, gnyr, "ler" med mungiporna,  kan vara svårt att se skillnaden på ett "hundleende" och ett dominant ansiktsuttryck.

[Alva]

Vilken fin bild !
Jo, jag har mött många människor, även ägare, som trott att deras hund varit aggressiv i olika typer av möten. När de varit av den sorten som pratar eller flinar så att hela garnityren syns.
Synd om dem eftersom de blivit så missförstådda och det är väl i sådana lägen som man kan skapa bekymmer som egentligen inte finns.
Det är ju så många signaler som skall sammanställas för att man skall kunna tyda rätt. I bland rätt subtila skillnader.
En annan vanlig kommentar är ju, ja men han viftar ju med svansen då är han ju glad. Då står hunden stel med svansen i vädret och  man kan se att seriös kraftmätning är på gång.

Nåväl, det är spännande och intressant att vara med djuren. Och det finns alltid nya saker att lära sig.

[Kimma]

Helt sant, den dagen man kan allt är det dags att hitta en ny hobby.

Jag lyckades efter många om och men få med alla 5 på bild, det tog 43 bilder innan jag lyckades.  

Jag kan studera dem i timmar när de interagerar i flocken allihopa, och att de är så harmoniska trots ras och storleksskillnad.

[Kimma]

Kontraster?    

[Lena A]

Härligt, Kimma!   Kul att se alla hundarna.  

[Alva]

  , ja det skulle man ju kunna säga !
Vet du, jag tror att det kan vara en fördel med så varierande storlekar. De stora lär sig att vara försiktiga, bli medvetna om sin storlek. Och de små tvärtom.
När jag har frågat dig tidigare om dina val så är det för att jag tycker att det är spännande att höra hur folk tänker när de väljer ras. Om de nu gjort ett medvetet val.
 ibland kommer ju djuren till en av andra orsaker.
Att mitt val blev collie berodde på att jag fick dem.
Och insåg att jag passade så bra ihop med dem.
Exclusive pälsen då, har aldrig gillat all den där pälsen, hade jag valt så hade det förmodligen blivit korthårscollie.Tycker om att se formen på kroppen. Min siste , som var en blue merle, hade korthår i sig så hans päls var inte så där enorm, "riktiga" colliefolk tyckte nog att det var en brist, men jag tyckte att det var snyggare. Dessutom mer praktiskt, pälsvården tog ändå alldeles för lång tid.
Jag gillar vallhundar, de är smidiga, lyhörda och så tycker jag ju att de är vackra också  . Tyvärr har uppfödarna manipulerat denna ras på ett otäckt och oförlåtligt vis.
Huvudform, ögonstorlek osv. Det är ta mig fan inte klokt. !!!
Så jag avskyr dessa så kallat seriösa hundmänniskor !

[Eulalia]

Oj, måste här citera mig själv för jag ser att min fråga blev dubbeltydig  .
När jag läste era inlägg i går kväll så skrattade jag högt för mig själv och ilskan rann av mig ! Men uppenbart så rann inte humorn till mig lika snabbt.
Ledsen om ni uppfattade mitt svar syrligt eller så...
För sådana där roliga kommentarer kan ta udden av irritationen och det uppskattar jag !

japp, neutralizer var ordet, och vi hade bara rent mjöl i påsen  

[Kimma]

japp, neutralizer var ordet, och vi hade bara rent mjöl i påsen  

 

[kakel]

Ibland läser jag om ”blandrashundar” – att de ofta är trevliga varelser..  Är ingen hundmänniska själv  (katter och jag samsas väl samman.. )  fast jag brukar artigt hälsa på de hundar som hälsar på mig.  I all enkelhet.  Och jag tycker om att iaktta..  

Vill bara säga, att jag trillade in och läste detta i går kväll, samtidigt som jag skrev en del andra inlägg..  Belåten blev jag, när jag läste vad exempelvis Kimma skrev.. Och Alva.. Och Manna Och Anna Ho & Anna D. Samt Charlotte..
Ville bara få ´sagt´ det.  

Jag lärde mig en hel del igår kväll.. Tack skall ni ha !  (kul hade jag ock..) Och samtidigt få rekommendera boken Hunden av Kerstin Ekman.  Fast  – den har ni förstås redan läst..  Mig gav den goda upplevelser på flera plan..

/kakel